The Project Gutenberg EBook of "Sämre folk", by Daniel Sten

This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
with this eBook or online at www.gutenberg.net


Title: "Sämre folk"
       En berättelse

Author: Daniel Sten

Release Date: February 12, 2005 [EBook #15024]

Language: Swedish

Character set encoding: ISO-8859-1

*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK "SÄMRE FOLK" ***




Produced by Matti Järvinen and Distributed Proofreaders Europe.





"SÄMRE FOLK"

EN BERÄTTELSE

Af

Daniel Sten
[Ina Lange]


I. MODERN. -- II. SONEN. -- III. DOTTERN.


Först publicerad av
Albert Bonniers Förlag 1885.




TILL

FRU ANNE-CHARLOTTE EDGREN




      _Fru Edgren!_

Jag tänker Ni ännu mins det besök vi en gång gjorde i »ett hem»!

I det lilla köket der herrskade en ordning, som hvarje husmor väl
förstår att uppskatta, och man omtalade för oss, att den alls icke
vackra eller unga qvinna, som vi sågo der, och som hade inrättningens
matlagning om händer, ännu var älskad af en man, som redan i femton,
tjugu år svärmat för henne.

Ock hur förvånades vi icke, då man vidare omtalade, ait hon, denna samma
qvinna, föremålet för så trogen kärlek, under en tid af nära 10 år varit
under polisens uppsigt.

Denna korta historia, hvars början och slut vi icke hörde, intresserade
oss båda. Jag kunde icke låta bli att tänka på henne, och så formade sig
nästan mot min vilja berättelsen om hennes föregående. Först hennes
ursprung -- modern finska, fadern ryss, -- så hennes förutsättningar,
hennes omgifning och slutligen hennes öden, som en naturlig följd af
hennes halft österländska blod. Jag ville i allt detta söka ett försvar
för henne, en förklaring.

Men -- jag misslyckades. I stället för att bli försvarare, dref min
sanningskärlek mig till att anklaga.

Och jag fann blott ett slags försoning i denne bondes envisa och
besynnerliga, men rörande trohet.

Så tag emot den som ett minne, min lilla berättelse. Och tillika min
beundran för hvad Ni gifvit oss godt och sant ur lifvet, sådant Ni sett
det!

      ¤Författaren¤.




MODERN.


Gud vet hvarför hon gifte sig med Rellu-Calle, han var ju så
förskräckligt ful. När man frågade henne derom på samvete, hade hon
alltid samma svar: »Någon skulle väl ta hand om kräket, och när ingen
ann ville ha'n, så...»

Om han hade kunnat försörja henne, så hade det kanske varit ett skäl.
Men det kunde han inte. Bara till hälften. Han var för klen till _en_
mans arbete och hade egentligen bara en half karls kraft. -- Ryggen var
midt itu redan då jag föddes, -- sade han sjelf; -- och när de skulle
lappa ihop'en, blef det galet. -- Puckeln var ovanligt svår, sned och
hög. Hufvudet stack upp mellan axlarne med ett hår, borstigt och
okammadt; stora öron, röda och dessutom utstående liksom handtagen på en
kruka, visade sig mellan hårtestarne. Han hade en liten näsa, som gick
och slök luft och regn utan allt slags naturligt skydd. Man kunde se
honom den vägen rakt in i halsen, påstods det.

Någon skönhet var han således icke. Och hon tog honom ändå. Menniskan
var rent af galen, ja, man sade att hon friat sjelf. Då var hon nitton
år, såg ut som »folket gör mest», var flink och dugtig; det var ingen af
tjenstepigorna, som gjorde de grofva sysslorna uppe på herrgården så bra
som hon.

Han var skomakare till yrket. Hade varit spelman och fuskat med sådant
der, men det fick han lägga bort. Kajsa tålde inte musikantlifvet. Hon
tyckte mer om skomakareyrket. Isynnerhet som han var den ende på hela
Drumsö. Han hade sin verkstad i ett rum på »Torparbacken». Så kallades
den lilla byggnadsraden uppe på kullen mellan fälten. Den låg inklämd
och inkilad mellan gärdesgårdarne, alldeles invid vägen som ledde förbi
rian, ladorna och spannmålsbodarna, icke långt ifrån tegelbruket.

Det var ett par usla hus. Förfallna, grå och osnygga. Ständigt lika
smutsig var gården och vägen derutanför. När solen sken, stank den
torkande, orenliga leran i värmen, när det regnade, stod hela gården och
blänkte, det var en svart, djup, bottenlös välling, soporna drunknade,
till hälften i smörjan och här och der stack det fram en gammal känga
eller en trasig tallrik. På ena sidan, högre upp, fans en liten täppa,
som kallades Rellu-Calles »trädgård». Der tvinade två små
krusbärsbuskar, hvilkas bär liknade enkartar till storlek och kulör,
dessutom funnos der några solrosor. Dessa stucko djerft fram sina gula
kronor, stirrade upp i skyn efter strålarne, spärrade ut med bladen och
stretade emot det orättvisa behandlingssätt de voro utsatta för, i det
de sågo så sjukligt gula ut som det var dem möjligt. En potatisplanta
stred om utrymmet med en frodig tobaksväxt, men torfvan var för liten
och de vantrifdes båda. Triumferande och stolt reste sig deremot en
buske nässlor, de voro utan vidare pretentioner nöjda med förhållandena
och sträckte sig så högt som möjligt upp mot husväggen. Rellu-Calle hade
glädje af nässlorna, de trifdes bra och voro så gröna, att det riktigt
gjorde honom godt i ögonen att se på dem.

Han delade rummet med drängen och dennes familj. Det svarta, otrefliga
rummet! Men om sommarn arbetade de ute, de andra, då kunde han sitta
hela dagen ensam vid fönstret, der hans bord stod. Han arbetade så
flitigt han kunde. Svart om fingrarne och brun i ansigtet, satt han med
sylen och sömmade det starktluktande kalfskinnet. Men det gick sömnigt.
Hans natur var så.

Hon deremot, hon låg på golfvet i ingeniörens stora sal med de sex
fönstren, skurade och fejade; hvit var hon i hyn och ren så att hon
sken, det var en lust att se på henne, lika mycket hvad hon gjorde,
antingen hon bakade, bryggde, stöpte ljus, väfde eller tvättade.
Alltjemt var hon lika snygg och fin, linnet om hals och armar var hvitt
och helt, kjolarne ordentliga och propra: hon var den bästa af alla
pigorna.

Nå, hon skulle nu ha honom. Dagen efter bröllopet flyttade hon till
torparbacken, och drängens flyttade ut. I sex dagar skurade, sopade,
gräfde, lappade, hamrade, spikade och fejade hon. På den sjunde grät
hon. Men på måndagen började hon på igen. Tvättade, sydde och strök.
Rellu-Calle tappade becktråd och syl, han satt utanför på gården med
sitt bord och glömde arbeta. Han gapade med sin stora mun in i den öppna
dörren, der hon syntes, hans hvita tänder lyste, och hans ögon skeno af
en glädje, så ny och stor, att han ännu ej kunde fatta den. Det blef
icke mycket med hans arbete. Han funderade -- öfver sin lycka. Öfver
alla verldens ting. Medan han såg på henne, flögo hans tankar -- långt
bort.

En dag blef hans rock underkastad en noggrann undersökning. Kajsa fann i
fickorna någonting, som skulle skrämt lifvet af en hufvudstadspiga. Men
hennes känsla för honom var »långmodig och förlåtande», hon vände ut och
in på fodret, innehållet sprang bort, allesamman, de voro kanske nio
eller tio, de galopperade nedåt gården, och Rellu-Calle såg med en
undergifven blick den hårdhändta afskedshelsning hon gaf en, som icke
ville i väg fort nog. Det var hans favorit, just denna halfvuxna, hans
bästa kamrat, född och uppvuxen i rockfickan, en så älsklig tam en, och
just den skulle dödas så der omildt. Han hade dem kära, dessa bruna
»torrakaner», de förstodo honom, han behöfde bara skrapa på ficklocket
så kommo de fram, -- de visste genast, de kloka djuren, att de skulle ha
frukost ... vattvälling.

Nu var det slut med den fröjden. Vännerna voro borta och döda
allesamman. Hans kärlek tålde dock vid denna knäck. Kajsa hade intet
hjerta för dessa varelser, som hon i sitt oförstånd kallade »ohyra» --
men han förlät henne, och han teg. Hon piskade rocken, skrapade den med
knif, tvättade den med borste, vädrade den och lappade den. Så kom
byxornas tur. Och sist ägaren sjelf.

Hon var med i bastun, basade på med en ny qvast, skurade om honom,
»baddade» och gned. Kamraterna förtäljde, att hon lånat torparmors
fårsax, och att Rellu-Calles långa hår strukit med intill sista strået.
Hon såpade in hela hufvudet, och oaktadt det qvidande offrets alla qval
höll hon så länge på, att han var alldeles hudlös af idel renlighet. Der
fans icke en skugga af beck mer; ej ens på fingrarne. Utan ett ljud
klädde han på sig efter processen, kröp i sina nytvättade underkläder
och gick vid hennes sida hemåt, så föga lik sig sjelf, att han icke rätt
visste hvad det var åt honom -- han var visst icke »riktigt frisk».

Men om några dagar hade han skaffat sig något af sin förra fernissa.
Han drog in smörjan utifrån med stöflarne, dröp omkring med oljan och
becket och smetade ner öfver allt. Kajsa kom in som en hvirfvelvind,
sand och borste hade hon i baljan, kokande vatten fans det i kitteln.
Rellu fick släppa till skinnet, en gång blef han litet skållad på näsan,
men det var af våda, det försäkrade hon så trohjertadt.

Och kom der några af hans forna vänner ifrån tegelbruket på besök in i
skomakarstugan, så var det märkvärdigt hvad det just då blef för en
brådska med stora bykgrytan i spiseln. Hon lade färskt enristrä under
grytfoten och -- någonting var det alltid med spjället, det rökte in och
det stank, man fick lof att gå ut och tillbaka dit hvarifrån man kommit.

Hjelpte icke oset, så blef det storskurning i stugan. Hela kittelns
innehåll tömdes i ett huj ut öfver golfvet, det ångade, en het våg
svallade öfver allt, det var att akta stöflarne, annars brände det.

Och det gick inte an för Rellu att gå ut med de andra, det var alldeles
för brådskande med »lilla frökens skor, som skulle lappas», det fick lof
att bli färdigt inom ett par timmar senast.

Så fort kamraterna, de forna supbröderna gingo ut från dörren, gick
enrisröken ut från öppnade spjäll, så att det bolmade ur skorstenen, och
skurvattensfloden torkade som genom ett underverk, tack vare viska och
trasor. I stället kokade der snart en puttrande rågmjölsgröt i lilla
jerngrytan, och Rellu fick en kyss af varma, fylliga läppar. I Kajsas
ögon spelade vid dessa tillfällen ett lustigt, skälmskt uttryck -- men
försvann fort igen.

När sommaren led, började hon stundom se trött ut. Hon stred tappert
lika fullt, stred med qvast, borste och viska, slet, stretade emot smuts
och orenlighet, men -- det var ett drygt arbete. Han var van vid sitt,
han var född i det, och det gick inte så lätt att ändra.

Det var en hop med ungar i rummet bredvid, de andra familjerna voro af
hans sort. Orenligheten stod henne upp öfver öronen, den kom utifrån,
inifrån, trängde in öfverallt, bredde ut sig, förtärde och förstörde.
Hon motade, kämpade, först i godo, med leenden, med skämt och med friskt
mod. Men senare med tappadt kurage, tröttnad energi, allvarsamt sinne.

Han var god emot henne och nöjd med henne. Det forna var slut för honom.
Det nya var annorlunda, visserligen nytt, men ändå bättre.

Det kom nu för tiden stundom en trötthet öfver honom vid arbetet. Han
orkade icke, nu mindre än förr. Hon uppmuntrade och uppeggade honom, men
-- det hjelpte icke. Hans armar slappnade, fingrarne slaknade af, prylen
föll ur handen. Ögonen skymdes liksom af en dimma, han såg icke riktigt
bra.

Om en stund gick det öfver, och han kunde åter börja. Men det var bättre
att se på Kajsa. Hon tvättade. Hennes hvita armar hade blifvit röda.
Hennes röda kinder hade blifvit hvita. Och hennes friska fylliga läppar
voro ej mer så blodfulla och strama. Lika fullt arbetade hon, hela
dagen. Och halfva natten.

Men ändå var der stor fattigdom. Icke nöd, nej, långt ifrån, bara
fattigdom. Alltid snyggt och renligt. Men Rellu trifdes ändå icke. Hans
själ trifdes, men kroppen ej. Hans ögon började glänsa, af stilla lycka
måhända, kanske af någon feber, som han icke sjelf kände. Hans bruna,
smutsfärgade hy bleknade, hans hår fick en liten skiftning i grått ...
det var kanske såpans förtjenst, eller må hända var det någon ting
annat...

Kajsa hade gräft ett djupt dike omkring hela Torparbacken och dessutom
tvärsigenom gården. Smutsvattnet fick aflopp, leran torkade ut. Hon
sopade och räfsade rundt omkring, lade upp en afskrädeshög bakom
uthusen, ordnade hvar hon kunde. Hon vattnade »trädgården», rensade den,
klippte och styrde derinne.

Solrosorna gingo i frö. Det blef höst på allvar. En vacker dag somnade
Rellu in vid lästen, satt och sof midt på sjelfva förmiddagen. Det
stackars hufvudet hade fallit litet framåt, händerna hängde slappt i
skötet på honom. Hon knuffade till honom, skakade om hela den bräckliga
gestalten, fick honom vaken och skrattade ett af sina forna skratt, när
han så hjelplöst ursägtande såg upp till henne: -- Förlåt, hustru!

-- Gå och lägg dig -- menade hon -- du är trött och orkeslös, -- du
skall ha dig en sup, det stärker!

Rellu gjorde svårigheter, suckade och sade att han ville arbeta. Kajsa
tog honom om det oformliga lifvet, ledde honom med vänligt våld till
fållbänken, slätade det borstiga ansigtet med flatsidan af sin efter
byken ännu fuktiga hand, och lade honom till sängs. Han fick sin sup,
insveptes i hennes kappa och kunde på qvällen få höra en stump ur
bibeln, eftersom det var lördagsafton.

På söndagen steg han icke upp. Och icke sedan heller.

Om några veckor var der granris på golfvet, på gården, på vägen, hela
vägbiten ända ned till stranden. Han var död och bars ned af torparn,
drängen och två af brukskarlarne, bars i sin svarta kista till båten.
Man for direkte till begrafningsplatsen, det var kanske tre qvarts
timmes väg från Drumsö om man rodde makligt, och det måste man ju för
högtidlighetens skull.

Hafvet var alldeles lugnt, marken frusen, inga löf funnos mer qvar på
träden. Kyrkogårdsgångarne voro deremot fulla af gula, röda och grå
vissnade blad, det prasslade då man gick, det var en mjuk, rörlig matta,
orolig och ostadig. Kajsa i sin långa svarta klädning tyckte, att lifvet
var som en sådan höstklädd kyrkogård, och hennes förhoppningar liknade
de vissnade, fallna löfven dernere. Snart skulle en vind komma, sprida
dem, jaga dem, förinta dem. Hon hade älskat på sitt vis, älskat denne
otymplige, vanvårdade, olycklige, som aldrig förr hade sett en solstråle
i sitt lifs mörker förr än hon öppnat fönstren på vid gafvel och låtit
Guds sol inströmma i detta andliga fängelse.

Men -- han tålde icke vid lyckan. Icke solskenet. Det bländade. Han fick
solstygn. Och han dog.

Pastorn spilde icke många ord på den döde. Kajsa tyckte, att han gerna
kunde sagt något vackrare. Hon uppfattade begrafningstalet som hade han
menat, att Rellu-Calle egentligen var ett »varnande exempel». Så skulle
man _icke_ lefva.

Han visste icke, pastorn, hur god hennes man varit! Hur trohjertad, hur
tacksam, hur gladlynt och lättledd. Han -- han var nu död, visst hade
han kunnat vara litet mera proper och litet mer »om sig», men -- han
hade ju aldrig förr haft någon, som uppfostrat honom eller vårdat sig om
honom.

Ingeniören på gården tillät Kajsa att bo qvar på Torparbacken. Endast
att hon skulle ta herrskapets tvätt och hjelpa med skurningen deruppe.
Hon tackade, det var ju en lycka att hon fick behålla rummet, hon skulle
verkligen komma att behöfva det.

På vintern föddes pojken. Han var frisk och färdig, stark och dugtig,
man kunde se på honom att han skulle bli vid lif. Han liknade modern,
det var hans lycka, en sådan far bör man ej likna, en sådan borde ju
egentligen icke ha barn. Han borde öfver hufvud taget alls icke finnas
till. En otäcking sådan som Rellu skulle åtminstone aldrig tillåtas
gifta sig. Hans lif unnar man icke en enda glädjestråle. Det är de
bättre lottade som skola ha det goda. Den, som har mycket, skall få
mera. Och den, som eger litet, skall mista äfven det...

Men Rellu-Calles son var en präktig pojke, han frodades, blef tjock och
fet. Det var kanske moderns kraftiga natur, som gick igen. Han skrek
nästan aldrig, log mest, hade små, djupt liggande ögon och fina, långa,
ljusröda fingrar, hvilka ständigt grepo i luften liksom efter för andra
osynliga fjärilar, som flögo omkring honom der han låg.

Det var ett stort afbrott i Kajsas arbete. Hon tog numera hem tvätten,
hon strök och stärkte, men det var ändå inte detsamma som förr. Den
lille drog henne ifrån sysslorna. Och han hade en hop med behof. Han
fick kläder, snygga, hela kläder, varma och starka. Men maten blef
svagare, ty modren svalt. Begrafningen hade kostat så mycket och så
sjukdomen...

När våren kom, -- mannen hade nu legat i mer än ett år i grafven, -- tog
Kajsa tjenst hos ett ryskt herrskap, som hyrde en stuga, lilla »röda
stugan», ett stycke från sjelfva gården. Herrn var kapten vid ett ryskt
kosackregimente och hade som betjent en ung denschick, äfvenledes
kosack. Denne gick här på landet klädd i sin nationaldrägt, hade vida
svarta sammetsbyxor, röd kattunsskjorta med bälte kring lifvet och höga
stöflar med sporrar. På hufvudet bar han en sammetsmössa och det släta,
i midten benade svarta håret hängde rakt och slätt ned öfver nacken. Hyn
var brun, men under kinden brann det röda varma blodet. Han var
tjugufyra år, smärt, liflig och använde hela sin dag till oförtrutet
ifrigt arbete. Han skötte köket, kokade och stekte, gjorde rent och var
med ett ord i en kokerskas ställe. Han höll det lilla otrefliga huset i
den utmärktaste ordning, skurade det dagligen med sand och såplut,
rengjorde kärlen i sanden utanför byggningen: han begrof dem, sotiga som
de voro, in i sandhögen och rörde dem derinne häftigt, så att de med ens
blefvo blankpolerade.

Kajsa betraktade med den största förvåning ryssens sätt att gå
tillväga. Hon fann det först föga öfverensstämmande med hans värdighet
som man, att så der syssla med pannor och fat, och att så uteslutande
göra en vanlig tjenstflickas sysslor, men småningom insåg hon, att
arbetet gjordes bättre och lättare af en karl. Hon beundrade hans
händighet, hans arbetsförmåga och i synnerhet hans verksamhetslust. Han
sjöng vid sitt arbete, hans röst var vek, böjlig och hög. De vemodiga
stroferna i början af hvarje visa lockade tårar i hennes ögon, liksom
hon af de muntra, nästan vilda omqvädena vid slutet af hans sånger
tvangs, nästan mot sin vilja, att göra några danssteg eller vagga på
hufvudet i takt med rytmen.

På qvällen arbetade han i trädgården. Der var han lika outtröttlig. Han
hade på en månad gjort underverk. Alla blommor växte, som om de glömt,
att de stodo på finsk grund, i en omild, blåsig skärgårdsmark, och
köksträdgårdsplantorna frodades hejdlöst. Han gödde jorden, vattnade,
rensade och krattade. Arbetarne och qvinnorna betraktade honom med
undran, somliga af männen, isynnerhet de lataste, logo hånfulla löjen,
då de sågo den unge kosackens ifver, och vände honom medlidsamt ryggen.

På lördagsaftnarne samlades folket vid tegelbruksplanen eller också vid
torparbacken för att leka eller dansa. Stundom voro de uppe hos
inspektorn i »stora byggningen» och roade sig då med att »kasta omkring»
gungan eller att dansa, solo och parvis. »Store Jaska», den starkaste af
brukskarlarne, han som eljes var så allvarsam, han var den vildaste
solodansör på söndagarne, då han fått i sig ett halfstop bränvin eller
så. Då knuffade han undan de andra, beredde sig plats på bergsplatån
midt framför balkongen der herrskapet satt, och uppträdde med solodanser
och monologer.

Han framträdde i sin kostym af skjorta och byxor, båda af oblekt linne.
Skjortan var öppen i bröstet, och den ludna barmen syntes igenom.
Byxorna voro knäppta ofvanpå helt löst, sammanhållna kring höfterna af
den läderrem, vid hvilken knifven hängde blänkande och nyss slipad. På
fötterna höga smorlädersstöflar. Hufvudet med det långa orediga håret
var beklädt med en hög skinnmössa, påträdd bakifrån, så att hela det
bleka, stora ansigtet med de utstående, vilda ögonen framträdde.

Så han dansade! Otymplig och tung. Det blågröna, vida hafvet stod bakom
som en fond, när han på bergsplatån med långsamma, klumpiga, men vilda
gester dansade sin »bagarevals» och, svängande med sina långa armar,
ropade den stående slutstrofen:

-- Ah, ah, bagarevalsen bör du aldrig förglömma!

Den unge ryssen, som aldrig söp, icke ens om söndagarne, betraktade
finnarnes märkvärdiga bränvinsinspirerade lustighet med ett godmodigt
löje. Han visste, att »store Jaska», en österbottning, aldrig talade ett
ord, då han var nykter, och att ingenting i verlden då kunde förmå honom
att skämta eller le, allraminst att dansa. Han visste, att Jaska var en
tyst, smutsig, men fridsam karl, då han ej söp, men att bränvinet gjorde
honom oregerlig och farlig. Han visste, att alla fruktade honom och hans
blanka knif, och att första stadiet i hans rus alltid ingick med
dansen... Om han vid det laget fick ännu litet till, så blef der
slagsmål, det visste han, och blodigt handgemäng.

Man hade alltid ett par af männen i »stugan» på måndagen, de lågo der
förbundna och i sårfeber... Stundom måste de föras till staden, till
polisen. Jaska hade »märkt» dem. Och ingenjören hade väl för längesedan
gjort sig af med honom, om han ej varit så stark ... vid bruket arbetade
han som en häst, drog kranlasset, der leran tillmalades ... körde
stundom sjelf kärran med sand från gropen, bar de färdiga tegelstenarne
ned till stranden och lassade dem sedan på skutan der nere.

Han var en jätte. Då han dansade, talade han alltid på vers,
improviserade, än till kamraterna, än till qvinnorna och än till
herrskapet uppe på balkongen. Alla fruktade honom. Man var rädd att
ådraga sig hans vrede. Ingen vågade lemna berget, medan han dansade,
annars blefve han kanske retad. Det var en obegriplig blandning af allt
möjligt, detta stor-Jaskas sångspel, när han var så der på treqvart. Än
hotfulla, oförklarliga anspelningar på längesedan lidna oförrätter. Än
klagan öfver ett förspildt lif, för hvars olyckor han anklagade de
store. Än var det gamla slagdängor, stumpar ur någon gammal sjömans-
eller kärleksvisa. Oftast påspädda af egen fatabur.

I qväll var det bara recitativ. Han hade öfvergifvit all slags form.
Innehållet af sången var mer än vanligt dunkelt. Man kunde spåra uttryck
af kärlek och svartsjuka. Han såg på Kajsa. Suckade, halfskrek, slängde
med sina tunga armar och svängde sig långsamt och klumpigt som en
elefant.

Alltjemt stannade han, såg med hufvudet på sned bort till henne och
sjöng med sorgsen, stark, skorrande basröst några i moll stämda strofer
såsom:

      Det tunga, tunga hjertat mitt
      Som syndat Gud och djefvulen,
      Det är så argt ... ja, ........

Han slutade med sången, och halfhviskade: -- Jaa, Kajsa, minsann är det
så. Och du skall ännu en gång få förtret af ryssen! Ja, det skall du få.
Mig vill du inte kyssa, nej! Men fienden, den lede onde fienden kysser
du för det han har sammetskjolar om benen på sig.

      Åhoj! Det tunga, tunga hjertat mitt
      Som syndat Gud och djefvulen,
      Det harmas åt ett ansigt hvitt
      Som frestar Gud och djefvulen...

      Hå, hå, hå, vänner alla, ovänner skulle jag eder kalla,
      Bagarevalsen skall ni aldrig förglömma.

Han blef allt mer oredig, det långa recitativet fick allt mer
utsväfvande kadenser, och slutligen sjönk han ihop der han stod, blef
trött och melankolisk, samt gick bort, brummande på en långt uthållen,
sucklik ton en fermat, oändlig och tröttsam. Han gick in i stugan och
kastade sig der på en bänk. Der låg han nu och sof så sött.

De qvarblifvande drogo en suck af lättnad och gjorde sig lustiga öfver
stor-Jaska.

Kosacken sprang fram, så fort den andre lemnat platsen, talande en ström
af ord, som ingen förstod, gestikulerande och skrattande. Han drog upp
ur fickan en rödbrokig bomullsnäsduk med S:t Alexander Newski i gult på
rödt fält, bredde ut den på berget och stälde sig derpå.

Så spottade han i händerna, jemkade mössan, så den satt riktigt bra, och
började _sin_ dans. Alltid på samma fläck. Först försigtigt, sirligt,
långsamt, nästan högtidligt. Sedan flyttade han fötterna fortare. Så
allt mer snabbt. Han skrek till ibland, ett högt »huj», då han tog ett
hopp, böjde sig så alltmer och blef slutligen så flink i benen, att ögat
ej mer kunde följa dem. Det var egentligen på smidighet, knästyrka och
böjlighet han lade an. Han tycktes sitta på marken, med än det ena, än
det andra benet långt ifrån sig, pilsnabbt flyttade, och så upp igen och
ned, ständigt om och om. Armarne i sidan. Han stod alltjemt på näsduken,
.... då han slutat var den lika slät som i början. Konststycket var
ypperligt utfördt. Alla herrskapen der uppe på balkongen klappade i
händerna. Men folket rynkade på näsan. De hyste agg till ryssen,
»fienden» som han kallades. Och de tunga, bränvinsdåsiga bruksarbetarne
af landsens egna barn menade trumpet, att »man nog minsann förut visste
af, att ryssarne voro flinka i benen. De skulle aldrig kommit i landet,
om de inte med sina penningar köpt de svenska förrädare, som då styrde
landet. Nej.» Och trumpna och missnöjda vände de ryggen till den grupp,
der kosacken, omgifven af qvinnorna, skämtade, skrattade, sladdrade
eller sjöng, accompagnerad af sitt dragspel. Han kurtiserade dem alla,
kysste både unga och gamla, svängde om med både gummor och flickor, drog
»fingerkrok» med pojkarne och lyfte barnen högt i vädret, för att låta
dem se »kejsarens gyllne slott».

Kajsa, som var barnsköterska hos kaptenens, gick tidigt hem. Sergej
följde efter. Pratande och skämtande. Han smekte henne, tog hennes arm,
kysste den varm och strök hennes händer. Redan länge hade han förföljt
henne med allehanda älskvärda väntjenster, burit vatten åt henne, hjelpt
till med tvätten och gifvit henne en slant eller par af sina
drickspengar. Hennes barn var han i synnerhet öm emot, bar det på sina
armar, lekte med det, gjorde leksaker åt det.

Den lille bodde egentligen på torparbacken hos en arbetarhustru, men var
ofta hos sin mamma. Nu i qväll hade hon honom der nere, kaptenskan hade
sjelf skickat henne upp till gården för att se folket roa sig och lofvat
taga hand om pojken.

Der ledde en liten slingrande gång ned ifrån berget, genom ängen och
till röda stugan. Kajsa gick förut, rodnande och säll, Sergej efter. De
trampade i det höga gräset, som stod dem ända till midjan, följde stigen
ned till diket, der detta var så tort, att det kunde begagnas som
gångstig, och gingo som i ett grönt hvalf af doftande, vajande timotej.
Solen gick ned. Det sken och strålade, foglar sjöngo, fiskmåsarne slogo
nere i viken. Allt var rosenrödt, rödt sken hafvet, himlen, jorden.

Kajsa var ung. Hon hade ej fylt sitt tjugoandra år. Men hon hade
hittills glömt, att hon ännu var ung. Han, ryssen, han var också ung.
Hon hade glömt, att det öfverhufvud taget fans ungdom i lifvet ännu. En
märkvärdig sympati för denne man, hvilken liksom hon dyrkade renlighet,
uppstod hos henne. Det var någonting alldeles nytt. Hon hade förut varit
ensam om allt, hon hade ensam dragit allas bördor, hade kämpat och lidit
så mycket. Han kom, med samma tendenser, kämpande samma slafkamp, men
med lätthet, med gladt mod, som en lek. Han var fin och snygg som hon
sjelf, han var allt det fullkomligt, som hon var halft. Hvad hon försökt
göra, alltid utan att lyckas, det gjorde han genast och lyckades.

Alla andra män föreföllo henne i jemförelse med honom så råa, smutsiga,
klumpiga. Han var liksom från en annan planet än de andra, och han
talade ej ens samma språk.

Hon visste ej hvad han sade, men förstod honom ändå så väl. Hon förstod
ej orden, men tonen, rösten, blickarne. Hon trodde, att han älskade
henne, hon tänkte det icke, utan anade, kände det.

Denna qvällen isynnerhet. Han tog på lek ur kammen, som sammanhöll
hennes flätor, de föllo ned på ryggen. Han kysste det ljusa håret och
virade flätorna kring sin hals. Hon smälde honom skämtsamt på kinden och
sprang förut. Han efter. Han snafvade i gräset, steg upp, snafvade igen
och låg der på knä och bad. Med knäppta händer bönföll han, hon bara
skrattade. Men -- med ens blef han ifrig, sprang upp, bad om igen, om
hvad, det visste hon icke.

-- Han friar, -- tänkte Kajsa och rodnade så vackert, -- han friar, jag
skall fråga ingeniörens hvad jag skall svara.

Sergej friade mycket ifrigt hela vägen. Kajsa log åt sin beundrare.
Hemma hötte hon åt honom med näfven, tog godnatt, oaktadt hans
föreställningar och stängde dörren. -- Saftri -- ropade hon efter honom,
-- Saftri, i morgon, i morgon skall du få veta det.

Om morgonen talade hon med kaptenskan. Sergej inkallades. Det blef en
liten stum scen. Sergej ville egentligen -- ingenting. Han såg generad
ut. Och Kajsa var ond hela tre dagar.

Så började kurtisen om igen. Nu ville han bestämdt. Men inte hon.

Kaptenskan kom ännu en gång emellan som tolk. Sergej ville »förlofva
sig». »Endera giftas eller ingenting alls», förklarade Kajsa.

Tre dagars stillestånd. Två dagars skärmytsling. Mulet väder, regn, åska
i luften.

På den sjette dagen klarnade himlen. På den sjunde sken solen. Sergej
älskade. Kajsa stred emot, men den lyste ut ur hennes ögon, hjertelågan.
Hon var i sjelfva verket redan öfvervunnen.

För tredje gången gingo de in till herrskapet, båda två, hand i hand. Nu
ville Sergej gifta sig. Kaptenen förmanade, påminte om hemlandet, dit
de kanske snart nog måste återvända, Sergej försäkrade, att han skulle
taga henne med. Kaptenskan talade om Kajsas dåliga affärsställning, om
pojken som fans till och måste klädas och födas, om de barn som skulle
komma med tiden.

Sergej skakade betänksamt på hufvudet; han höll på att ge sig, men då
han såg på Kajsas röda kinder och vackra fylliga gestalt, morskade han
upp sig. Han ville gifta sig, och det genast ... så fort som möjligt, ju
förr dess hellre.

Om tre veckor vigdes de båda. I ryska kyrkan på Sveaborg, och så hemma
hos herrskapet af svenske presten. Ordentligt gifta skulle de vara.
Kajsa var mycket nogräknad och stram, hon gaf icke efter. Hon hade sina
bestämda åsigter om rätt och orätt. Icke ens kärleken gjorde henne
vacklande.

Som gifta bodde de lika som förr. Kajsa inne med barnen, han i köket. På
hösten flyttade herrskapet in till staden, Sergej med. Kajsa måste
stanna en tid i sitt rum på Torparbacken, hennes son var sjuk.

Han låg i fem veckor. Skarlakansfeber först, så följderna. Hon vakade
natt och dag.

Det blef höst. Oktober gick och november kom. Sergej var ute hos henne
på söndagarne, han rodde med Fiskar-Annas båt och for hem på morgonen, i
mörker och blåst, klockan 5 eller 6. Så fort lille Weli blef frisk,
skulle hon in till herrskapet igen. De skulle då blifva lyckliga,
fullkomligt, oblandadt lyckliga.

Men hösten kom tidigt, kom med frost och köld. Drumsö besöktes den tiden
af inga ångbåtar. Isen lade sig. Den var för svag att bära gående, för
stark att forceras med båt. Så bröt stormen upp den om nätterna, men
blef på morgonsidan öfvermannad af tio graders kyla. Isen slog vågorna i
bojor om dagen, men det blef samma historia igen om natten. Så fortgick
det i fjorton dagar. En skymningsstund några dagar före jul kom Sergej
ut, gående. Han var nedstämd, frusen och vid dåligt lynne. Kajsa kunde
ännu icke följa honom till staden, barnet var ännu för sjukt för att
flyttas. Han talade hela tiden, med rynkade ögonbryn och lifliga gester.
Hon förstod ingenting. Men hon var ledsen, hon också, han hade på länge
icke gifvit henne några penningar -- och hade för resten alls icke brytt
sig om henne sedan de första veckorna. Hon förebrådde honom hans kärleks
korta varaktighet, -- hon talade svenska, och han förklarade -- på sitt
språk --- hvad som hindrat honom att komma.

De förstodo hvarandra icke. Hon kände det nu för första gången. Och hon
vred sina händer och utropade gång på gång, att hon hellre bort taga
Stor-Jaska, han skulle åtminstone ha gifvit henne någonting att lefva
af.

Det var emot bättre vetande hon talade om denne sin beundrares
företräden. Väl visste hon, att Jaska satt inspärrad i smedjan; under
sista ruset hade han haft ett raserianfall, som nära nog kostat en af
kamraterna lifvet. Detta raptus varade ännu, och man var beredd att
snart nog föra honom till Lappvikens Dårhus. Han satt bunden och vaktad
af de tre starkaste männen. Men Kajsa visste icke i sin förbittring,
hvad hon skulle ta till, och kom derför med talet om Jaska.

Sergej förstod. Han behöfde i allmänhet icke mycket för att af en liten
vink uppfatta en situation, liksom hans uppretade sinnesstämning i dag
ej heller behöfde mycket, innan den brusade upp i full låga.

Kajsa fick för första gången i sitt lif stryk. Sedan han slagit sig mätt
på henne, påtog han sin långa kasernluktande chinell och gick tillbaka
till staden, följd af hennes gråt, hennes jämmer och hennes häftiga,
onda ord.

Hon var bragt ur jämnvigten, det goda, glädtiga lynnet tålde icke
förolämpningen. Hon glömde sig och rusade, utom sig af förbittring, in
till grannhustrurna, framvisade sina blånader, snyftade, skrek och
beklagade sig öfver mannen.

De andra qvinnorna hade egentligen aldrig tålt Kajsa. Hon var dem
öfverlägsen i mycket och visade det. De hade alltid känt sig tryckta af
henne; alltid illa behandlade af sina män, ofta agade rätt handgripligt,
hade de afundats henne den magt hon utöfvade öfver männen. Hennes sinne
för andlig och lekamlig renlighet hade aldrig stämt öfver ens med deras
smak för rå sinlighet och smuts. Men nu var hon lika god som de, nu
stodo de alla på samma punkt, hon hade sjunkit ända till deras nivå, nu
kunde man ändtligen taga bladet från munnen och sjunga ut.

-- Det är rätt att du fått dig för din högfärd! -- sade en och vände
henne ryggen.

-- Det gör dig godt! hvad hade du med ryssen att göra? -- sade den
andra.

Och den tredje drog upp ärmarne på sin stoppade kofta, ref upp den i
bröstet och visade de blånader hon ännu hade qvar efter mannens sista
smekningar.

-- Du pjåkar dig för den der smulan, du, -- ropade hon, -- du skulle ha
min Jaako en vecka, så fick du se! Han ger mig aldrig en smula om
lördagen. Aldrig! Derför kan jag väl inte svälta. Jag låter honom supa
så mycket han orkar. När han är så full, att han inte kan gå, så bär de
hem honom och lägga honom der! Då vet jag, att han alltid har qvar några
mark ännu. Dem tar jag, och dem lefva vi på under veckan, ungarne och
jag och han. Vi lefva, men inte rigtigt... Jag tigger och ber honom om
en smula, men får intet. Han vet alltid, att jag stulit af honom en
del. Och derför regerar han så vildt. Jag slår tillbaka! Och han än
värre! En gång klådde jag honom med öskaret, så han fick blått öga. Men
den dagen gaf han mig igen, så barnungen dog, förrän den kom till
lifvet.

Kajsa hade aldrig hört dessa förtroenden förr. Hon började frysa, hennes
tinningar bultade, hon måste stödja sig mot spiseljernet.

-- Men så kom ingeniören emellan. Jaako fick en predikan der uppe, då
jag låg här och doktorn kom alla dar. En tid derefter var han riktigt
beskedlig, men när jag kom upp, blef det samma historia om igen. Och nu
slåss vi hvar annan dag.

-- Och hvar natt, -- inföll en af qvinnorna med ett flin.

Det blef ett skrattande. Skämt vexlades, det gick helt öppet för barnen,
som lågo och lekte eller sprungo på golfvet. En af gossarne stod med
rynkade ögonbryn och lyssnade. Kajsa hörde, hur han under moderns tal
halfhögt mumlade:

-- Ja, vänta bara, när jag blir stor, skall jag bulta ihjäl pappa, och
jag skall supa så jag blir rigtigt stark, och då skall jag ta en dugtig
sten och slå i hjäl honom med den. Fan ska' ta honom.

Under det stojet och larmet var som värst, smög Kajsa sig ut och in till
sitt igen.

Barnet låg i slummer. Modern böjde sig öfver det. Det låg der, icke mer
så blekt som förut, icke i orolig, qvidande sömn, det sof lugnt, och
kindernas färg hade af sömnen blifvit purpurröd.

Kajsa satte sig vid bädden. Hon blygdes. Hvad hade hon egentligen att
klaga öfver? Han hade ju intet ondt gjort. Kanske hade han inga
penningar, lönen var må hända innestående. Eller -- han hade kanske hyrt
dem ett kök i staden -- kanske köpt bohag och kärl dertill. Hvad visste
hon, hon förstod honom ju icke!

Ångern kom med blygseln. Kanske frös han nyss, då han kom, och hon hade
ej ens kokat honom en tallrik välling att värma sig med! Han hade kommit
öfver den svaga isen, vågat sitt lif för hennes skull, och hur hade hon
emottagit honom? Hon blygdes öfver sig sjelf.

Hon glömde slagen och skymforden och mindes blott sin egen orätt.

Hon lyssnade, -- det var nu alldeles mörkt. Man hörde hur stormen
tilltog der ute, den vanliga nattstormen. -- Han är säkert redan i
staden --, tänkte hon, -- eljest vore hans lif i fara, stormen rycker så
fort upp den ännu tunna isen.

Hon gick till det lilla fönstret och såg ut. Hon urskilde ingenting.
Allt var mörkt.

Hon öppnade dörren och gick ut på vägen. Lika ogenomträngligt. Det var
blidare än nyss, ett tätt duggregn flöt ned, det stormade, man hörde
bränningarne der nere vid Långviken, de körde häftigt upp mellan
isstyckena mot klippan och föllo så åter skummande ned. Det lät som rop
af måsar, det dånade i träden borta vid hagen, molnen jagade fram med
ett sus, i magasinerna hven det genom de öppna fönstren, det knakade och
brakade, gnisslade och tjöt öfverallt der vinden fick ett motstånd.
Nedifrån stranden tyckte hon sig höra hur isstyckena med dån slogo mot
hvarandra och spillrades i tusen stycken. Hon tyckte det lät som en kamp
mellan osynliga, väldiga makter. Sjalen svepte hon tätare omkring sig,
men stod ändå stilla och stirrade ut.

Ja ... nu var han naturligtvis hemma i kasernen. Det ställe på vägen
ifrån ön och till staden, som ansågs farligast, detta ställe hade han ju
passerat allra först, således för mer än en timme sedan. Sedan var han
ju i skydd af Lappvikslandet. Måhända gick han upp der, eller kanske
först vid Gräsviken. Hur som helst, han _måste_ nu vara i skydd. Gud
kunde väl ändå icke straffa så grymt. Han _kan_ icke vilja göra
menniskor så olyckliga.

Hon sprang in, kastade sig framstupa på sängen och grät.

Fram på natten väckte henne den lille. Han log, slog omkring sig i
luften med armar och ben, ur hans klara mörka ögon läste hon tröst, och
morgonen fann henne någorlunda lugn och sansad.

Stormen saktade af först flere dygn efteråt. Det frös på, då det blef
lugnt. Isen växte till för hvarje dag. Man åkte snart från Drumsö till
staden.

Kajsa for med mjölkbudet, hon skulle ändtligen besöka den efterlängtade.

Det gick så lätt, denna vandring utåt tullen, der kosackerna hade sin
kasern. Hvad hon i dag skulle vara mild och god och vänlig! Först skulle
hon säga: »förlåt!» Så -- ja, hon visste så väl, hur hon skulle ta
honom. Det behöfdes inga resonnemanger, han skulle se att hon ångrade
sig. Och de skulle bli så lyckliga. Nu först rigtigt!

I kasernen fans han icke. Man visade henne till kansliet. Med heta,
brännande kinder sprang hon upp dit, karlarne på gården sågo skrattande
efter henne.

Skrifvarne förstodo henne delvis. De sågo medlidsamt på hvarandra. De
skakade sina hufvud. Han var borta, försvunnen sedan den dagen han tagit
permission för att gå ut till Drumsö och helsa på hustrun. Utstruken ur
rullorna.

Hon trodde dem icke. De visade henne böckerna, dem hon icke heller
förstod. Borta, borta, borta? Hvad menade man, borta?

Hon hörde icke på dem. Kapten Daschkoff bodde i närheten. Dit sprang hon
andlös, förtviflad.

Samma besked. -- Oh, Katuschka -- oh, Katuschka, han är död, död den
stormiga qvällen ute på isen! -- så ropade kaptenskan emot henne.

Frun lät koka kaffe och gaf Kajsa in det med konjak. Hon drack.
Mekaniskt såg hon framför sig, vaggade med hufvudet, slöt sedan ögonen
och knäppte ihop händerna.

Den dagen gick, och veckan, och månaden. Vinterns snö smalt ändtligen.

På våren återfans liket på södra stranden af Brunnshuset vid
Batterierna. Den brokiga bomullsnäsduken med St. Alexander Newskys bild
i gult på rödt fält hade han knutit om hufvudet. Skyddshelgonets bild
bar han dessutom på halsen, måladt på det grofva korset af messing. Och
i hjertat kanske ännu en bild. Hennes.

Till midsommar föddes Sergejs dotter Nadja i stugan på Torparbacken.
Unga fröken från herrgården stod fadder. Kajsa tänkte på den svåra
decembernatten, då stormen sprängde isen. Det var idel svaghet att nu
tänka på en vinter som varit. Hon frös, och det ännu i juni, då trasten
slog, solen sken och konvaljerna knoppades. Det skulle kureras med jern
och kinin, -- hvilket hon fick af fröken. Men hon blef ändå ej botad.
Hon frös lika fullt. Fick mera kinin och mera jern, men blef ej bättre.
Slutligen, efter flere års förlopp kom tiden och läkte hjertesåret.

Hennes ungdom var förbi. Hennes lilla roman utspelad.




SONEN.


Nå, han, pojken, växte och blef större. Hans yttre liknade hvarken fars
eller mors. Man skulle snarare kunnat tro, att han var son till någon af
herrskaperna der uppe. Blek och fin, smärt och rak i ryggen, en riktig
herremansfigur. Och de stora svartgrå ögonen, hvar hade han fått dem
ifrån? De voro melankoliska i blicken, tittade frågande omkring och sågo
svärmiska ut. Rellu-Calle hade visserligen stundom denna blick, men bara
på sista tiden, då han långsamt kämpade med döden, som öfverraskat honom
under hans lyckas korta dagar.

»Konstiga ögon» var allmänna omdömet, när någon af torpargummorna i
förbigående råkade se åt barnet. Formen var dem så främmande och
uttrycket ännu mer. Det fans några af käringarna, som påstodo, att han
var en »tattarunge...» De visste icke, att det var artistblod, till och
med hos Rellu. Hans egen far var spelman, och farfadern kom från
Rigatrakten med en guitarr, var sångare och hade långt vackert
apostlahår, svart och vågigt.

Lilla Nadja deremot såg ut som en äkta, oförfalskad torparbacksunge.
Det var endast ögonen och det rödbruna, tjocka håret som sqvallrade om
hennes far. Hon hade moderns hy, näsa och mun. För resten en liten
bondsk unge, en vanlig »grinvarg», skrikig, bredmunt, glosögd och
klåfingrig.

Kajsa tvättade, strök och sydde groft. På lördagarne skurade hon. Det
var hela hennes lifsgerning: tvål, stryklod, nål och skurviska.

De små fingo sköta sig sjelfva. Hon hann icke. Måste ju »uppehålla
lifhanken» med arbetet utomhus. Barnen lekte i stugan om vintrarne, om
somrarne sprungo de ute. Nadja tultade vid sin brors hand till
björkbacken närmast husen, der vallgrafvarne från 1854 samt tältgroparne
ännu påminte om den tid, då Drumsö var lägerplats för en större styrka
rysk militär, hvilken så godt den kunde sökte gömma sig undan
engelsmännens kulor bakom batterier samt i källare, grottor, grafvar och
gropar.

De små trifdes så godt i fördjupningarne, der fordom tälten stått. De
lekte med skärfvor af granater eller bomber, som de hittat närmare
stranden, gräfde gropar i sanden, funno fragment af svärd eller gevär,
af kaskar eller gamla värdelösa bleck- och jernkärl, som militären
begagnat. Än jublade Nadja i sina lekar, än skrek hon, öfverdrifven i
sorg och glädje, afundsjuk af naturen, hersklysten och litet tjufaktig.
Brodern gaf alltid efter, var tyst, sluten, mild och öm, det var
alltjemt hon, som fick rätt. Alla hennes rörelser voro häftiga och buro
en prägel af simpelhet, allt deremot hvad han sade eller gjorde var så
förståndigt, så lugnt, öfverlägset och brådmoget, att det på betraktaren
af deras lekar ovilkorligen gjorde ett sorgligt intryck att observera
honom.

Det var som om han redan vid sju är förstått lifvets allvar. Systern såg
ut som om hon icke ens vid trettio år skulle komma att förstå eller
vilja förstå det.

Det var en söndagsmorgon i början af augusti. Kajsa hade hvilodag.
Stugan var nästan lika ren som förr, ehuru det nu var svårare att hålla
den snygg. Der inne bodde så många. Hon och barnen på ena sidan, på den
andra gamle Stor-Jaska, numera förståndsinvalid, utsläppt från dårhuset
på grund af obotlighet, oskadlighet och -- medellöshet.

Han söp ej mer och var således fullkomligt ofarlig. Hans kraft var också
borta till en del, han arbetade ej mer på tegelbruket, utan användes
till utarbete på åkrar och ängar. Men stundom kom det öfver honom ett
gråtanfall, och vid dessa tillfällen kunde intet förmå honom att lemna
stugan. Han satt då på sängen med händerna för ögonen. Anfallen räckte
ett dygn eller så omkring. Sedan var han åter flyttbar. Hans ögon
stirrade uttryckslöst framåt, han suckade och teg samt lät Kajsa leda
sig dit hon ville. Hans bleka och pussiga anlete såg upp till henne som
ett barn ser upp till modern, och han lydde hennes röst blindt, liksom
en hund sin egares. Sju år, tillbragta i cell, hade gjort honom
kraftlös, vansinnet hade öfvergått i fånighet och apati, han skulle gått
under, om ej Kajsa tagit sig an honom. Han fick vara hennes barnpiga om
vintern, hon födde och klädde honom, och hans lilla arbetspenning, som
han under sommarmånaderna förtjenade, var hennes enda reela vinst. Den
understeg dock betydligt hennes utgifter för honom, men -- hon hade nu
engång adopterat denne öfvergifne.

I dag skulle Kajsa ut för att andas en smula luft i skogen; hon hade
läst högt i Luthers postilla i stugan, idioten hade hört på, från den
plats der han satt med händerna hopknäppta och den kolossala
öfverkroppen slappt framåtlutad. De voro trötta af solbaddet inne i det
qvafva rummet och skulle nu ut i luften. Kajsa ville med det samma se om
barnen, det var sällan hon hade tid med dem nu.

Hon gick förut i svarta söndagsklädningen, den samma hon bar på mannens
begrafning. Hon gick långsamt och med blicken fäst vid marken.
Stor-Jaska följde efter. Han följde henne tanklöst i hälarne, andäktigt,
allvarligt, som om han varit i kyrkan.

De lemnade gärdet och närmade sig björkbacken. Begge stannade, det var
musik deruppe, man spelade inne i någon af tältgroparne ... hvem kunde
det vara?

Kajsa gick närmare. Hon smög sig fram så sakta hon kunde. Hon steg upp
på kanten af en af vallarne och stannade der. På bottnen af gropen sutto
barnen, hennes båda barn. Nadja gjorde ugnar i sanden och hade till
hälften begraft sig sjelf i en af sina ugnar, Weli stod med ryggen vänd
åt systern och musicerade.

Barnet märkte ingenting. Han fortsatte med sin musik. Med ögonen
drömmande fästa på träden der uppe spelade han ett märkvärdigt
instrument, hvars ton stod i intet förhållande till dess utseende. Än
lät det som en dålig fiol, än som en guitarr, än hade det något af en
kanteles metallton.

Sorgsen och förbittrad betraktade modern det lilla instrumentet. Det var
ingeniörens gamla aflagda cigarrlåda, hon kände väl igen det betsade,
aflånga och hoplappade mahognyskrället, som han sagt vara ifrån hans
farfars tider. I locket hade Weli skurit tvenne små hål och spänt
deröfver en hop vaxadt segelgarn till strängar. Stråken var gjord af en
sticka, vid hvilken han fastgjort litet tagel... Skrufvarne utgjordes af
spik. Än gned han med stråken på strängarne, och än knäppte han på dem
med fingrarne. När ljudet det oaktadt var svagt eller till och med
ohörbart, hjelpte han till med rösten, en vek, skön sopran.

Det var en gammal positivspelarmelodi han föredrog. Några strofer ur den
populära Normaduetten. Så svek honom minnet. Då gaf hans fantasi honom
ett lyckligt stöd och han fortsatte efter eget hufvud det Belliniska
motivet, i samma rytm, men på ett nytt, originelt och föga italienskt
sätt, som mer påminte om en nordisk vallflickas lurmelodier och
fioriturer, än det liknade någonting annat.

Kajsa blef alltmer utom sig, ju längre hon lyssnade.

-- Olyckliga unge, -- ropade hon, -- hvem har lärt dig det der
handtverket! Du har det i dig från farfar din, kan jag tro, han var en
sådan der! Vet du hvad, det är det som mest förtretar mig, att du skall
ha den der uselheten i kroppen på dig! Sade jag dig inte, när de voro
här, tattarne eller tyskarne eller hvad de voro för slag -- sade jag dig
inte, att de kringstrykarne voro värre än tjufvar! Sådana der spelmän!
Odugliga latvargar! Smutsiga odågor, som inte vilja arbeta! Ack, Herre
Gud! att jag skulle se hur spelarsjukan smittat dig också!

Weli tittade upp från sin grop. Modern stod der så ståtlig, vreden hade
färgat hennes kinder röda.

-- Hvarför, mamma, hvarför får jag inte spela? Det är ju så vackert!

Kajsa rodnade ännu mer, men icke af vrede, hon var aldrig ond längre än
ett ögonblick.

-- Hvarför, jo, -- derför att det är vackert, sådan der vackerhet som
förderfvar menniskor och hindrar dem att arbeta. Din pappa hade
musikantandan i sig, han också. Derför blef det aldrig någonting af
honom. Inte ville han arbeta, och inte ville han läsa. Bara sitta och
gnida på ett gammalt fiolskrälle, som han ärft af far sin, det kräket...

Weli blef med ens uppmärksam. Ett skimmer for öfver hela hans ansigte.

-- En rigtig fiol, mor! Får jag se den, bara en enda liten gång? -- bad
han.

-- Dumma pojke! Och du tror, att jag skulle så länge ha hållit den gömd
bara för att du nu skulle få den? Åhnej, min gris, det slipper du. Jag
tog den från far för att få honom till menniska, men -- det blef han
inte ändå. Han var egentligen en engel -- ja, -- Kajsa fick tårar i
ögonen -- ja, en engel, men -- arbeta orkade han inte, och smuts tyckte
han om. Smuts och musik -- de passa väl ihop. Kom hit, Weli, gråt inte!
Torka näsan. Du är en snäll pojke, men blif inte af den sorten, hör du!
Gif hit fiolen!

Weli bleknade, han tryckte den lilla vanskapliga fiolen kärleksfullt
till sitt hjerta, gömde den under rocken, som om han velat skydda den,
och fick upp gråten, som redan stod honom i halsen.

-- Gif hit fiolen.

-- Mor! det är, det är ... det är min käresta.

Kajsa smålog... Kanske påminde hon sig, när hon sjelf en gång hade en
käresta, vanskaplig och ful, men ur hvilken hon förstod att locka toner,
som kommo hennes hjerta att röras.

Hon veknade vid åsynen af barnet, men efter några ögonblicks stum tvekan
sträckte hon ånyo ut handen och sade:

-- Gif hit fiolskrället, jag tål inte att du spelar på det.

Weli snyftade. Utan att se upp gick han fram och räckte modern sin
»käresta».

Hon tog den bräckliga lådan i sina händer och betraktade den med hälften
vemod och hälften förtrytelse. Sedan gömde hon den under sjalen.

-- Käresta, -- mumlade hon, -- käresta! Hvarifrån får han alla sina ord?
Se så, Nadja, låt bli, du kastar honom ju blind med sanden. Kom, barn,
så gå vi hem, det är middag nu.

Nadja, som roat sig med att kasta på Stor-Jaska hela kaskader af fuktig
sand, reste sig nu och lät den stackars fånige jätten springa hemåt på
fyra fötter. Hon satt sjelf på hans rygg och »körde». Det var hennes
favoritnöje, och han lät henne hållas,

Om en stund glömde de flesta af den lilla familjen hela scenen från
björkbacken, då de vid grötfatet sutto inne i den lilla stugan. Endast
_en_ glömde den icke. En liten blek åttaåring, hvars hjerta våldsamt
klappade af fruktan för att förlora sitt älskade sällskap, sina egna
händers verk, sin spellåda, som af mor så omildt kastats upp på
spiselkanten uppe vid sjelfva taket, dit han aldrig kunde nå.

Men -- gudskelof, hon hade icke bränt upp den, icke trampat ihjäl den --
endast skiljt dem åt, de goda vännerna. Och han suckade vid gröten och
glömde ej sin sorg förr än klockan 8 på aftonen, då Nucku-Matti kom och
bar honom bort till Drömöarne, der kanske för honom hela himlen var full
af fioler.

       *       *       *       *       *

Kajsa hade fattat ett stort beslut: Weli skulle sättas i lära. Men i
hvilken? Pojken hade ingen lust för något. Han hade sjelf helst velat i
skola, men det var omöjligt. På Drumsö fans ingen sådan. Och i staden
kunde han ej bo. Det hade hon ej råd till.

Således, till hösten i lära. Under sommarn måste han hjelpa till med
allt möjligt.

När det led mot september, fick han en omgång nya grofva kläder, sydda
af mamma sjelf. Stöflarne voro något för stora, de voro ett arf efter
far. »Man kunde binda fast dem vid smalbenet, så sutto de nog på»,
förklarade mor och tillade: -- Under de långa byxorna syns det för
resten inte hurudana stöflarne äro.

Han fick 3 nya skjortor och 2 par ullstrumpor. Det var en prägtig
utstyrsel, tyckte Weli, värdig en prins. Och han längtade nästan till
den dag, då han skulle få alla de nya kläderna på sig, ehuru han visste,
att han på samma gång skulle lemna hemmet.

Mjölnarn på andra sidan ön, vid Svartviken, hade lofvat ta emot honom.
För maten. Det var inte så illa för en åttaåring att kunna förtjena sig
maten sjelf. Weli var riktigt stolt.

Det var sista qvällen i hemmet. Han hade redan emottagit flere
förmaningar att ej vara så drumlig, så tanklös, så lat. Utan utmärkt på
allt vis. Den lille hörde på, men orden susade förbi hans öron som en
vind. Han tänkte på annat. Han förstod ännu icke afskedet. Då modren
slutat, bad hon honom göra knytet i ordning ... de nya kläderna hängde
på bodvinden.

Barnet gick till boden, klättrade uppför stegen och kröp in. Modren såg
efter honom. Han stökade länge der uppe. Bakom en lår full af obrukbart
skräp såg han någonting, som föreföll honom värdt hans uppmärksamhet.
Han letade och fann slutligen under några bräden och trasiga möbler en
fiol, fadrens gamla ljusbetsade birfilarfiol, den som han så ofta hört
modern tala om.

Hans hjerta klappade. Hans ögon strålade. Han torkade af dammet med
ärmen, blåste bort en hop med sopor, som hade lagt sig på den mellan
skrufvarne, och såg att alla strängarne voro i behåll. Han pröfvade
skrufvarne, spände till, knäppte på strängarne, stämde.

Men hvar var stråken? Han letade och letade. Med en hunds väderkorn fann
han den ändtligen. Litet djupare ned, på bodgolfvet under en hög gamla
tapeter.

Der fans en kista, på hvilken en smal strimma af höstsolen lyste i gult,
matt sken, en solstråle, men fördunklad af bodluckans lilla
spindelväfbehängda glas. Der satte sig Weli med fiolen under hakan.

Först pröfvade han den helt sakta och skyggt. Men glömde sig så
småningom och satte i med mera styrka och fart. Det skrälde och qved,
men gaf ljud. Det kom stundom en skön klang från instrumentet och några
strofer fulla af djerfhet och bredd. Den lille kastade med hufvudet
bakåt och fantiserade, for ut på sin inspirations haf med fulla segel.

Han drömde sig vara en hjelte. En stark, stor karl, som flög fram i sin
slup för morgonbris. Och hela verlden låg framför honom i klaraste
morgonljus.

Han var lycklig. Han kände den friska hafsluften, såg en blå
sommarhimmel hvälfva sig högt öfver honom. Bodvindens låga, svarta tak
var borta liksom väggarne, och hösten hade förvandlats till vår.

Så höll han på en lång stund. Slutligen blef han trött och höll upp.
Nervöst och brådskande sprang han ned från sin kista, tog kläderna,
svepte dem omkring fiolen, gjorde så ett knyte och band om med ett tåg.
Han kände sig som en förbrytare.

Hon stod utanför, modern, blek och förstörd. Hvad hade hon att göra? Det
älskade barnet stod då ej att rädda. Han var då så hemfallen åt denna
last, att han kunde för den begå ännu flera förbrytelser. Stjäla. Dölja
undan det stulna och -- hvem vet, kanske också ljuga.

Han klef åter ned för stegen, som ledde upp till bodvinden, slängde
hurtigt knytet på marken och gick in. Men Kajsa var ej derinne.

Emellertid tog han afsked af Jaska och systern. Så af qvinnorna inne i
huset. Vid brunnen stod mor.

-- Farväl, mor, nu går jag.

-- Farväl, barn, haf Gud för ögonen! Hvar har du knytet?

Weli rodnade. -- Der ligger det.

-- Der är väl ingenting i nu, som vore bättre att ha här hemma?

-- Nej, ingenting.

-- Du skulle kanske se efter först.

-- Nej, mor, der är ingenting.

-- Gå då, barn, och kom ihog hvad jag sagt dig så många gånger:

      Fan tar
      den vilse far.

Arbeta, håll dig ren, var aldrig lat, ty börjar du med det en gång,
så... Och mins att djefvulen helst tar dem, som tycka om att ha det
smutsigt omkring sig. Svara aldrig, om du får stryk af mästarn, för det
är välbekommet... Nästa söndag får du komma hem.

Weli gick. Knytet vägde så mycket. Det tycktes honom så tungt, långt mer
än nyss. Det var visst för det onda samvetet.

Han grät vid vägskilnaden; tänk om han skulle springa hem med fiolen,
bekänna allt och få förlåtelse?

Men nej, det var för sent, solen började redan sjunka.

Knytet vägde förfärligt. Han satte sig, steg upp, gick igen och blef
riktigt trött.

Ja, det var helt visst det onda samvetet. Om han skulle ta upp repet,
veckla upp, borttaga fiolen och gömma den under en ihålig trädrot? Och
föra den till mor nästa söndag och få förlåtelse. Om? Han skyndade
vidare... Att mista fiolen, den kära fiolen, det kostade på! Skulle han
ej försöka ännu ett stycke? Nej! det var ju synd. Bort med den således.

Han öppnade. Men hvad! Der fans ingen fiol. I stället tre stora
vedklabbar och två små papperspaket. I det ena var nya testamentet, i
det andra en hop smörgåsar, präktiga, hårda, svarta hålbrödssmörgåsar
med »bondost» på.

Weli sväljde med smörgåsarne sin gråt och sina bekymmer och fortsatte
vägen med lättare hjerta och utan djupare samvetsagg. Knytet var nu helt
lätt. Vedklabbarne lågo qvar i skogen.

Men hemma i Torparbackstugan satt Kajsa ensam vaken. Stor-Jaska sof på
sin halmkärfve, Nadja i sin säng. Kajsa hade lagt fiolen på bordet, hon
låg med hufvudet derpå och grät bittert. Hon hade menat väl, men -- det
hade kostat henne mycket.

Det skulle nu gömmas i kistan, detta ondskefulla spelverk, som gjort af
hennes man en »latvarg» och som höll på att äfven förderfva sonen.
Skulle begrafvas på kistbottnen och hon hade nyckeln, hon ensam.

Ja! hon hade handlat rätt ...... men, -- det kostade på! Det lilla
instrumentet var ju oskyldigt och hade så vackra toner. Hon kysste det.
Men skyndade sedan till kistan och gömde det der... Nu spelar han ej mer
derpå, så länge hon finnes i lifvet.

       *       *       *       *       *

Weli kom hem nästa söndag, men man talade icke om »den saken».

Söndagen derpå kom han icke och så icke på flere veckor. Hon hörde dock
ofta nyheter ifrån honom. Han var omtyckt af sitt husbondfolk och gjorde
nytta för sig. Mjölnarhustrun i synnerhet var nöjd, han skötte så bra om
hennes dotter, den lilla femåriga Maja.

När Kajsa hörde detta, skakade hon på hufvudet. Nog var det bra, att han
var omtyckt, men -- han fick ju ej lära sig någonting. Att vara barnpiga
åt Maja -- det var egentligen icke det hon menat.

Någon tid förflöt. Gossen gick icke hem. Modern hörde, att han trifdes,
att han icke dugde till karlgöra, men att han skötte sitt. »Sitt», det
var barnpigsarbetet.

En vacker lördag kom sjelfva mjölnarmor öfver till Torparbacken. Hon
hade ärende till herrgården och ville med detsamma se till Kajsa. Den
snygga stugan sken, nyskurad, fejad och damfri. Pannorna stodo uppradade
på hyllan, grytorna blänkte, friskt doftande granris låg i förstun.

Madamen steg in. Hon var rund och tjock, hade vida, korta kjolar,
stoppad ytterkofta, svart sidenhalsduk och öfverst en stor grön sjal
bunden bak.

-- Goddag och hälsningar från pojken.

-- Tack för sist; hur är det med barnet?

-- Det slarfvar allt af... Tackar som frågar.

Kaffet kom på och blef färdigt, och under det man njöt deraf, öppnades
de båda qvinnornas hjertan på vid gafvel.

-- Ser madam, -- berättade mjölnarmor, -- han har inte lust för groft.
Han syr -- inte kläder, nej, det ids han inte, utan menniskor, kor,
hästar och allting. Och han klipper riktiga svin, precist som andra svin
ser di ut. Det roar han ungarna med. Och så spelar han fiol hela
qvällen, så fort de komma från qvarnen.

Kajsa steg upp från sin bänk. Hon vred sina händer.

-- Spelar ... spelar, hvar har han nu fått fiol ifrån? Har han stulit
fiolen? -- Madamen spärrade upp ögonen.

-- Hvad tittar hon efter, hvad går åt henne? Fiolen är fars, far har
lärt pojken att spela och nu kan han alla danserna och flere visor än
'våran' sjelf kan. Det kan bli något af honom! Klockare -- om han får
läsa. Ja, herre Gud! den pojken, hvad han spelar fint! Han har varit
oppe på herrgården och spelat för herrskaperna. Och de berömd'en, och
der var en spelmästare från sta'n och han berömd'en, och di sa' alla,
att om han skickas till sta'n, så...

-- Oj, oj, oj, att di alla ska' sätta sig opp mot en ensam stackare --
klagade Kajsa. Så der förderfva' di Rellu-Calle för mig, förr än jag
var till för att försvara honom. Men jag har hört talas om det. När han
spela' och sjöng, fick han konfekt och vin af herrskaperna, bränvin och
öl af det sämre folket, men då han arbeta', ville di inte veta af 'en.
Så blef han en snusker och en stackare och en fyllbult till på köpet.
Far hans dog på landsvägen med hufvudet på positivet, och han sjelf,
mannen min, han dog utaf bara ovana, när han skulle få det lite rent
omkring sig. Af ovana att arbeta och att ha någon som höll af'en... Men
det är musikens och herrskapets fel alltsammans! De vilja, att vi sämre
folk ska' vara till här i verlden bara för att roa dem! Till annat duga
vi inte...

-- Hvad pratar ni nu för smörja? Jag undrar hvem som vill er pojke ondt!
Hörde ni inte, att jag sa', att han kunde läsa till klockare?

-- Läsa och läsa ... hvem lär honom att läsa? Jag har satt i honom abcd
och det gick som fluga i tjära. Hon tror kanske, madam, att jag är
lönkrögerska eller något annat, som betalar sig bra! Efter hon talar om
läsa ... och menar, att jag skulle skicka honom till stan i skola! Jag
har inte annat än hvad jag får in med tvätt och skurning, och det går
till maten och till klädtrasorna... Klockare ... sa' hon klockare?

-- Jaha, har madam något emot den sysslan?

-- Jag tror hon håller mig för narr, madam! Näst presten så kommer
klockarn. Jag är en gudfruktig menniska, skall jag säga henne, madam,
jag ställer inte till dans hos mig om söndagsqvällarne, jag, och tål
inte något syndigt spelande här i _min_ stuga. Men ni, ni hjelper till
att göra honom till en sådan der ... en sådan der ... musikant.

Kajsa snyftade. Mjölnarmor tyckte det var synd om henne. Att Kajsa
vandrade på villovägar, det hördes af hennes ord, men det var ändå
någonting sant i allt detta. Han var egentligen en odåga, pojken. En
flegmatisk, lat slarf. Han hade således dessa frön i sig af farfar och
far. Frön till musikantvagabonderi. En musikant, han må nu vara klädd i
trasor och gå på landsvägarne eller i frack och spela för kejsarns hof,
han är dock blott en musikant... -- En sådan der -- det är någonting af
lösdrifvare, af pack med ett ord, i sådant folk. Mjölnarmor ville ej ha
en son, som vore af »den sorten». Hennes man, nåja, han var nog en
odåga, han också, men -- han dugde ändå att förtjena pengar. Och det är
alltid en förtjenst. Stackars Kajsa! hon var en präktig qvinna i alla
fall. Så hon höll stugan! Och skötte om fånen; det, som ingen annan
skulle gjort, det gjorde hon. Och den lilla flickan! Var hon ej ett
lefvande bevis på sin mors förmåga att styra om sitt och sina?

Efter dessa reflexioner steg mjölnarmor upp och gick till spiseln. Der
blåste hon sjelf under trefoten, så att elden flammade upp. Lyfte så på
kaffepannan och återvände lugnt till bänken igen.

Kajsa nickade bifallande, rusade upp, diskade än en gång de brokiga,
guldblommiga och tunga kaffekopparne, slog i och bjöd sin gäst på mera.

Man hälde uti af grädden i sådan mängd, att det gick öfver koppen och
till hälften fylde fatet. Qvinnorna beto kraftigt i sockerbitarne och
drucko från faten i långa, sörplande drag.

Intet ord blef taladt.

Ändtligen var det undangjordt. Mjölnarmor knöt den gröna själen tätare
om sig, neg och tackade för välplägningen. När hon stod färdig vid
dörren med den vantbeklädda handen på dörrklinkan, sade hon:

-- Hon är en ordentlig qvinna, Kajsa, jag tycker egentligen, att hon är
en riktigt bra menniska. Pojken är oss till nytta, som han är, för han
passar så bra till barnpiga åt vårasses Maja. Men -- det blir ingenting
af honom hos oss. Far är en slarfver, han med. Det är aldrig något med
manfolk, ser hon. Jag känner inte en som är en riktigt duglig menniska.
För endera så är di arbetsfolk, som duga till arbete, men supa upp sin
styrka, tills de inte orka mer, eller ock ha di aldrig orkat med något,
och då supa di för det... Hur det är, så super di! Och sluska ned sig.
Och oss med. Och barnen. Neej! Men -- i stan fins det allt några yrken,
der di inte vågar vara oordentliga. Till ett sådant ett ska vi skicka
eran pojke. Det skall jag bli karl för! Jaha. Jag sjelf. Jag skall ta
honom med mig, när jag far till Tabunoffs med mjölsäckarne. Kanhända
Tabunoff tar honom. Då får han stå i bod. Och lära sig ryskan. Di ha
kultabeller att räkna med. Och inget spelande blir der af. Söndagen
arbeta di också, fast i smyg förstås.

Kajsa stod vid sin spis och stirrade i elden. Flamman upplyste hennes
ansigte, som nu strålade af förhoppningar och glädje. Hon nickade
förnöjdt och smågnolade, under det madamen gjorde sina glänsande
förespeglingar. Det dagades för dem alltså. Och någonting af detta var
det just hon ansåg som »det lyckligaste!»

Mjölnarmor fortfor ännu en stund. Kajsa hörde på. Slutligen gick hon ut
med sin gäst, följde längs hela spången, som genom drifvorna ledde till
stranden, der genvägen till mjölnarns udde gick. De pratade vänskapligt
och skiljdes sedan, nigande båda två, ehuru snön stod dem upp på benen.
Kajsa hade icke varit så lycklig på många år... Hon hoppades nu på
framtiden. Hon visste, att mjölnarmor kunde hvad hon ville. Och nu
ville hon. Weli skulle få uppfostran, bli något ... hvem vet, kanske
till och med handelsman. Lyckliga dag!

Hon vände hemåt. Det var nu alldeles mörkt.

Stor-Jaska, som huggit ved i skogen nära invid, var nu hemma. Han satt
med yxan i famnen på sängkanten. De stora runda ögonen rullade
meningslöst och vildt omkring i rummet.

När han såg Kajsa, förmildrades blicken och han lät hufvudet sjunka ned
på bröstet. Hon tog yxan ifrån honom och förde honom till bordet, gaf
honom gröt och kaffe och skakade, under det han åt och drack, på gården
ut pelsen, som han brukade ligga på uppe vid spiselloftet.

Så ordnade hon hans bädd. Nadja sof redan. Om en stund hade hon stilla i
stugan. Jätten snarkade uppe i sin säng, diskarne stodo på hyllan, elden
knittrade stilla i spiseln.

Hon tog fram testamentet och beredde sig att läsa....

Då knackade det häftigt på fönstret.

Hon lyssnade. Var det en af karlarne, som supit och nu kom full hem,
någon som i förbifarten ville skrämma henne? Hon öppnade icke.

Det knackade ännu en gång, ännu häftigare. En allvarsam röst ropade,
att hon skulle öppna.

Hon flög upp -- det for som en aning om stundande ondt igenom henne. Och
just i dag, som hon varit så lycklig och förhoppningsfull!

De stodo der fyra stycken och hade någonting mörkt emellan sig, som en
af dem bar på axeln. Någon död? Hvad var det? Barnet, pojken, Weli! Död?

Nej, icke död. Mjölnardrängen förklarade helt lugnt huru allt gått till.
Han lefde och var bara litet afsvimmad. De skulle nog ha skött honom hos
mjölnarens, men han grät och ville hem till mor. Och en af karlarne
visste, att doktorn skulle vara på middag i dag på herrgården hos
ingeniörens.

Kajsa tog det långa, tunga barnet, bar det på armarne och förde det i
säng. Armarne hängde slappa, kroppen var som utan lif. Ansigtet blått,
fruset, en strimma af blod klibbade fast håret i pannan.

-- Hvar har han fallit, är det i pannan som han slagit sig? -- frågade
hon.

-- Åh nej vars --, svarade drängen och ref sig i hufvudet. -- Maja
trillade under qvarnvingen, som far just skulle till att lossa, och
pojkbytingen sprang efter henne för att dra henne undan. Och med det
samma han slängde flickan ned och frälsade henne, fick han sjelf ett
slag, först i förbifarten ett som inte var hårdt, men träffade i
pannan. Men si, så kom den andra vingen, och den knäppte till med en så
jäklig fart i axeln, så armen allt var nära på att lossna från kroppen
på'n.... Anders der fick tag i benet med det samma, och när vi skulle
bära in'en, ville han hit, och nu ä' vi här.

Det var hela historien. Kajsa gaf dem en sup hvar och sände Anders till
herrgården efter doktorn. Sjelf tvättade hon såret, baddade hufvudet,
drog af stöflarne, men vågade ej röra vid kroppen. Den lille qved så
erbarmligt, så fort man rörde vid honom.

Hon hade hittills alltid varit så kall emot honom. Aldrig smekt detta
barn. Aldrig varit öm. Men nu brast isen.

Hon visade det dock icke. Hon gick tyst omkring honom, jemkade och
stälde allt så godt hon kunde. Rena lakan och örngott, -- mjukt och fint
skulle han ha.

Vägledd i den mörka farstun af den sjukes snyftningar och klagan,
trefvade doktorn efter låset och kom in. Han var mörkröd efter
middagsvinerna, trumpen öfver att nödgas gå i mörker och snö ut till
denna koja, hvars yttre alltid förefallit honom så obehagligt och
motbjudande. -- Lys mig -- befalde han utan att ta af sig öfverrocken.
-- Här!

Kajsa hade endast en liten osande fotogenlampa. Hon tände ett pertbloss
och gick närmare.

Läkarn såg vid första ögonkastet hvarom frågan var. Han slängde bort
hatt och öfverrock och miste vinfärgen. -- Bort med kläderna --, skrek
han till Kajsa, -- och skynda sig så fort hon kan.

Kajsa drog af byxorna. Sedan kom turen till rocken. Barnet klagade
våldsamt, grät, men utan ord.

-- Ja, det der gör ondt --, sade doktorn -- gif hit en sax, jag skall
klippa upp ärmarne och axelstyckena, men fort.

Den lille spärrade upp ögonen och såg förskräckt på läkarn. Hans bleka
läppar darrade, och de blå ögonen tycktes be om förbarmande.

-- Förstör inte min rock, var så snäll, det är den nya, ser snälle
doktorn! -- bad han -- klipp inte sönder nya rocken, mor hade så mycket
besvär att få den färdig.

Det var Welis första ord, och de uttalades med ett så rörande uttryck,
att doktorn måste småle. Men det kunde icke hjelpas. Den nya rocken
klipptes af, stycke för stycke. Blodet var fasttorkadt i kläderna,
endast med stor möda lyckades det dem att få såret rent.

Emellertid sändes bud till herrgården. Doktorn hade skrifvit på en lapp
någonting som gjorde dem der uppe stort besvär. Frun sjelf kom ned med
en liten korg, och en af ungherrarne, en medicine studerande, kom med
sina instrument och bandager. Betjenten bar ljus och stakar, vin och
mat.

Der blef konsultation. Doktorn ansåg bäst att redan i afton göra
operationen. I morgon bittida skulle han resa bort och kunde icke komma
tillbaka; pojken kunde dessutom icke flyttas. Och en amputation måste
ske. Armen var förlorad ... barnet skulle kunna räddas, men endast om
man genast tog bort armen.

Alla anstalter gjordes. Stilla och tyst. Ingen förskräckelse, ingen
scen. Inga tårar och intet pjunk. Ett glas vin gjorde dem allesamman
godt. Kajsa icke minst. Weli förstod allt, han var nu vid full sans och
gillade fullkomligt allt hvad man företog med honom. Något af faderns
stilla resignation låg utbredt öfver hans väsen.

Man var i ordning med instrument, fat, klutar och förband. Kajsa skulle
hålla i den lille. Hon lutade sig öfver honom och hviskade stilla i hans
öra:

-- Barn, vi två ska' sakta be Gud, att han hjelper i vår stora nöd.

-- Mor --, hviskade gossen tillbaka, -- tror du att det här är Guds
straff för att jag spelade?

Modern fick en stor tår i hvardera ögat. Den rann ned på hans panna,
brännande het. Hon hade intet svar. Men med kärleksfull hand smekte hon
hans tinning. Den sträfva handen -- den kunde ändå smeka ljuft. Om en
halftimme var det öfverståndet. Stor-Jaska satt på golfvet och vaggade
sitt hufvud i händerna. Lilla Nadja hade, sittande i sängen, trumpen och
trött, gråtit sig till sömns igen. Doktorn var borta och den unge
medicinarn med. Kl. 6 på morgonen skulle han komma igen och ge nytt
förband -- och nya droppar.

Barnet låg alldeles stilla, men hade feber. En glöd brann på kinder och
läppar. Modern fuktade dem så ofta hon kunde.

Nu var det intet vidare. Nu vågade hon ändtligen fram med det. Med sin
kärlek. Hon kysste hans hand -- hans enda, kysste täcket, grät, snyftade
och suckade. Hon bad och stred. Hon vred händerna i förtviflan. Hade Gud
straffat henne? Och hvarför?

Mot morgonen vaknade han. Ett leende for öfver hans ansigte, då han såg
sin mors omsorger omkring honom, såg i hennes ömma, sorgsna, tårade
ögon, hur hon led.

-- Var inte ledsen, mor -- sade han, -- jag är bättre nu. Jag skall inte
göra dig ondt mer. Nu är _det_ slut. Aldrig, aldrig mer skall jag spela.
Nej, aldrig.

Kajsa grät högt. Som vid en graf. Hon kastade sig ned, på knäna, kysste
åter snyftande hans bleka hand, som låg på täcket.

Morgonskymningen vek för en gul solstråle, som matt bröt in genom
fönstret och belyste scenen.

-- Ja, -- snyftade modern, -- ja, det är slut nu. Allt är slut. Och
presten säger, att Gud är med oss, sämre folk. _Jag_ tror det inte.

-- Jo, mor, -- förklarade barnet, -- jo, Gud är med oss. Var inte
ledsen. Det blir nog bra. Jag får läsa. Jag kan bli klockare, för jag
har ju rösten qvar. Eller också kan jag bli prest. Det skall du få se.
Jag kan bli hvad som helst, en riktigt hög herre, jag vet det. Du får
aldrig gråta mer. Mins inte mor hvad pastorn sade, att Gud agar den han
älskar? Nog vet jag att Gud älskar mig, för -- det gjorde så ondt, så.
Han vet nog hvad han gör. Mor, mor, ge Jaska kaffe, han gråter efter
kaffe, och nu, se hur det lyser ute, det är visst sommar! Alla foglar
sjunga, jag hör hur de sjunga, se! de flyga öfver rågåkern! Får jag gå
ut, mor?

Så yrade han ett par timmar. Kajsa slutade med att gråta. Hon visste nu
allt. Det var skedt, det värsta. Hon beredde sig att se honom dö.

Den unge studenten var der med sin medicinflaska och gaf patienten
morfin. Han skulle ha gifvit morfin åt det blödande modershjertat. Men
-- det behöfdes icke. De kunna bära allting, dessa »sämre folk». De äro
af »den sorten».

Andra dagen var hon uppe på herrgården för att hjelpa till med
stortvätten. Man måste ju lefva. Och lefva -- ja, det gjorde de, men ett
lif!...

Weli dog icke. Åtminstone icke riktigt. Han halflefde i sin säng ända
tills sommarvinden, som trängde in genom den öppnade stugudörren, förde
in till hans bädd några lifgifvande fläktar.

Till midsommar steg han upp och fick så långsamt igen krafterna. »Den
nya rocken» var ihoplappad, ärmen fastsydd både upptill och nedtill. Den
hängde slaknad, denna arm, tom och slankig.

Hans historia är kort eller lång, alltefter som man tar det. Weli var ej
en af de olyckligaste. Han förföll aldrig till last, han var endast hvad
man kallar »en lösdrifvare». Man ser honom på gatorna i Helsingfors,
ibland i brunnsparken, ibland i Thölö. Han bär på sina axlar en låda med
cigarrer. När »ryska musiken» spelar på något af dessa ställen, då står
han försjunken i drömmar och lyssnar. Ögonlocken äro halft slutna,
blicken irrar utan mål i rymden. Hans fina näsa ser nästan genomskinlig
ut, hans kinder, med grå skiftningar i det blekröda, äro insjunkna. Men
munnen ler lycksaligt, när det är någon af de nationella melodierna, som
tonar ut, spelad af dessa metallhorn, som på nervösa konstitutioner
verka så illa...

Men Weli har aldrig haft några nerver. Han har någonting annat i
stället, någonting som ofta kör upp salta tårar i hans Ögon, tårar dem
han ej sjelf förstår.

Allt är som det skall vara. Han har ingenting fått lära. Men -- han
förtjenar så mycket med sin handel, att han kan äta sig mätt, minst en
gång i veckan. Och han kan kläda sig, modern hjelper till. Han är inte
smutsig och han är ej musikant. Hvad Kajsa fruktade värst hade
uteblifvit. Hennes son blef ej en af »den sorten». Han skulle ej som
farfar frysa ihjäl på en landsväg bredvid sitt positiv, skulle ej som
far dö af snygghet. Han skulle ända sitt lif på en klinik, till gagn för
vetenskapen. Han hade kommit långt, han. Och hade ändå ej fylt sitt
tjugonde år.




DOTTERN.


Hon stack in hufvudet mellan albuskarne för att höra bättre. Det var
sång och musik inne i huset, säkert Hadenäsfröken, som spelade till herr
Adolfs sång. Han var patrons från gården yngste son ... student från
Helsingfors. Och så han sjöng! Nadja lyssnade som till cherubim och
serafim. Hon hörde icke, att det stundom gick litet för lågt i höjden
och för högt i djupet -- för henne var det fullkomligt rent. Och hon
kände icke hur de drypande träden vid en vindil sköljde öfver henne ett
regn af stora droppar, eller hur den fuktiga marken inunder henne nästan
begrof hennes små fötter, så hon sjönk ner ända till smalbenen.

Det hade regnat i flere dagar, men höll nu upp. Gångarne, som ledde till
den lilla villan, sågo ut som kanaler, blomsterrabatterna liknade
simmande små öar; astrar, georginer och löfkojor hade lidit skeppsbrott
och slogo med brutna stjelkar för aftonvinden. De sista dagarnes storm
var slut, men det blåste, ännu något.

Det var en riktig fest här ute på landet att få höra en smula musik.
Nadja var hemma på besök i Torparbacken och förde aftonmjölken ifrån
gården till Hadenäs. Någon nytta skulle hon göra, stora flickan. Sexton
år och fullt utvecklad. Hon hade tjenat sedan hon var nio, tjenat på en
femton, sexton olika ställen. Blifvit bortskickad från det ena huset
till det andra, hon »passade» aldrig. Till hennes mor hade man ständigt
sagt, att hon var för barnslig, för oförståndig, för slarfvig, ja, en
mindre finkänslig matmor hade till den för sin ordentlighet och ärbarhet
kända Kajsa rent ut sagt, att dottern var »en dålig natur».

Nu var hon återigen utan plats ... gick ledig och fick springärenden än
af den ena och än af den andra. Hon var en glad flicka, »slängde käft»
med hvem som helst, sprang och flög, böjlig och vig, smidig som en
videqvist.

Det fans vanligen ingenting, som kunde få henne att stå stilla, allting
började hon på med och ingenting slutförde hon... Samma tröttsamma
ifver, samma energi i hvad hon företog sig. Hon var stark som en karl,
det fans ingen af drängarne på gården, som hade fått henne att »niga»,
då hon spände armmusklerna till motstånd.

Men nu stod hon som fasttrollad. Duken i nacken, det rödkrusiga håret
nedfallet, de stora, kraftiga händerna på höfterna, och så framlutad mot
det öppna fönstret. Mellan albladen såg hon in i salongen. Der var
hemtrefligt och behagligt. Alla möbelöfverdrag och draperier voro af
ljusgult bomullstyg, i en stor hvit kakelugn brann en brasa af sprakande
tallved, ett rödt sken upplyste pianot i andra ändan af rummet, unga
fröken satt med ryggen åt Nadja, som endast såg hennes långa bruna
flätor och då och då rundningen af hennes kind.

Herr Atte sjöng en tysk vals. »Du hast Diamanten und Perlen, hast alles,
was Menschenbegehr...

Und hast die schönsten Augen -- Mein Liebchen, was willst du mehr?»

-- Usch, hvad var det som prasslade? -- fröken for upp, som om hon sett
ett spöke, -- hvem är der bakom fönstret? -- Hon sprang dit och kom i
tid för att se Nadja med mjölkkannan i händerna rusa till köket.

-- Den der otäcka pigan från Torparbacken -- sade hon, -- det är en
obehaglig flicka, tycker du inte, Adolf?

Adolf jakade. Frun i gungstolen invände, att det var en vacker flicka i
alla fall; hon hade någonting sydländskt, varmblodigt, som intog.

-- Och syperba ögon, -- Adolf kastade fram det helt vårdslöst, --
präktiga ögon ... riktigt charmanta -- jag mins dem från fordom.

-- Ögon, som man mest får se hvitan af -- menade fröken, -- ja, så
mycket vet jag, att inte ville jag ha henne i mitt hus, det är visst.

Frun vid stickstrumpan steg upp och gick åt köket. -- Det är synd, --
talade hon i förbifarten, -- hon har en så ordentlig mor, det skulle då
vara sällskapandet med de öfriga i Torparbacken, som gjort henne till
den slyna hon är, eller, hvem vet, det är kanske faderns blod, som går
igen.

Adolf sjöng ännu en slagdänga, sjöng med sentimentalitet och en viss
hjertnjupenhet, hans veka tenor tremulerade allt hvad den kunde, han
sjöng nästan alltjemt falsett och gjorde kadenser på de dertill minst
egnade ställen. Då han efter en halftimme tog afsked och gick, var Nadja
ännu qvar, denna gång på ett annat och bättre gömställe. Hon satt
inhukad under en njuponbuske, der kunde man icke finna henne. Hon hade
hela tiden lyssnat, utan att förlora en ton. Genomvåt och darrande af
köld var hon dock öfverlycklig. Hon hade roat sig riktigt bra! Då Adolf
var utom synhåll från huset, sprang hon fram till honom, stälde sig rakt
i vägen och sade med sin vänligaste röst:

-- Jag har hört på herrn -- -- Herre Gud, hvad herrn sjunger, det är så
en kan bli tokig för mindre!

Adolf smålog, han tyckte inte illa om smicker. Nadja stod med vidöppna
ögon och såg med förtjusta blickar på den unge mannen.

-- Hvad herrn har blifvit gentil -- och vacker! Jag har aldrig sett
någon så vacker och fin och snäll! Åh! så fina händer herrn har! Får
jag?

Hon böjde sig häftigt ned och tog en af hans hvita och välskötta händer
i sina.

-- Hvad den luktar! Af eaudecologne och bästa sortens herrskapstvål! Jag
har aldrig tänkt, att det fans något så godt. Tusen gånger bättre än
både rosor och konvaljer!

Adolf såg litet generad ut. -- Kära Nadja, kom litet längre in i skogen
och stå inte här och säg mig artigheter!

Hon tittade upp, litet afkyld. Men efter ett ögonblick hade hon glömt
tillrättavisningen.

-- Mins inte herrn, hur vi lekte förr tillsammans? Vi var' alltid ett
par, vi två, fast jag var så mycket yngre och -- sämre.

-- Jo, du var prinsessan och jag prinsen, och Jaska var hästen, som vi
flydde bort med från det förtrollade slottet.

-- Vedstapeln nere vid snickarverksta'n, ja.

-- Och din mor var draken.

-- Som spruta' eld.

-- Och min far var konungen...

-- Och så skulle vi gifta oss och få hela konungariket.

-- Nej du, bara halfva.

-- Och nu har herr Atte --

-- Ja, kalla mig så, det låter trefligare.

-- Och nu har Atte blifvit så lärd och så fin.

-- Och så du har blifvit en vacker flicka.

Nadja såg ned -- hon skrattade... Ja, det är många som tycka det ... men
jag kunde aldrig tro, att en fin herre...

Adolf tog ett steg framåt.

-- Min kära flicka, vi måste gå nu. Gå du andra vägen, jag går den här,
det passar inte att vi gå tillsammans genom skogen ... om någon såg oss,
så...

Nadja drog sig åt sidan. Så gick hon en stund efter honom. Han såg då
och då bakom sig. Då rodnade hon. Han log och svängde med sin rörkäpp,
vred på de korta mustascherna och såg helt belåten ut. Hans
öfverförfinade och litet qvinliga personlighet spred en doft af boudoir
omkring sig i den friska och råa höstluften, röken från hans dyra cigarr
steg upp i små genomskinliga moln. Så gingo de en stund tysta.

Adolf stannade plötsligt och såg pröfvande på henne. Hon slog ned sina
ögon. Det var en märkvärdig kostym hon presenterade sig i, genomvåt,
slankig bomullskjol, som slängde henne om benen, en liten åtsittande
tröja med uppkaflade ärmar, en duk kring halsen och det röda håret i en
kort, tjock fläta, som fallit ned.

-- Hur gammal är du nu, Nadja?

-- Herrn ska' inte tro, att jag alltid ser så här ut, jag har hatt,
handskar och en klädning med sidenband.

-- Jag tycker mest om dig så här, du är riktigt pittoresk ... bara du
inte hade det der otäcka klädningslifvet, som är både smutsigt och vått
och sitter så illa. Det är omodernt dessutom.

Nadjas ögon lyste. Hon kastade mjölkkannan ifrån sig, ref upp lifvet,
slet duken från halsen, slängde alltsammans ned på marken och gick
närmare Adolf.

-- Får jag komma så här nära herrn, nu när jag är torr, så att jag får
känna på all den goda lukten ... ah! det är det bästa jag vet, det bästa
i hela verlden.

Herr Adolf stod neutral. En liten min, halft intresserad och halft
förnäm, spelade honom om läpparne. Hon kom närmare, långsamt,
betänksamt, med ögonen bedjande fästade på honom.

Slutligen var hon tätt invid honom. Hennes varma andedrägt strömmade
emot honom. Hennes hvita och välformade armar lyste honom i ögonen.
Hennes ögon höllo honom liksom i ledband.

Slutligen lade hon försigtigt sina händer på hans axlar och närmade
sitt hufvud till hans finstrukna skjortbröst. Hon insöp förtjust den
atmosfer, som omgaf honom, och njöt af att vara honom så nära. Men
plötsligen lyste det till i hennes ögon. Med tummen och pekfingret
fattade hon i en liten kråsnål, hvars rosensten skimrade i
aftonskymningen, lekte med den, ända tills hon kände hans ena arm
smekande fatta sig om lifvet.

-- Du är så tunnklädd, barn, -- sade han, -- bara det grofva linnet,
vill du låna min rock? -- Han gjorde en min, som om han ville kläda af
sig rocken, men hejdade sig sedan plötsligt liksom generad att visa sig
i blotta västen.

Hon ryckte till och kastade häftigt armarna om hans hals, tryckte sig
intill honom och bjöd honom sin mun till en kyss.

-- Toka, -- sade han, vände sig till hälften bort, gjorde en pryd gest,
men lät henne hållas. Hon kysste honom. Och så, rusig af sin lycka, tog
hon honom häftigt i handen och drog honom i yster fart framåt.

-- Här fins en stig, en smal stig som för till stranden, der ser oss
ingen, vi ska' gå den vägen, Atte -- vi ska' vara glada! Du får inte
vara så fin och förnäm, du ska' vara som jag! Kom, så roa vi oss! Åh!
här är lustigt, skall du se, -- tror du jag fryser, nej, jag har så
varmt som en eld -- jag kunde få lif och värme i en is, känn på mitt
hjerta, känn hur det slår.

Han skrattade på sitt eget fruntimmersaktiga, förnäma vis. -- Du är
litet tokig, flickunge -- sade han, men följde med. Det bar af genom
buskar och snår, regnet från grenar och blad öste ned på dem. Han
försökte fåfängt att skydda sina kläder, de voro redan förlorade.
Stöflarne höllo ej mer emot, han blef våt om fötter och ben, men det
hjelpte icke. Hon drog honom framåt, tryckte hans hand, elektriserade
honom med sitt skratt, magnetiserade honom med sin ystra glädtighet,
sitt joller och prat.

-- Hör du, flicka, hvart drar du mig?

-- Till stranden.

-- Tackar ödmjukast! vet du inte, att det varit öfversvämning och att
sjön går ända till gärdesgården, som eljest är högt på backen! Hvad vill
du, vildkatt, tänker du alldeles förderfva mig här ute, hvad?

Hon svarade med en slängkyss. -- Skölja af dig liten smula högfärd, så
du blir min vän, -- skrattade hon -- jag vill bara det. Vi ska' gå _min_
väg, strandvägen, inte din! Du vill gå der uppe på storfolksgången, men
jag vill hit. Nu ska' vi öfver gärdet.

-- I sjön -- är du tokig.

-- Ser du inte, att vattnet faller, det är grundt här, inte en half
aln, kom, vattnet är ljumt, se så, här har du en kyss, kom nu.

Adolf ville icke gerna hvarken det ena eller det andra. Promenaden i
vattnet lika litet som kyssen. Men han blef öfvervunnen och gaf efter,
skrattande, nästan berusad af hafsluften, den starka motionen och Nadjas
enträgenhet.

Han visste icke, hur det gick till, men inom en minut hade han åtlydt
henne, afklädt sig strumpor och skor, uppvikit byxorna och vandrade nu
med henne i aftonskymningen längs gärdesgården i vattnet på den mjuka
gräsmattan. Det var icke kallt längre, blåsten hade lagt sig och i
vester rodnade skogarne under de sista solstrålarne. Hela viken skimrade
i rödt och guld, och träden här på stranden speglade sig i vattnet.
Alarne stodo långt ute i sjön i grupper eller en och en, stodo med
stammarne omplaskade af saltvattnet. Här och der stucko gröna tufvor
upp, några med yfviga lingonplantor, andra med ljung och kråkris. Det
hade blifvit nästan lugnt. Långa och blanka dyningar höjde och sänkte
sig sakta. Molnen delade sig i flockar. De tjocka mörkgrå skyarne smulto
och försvunno, då och då lyste himlens blå emellan. Vattnet, som
alltjemt föll, susade och sjöng då det rann ned mellan det långa gräset
på stranden, det prasslade stilla i de al- och videblad, hvilka så
småningom kommo fram igen, glänsande och drypande. Luften, ren och
klar, var lätt att andas, fiskmåsar kretsade omkring i vida ringar,
löjor och mört slogo öfverallt, men ingen menniska syntes till.

Nadja gick förut med högt uppskörtade kjolar och benen bara ända högt
upp öfver knäna. Hon trallade och sjöng, sqvalpade med vattnet, så det
stänkte högt upp, fångade tång och alger med tårna, slängde dem ut åt
vattenytan, gjorde danssteg, hoppade och sprang.

Herr Adolf gick försigtigt efter. Gräset i vattnet gjorde i början hans
fötter ondt ... han beklagade sig, gaf till små fransyska utrop,
småskrattade, protesterade, skrattade igen, men följde. Så fann hon en
sjömanshatt, som låg och flöt. Den torkade hon med kjolen och tvang den
på honom. Ett stycke längre fram låg en upp- och nedvänd korg och
simmade, den hängde hon på hans arm. -- Så, nu kan ingen känna igen dig,
och hurra, nu ä' vi i inspektorens rofland! Det ligger alldeles under!
Bara rofskaften titta upp. Vänta, så ska du få se, det blir kalas!

Hon tog upp en mängd rofplantor, sköljde dem och skalade dem med
tänderna. Den unge herrn satte sig på gärdesgården, en liten fin
pennknif af elfenben fick göra tjenst som bordsknif. Promenaden hade
gifvit honom aptit, rofvorna smakade honom utmärkt. Hans bleka kinder
hade fått en smula färg.

Så fortsattes promenaden. Närmare gården blef herr Adolf mindre väl
till mods, och när de hunno sjöhagsgrinden, tog han afsked. Nadja kysste
honom på munnen, på pannan, på kinderna, fick en femmarksedel utom
kråsnålen och kunde endast med stor svårighet slita sig lös från sin
riddare. -- Låt se, att du aldrig glömmer mig, -- sade hon och kysste
honom på kinden, -- jag älskar dig mer än mitt lif, för det står det
alltid i visorna, och det är också sant. Adjö, farväl, min dyre vän,
förgät mig ej, kom snart igen!

Med små steg trippade han så uppåt gången med värkande fötter och
förstörd sommartoilett. -- Sådan märkvärdigt påflugen unge -- sade han
till sig sjelf och välsignade skymningen. Godt om han i morgon kunde
inbilla städerskan och den öfriga familjen, att han fallit i sjön vid
bryggan hos Bäcks ute vid Hadenäs -- men hur skulle han förklara, att
han kommit så nära stranden? Han hvisslade en af sina vackraste melodier
och gick in, prudentligt och regelrätt som eljes. Att hon kunnat få
honom, den fine, af sina kamrater så kallade »markisen» till sådana
dårskaper. Till som hon var simpel och grof som en trollpacka och
dessutom en dålig natur, -- en riktig otäcka. Men ögon hade hon,
charmanta ögon. Det var dermed han tröstade sig, när han en halftimme
derefter somnade in. -- Charmanta ögon. Så nära han hade varit ... nära
den våta, slarfvigt klädda varelsen. Hon ångade så varmt, han kände det
ännu. Och hennes hjerta, hvad det slog och klappade. Ögonen drömde han
om hela natten, och de tjocka, varma, röda läpparne. Fy, men obehagligt
var det hela. Det jagade honom hela natten ... om kamraterna bara
visste! En sådan slamsa, som...

       *       *       *       *       *

Nadja klef öfver ett par af gärdesgårdarne, skyndade förbi boden,
stallen och fähusen och hade så när sluppit förbi drängstugan, då en
röst tilltalade henne.

Det var en gammal qvinna, som stälde i ordning der inne.

-- Hör, Naja, -- sade hon, -- har ni en säng till öfvers der hemma? Nya
drängen har kommit en dag för tidigt, och jag har ingen plats för honom
ännu.

-- Andersonskan kan skicka honom hem och fråga mor, jag vet inte hvad
sängar vi ha! Han kan väl sofva i ladan för resten, han är väl inte så
fasligt förnäm heller, kan jag tro.

Hon gick med en knyck på nacken. På något afstånd följde »nye drängen»,
utan att hon såg honom.

Torparbacken såg ut som förr. Kajsas »lifsgerning» hade icke burit stora
frukter. Gården var dock nu snygg och ren, planteringen ansad och något
utvidgad, förstuarne sopade, ehuru mer förfallna än nånsin. Bland mossan
på taket frodades långa grästorfvor, små kardborrs-och hallonbuskar; här
och der stöddes väggen af en skäggbelupen stock, trappstegen voro murkna
och gåfvo efter vid minsta steg, dörrarne hängde tungt och snedt på
rostade och knarrande gångjern.

Nadja trampade af sig sanden på den granrismatta mor Kajsa lagt framför
trappan, och sprang in. Det knakade och brakade efter henne i
förstugolfvet, och med en duns slog hon sig i ro på bänken derinne.

-- Det var bra, att du var hemma, mor! Andersonskan sa', att vi skulle
herbergera nya drängen... Han är här strax.

Kajsa sade ingenting. Med en blick af förskräckelse betraktade hon
dotterns drägt och upphetsade ansigte och begynte utan vidare att från
ett skåp framtaga rena lakan och en rya för gästen.

-- Så -- du vill han skall sofva i Jaskas fållbänk, nej! då är det
bättre vi bädda den, som är ung, uppe vid ugnen, mor -- pratade Nadja
med armarne upp öfver hufvudet. Kajsa nickade -- det hade skäl för sig,
menade hon.

Nadja steg upp, utan att ha observerat gästens inträde i rummet. Hon
gick till fållbänken, böjde sig ned och tilltalade med vänligt gäckande
ton den gamle som låg derinne, slätade honom på det okammade håret och
sade, som om hon haft ett litet barn framför sig:

-- God afton, Jaska, ser du hvad du skall fä ... en blank mark till snus
och tobak. Den har jag fått och mera till af en, som har godt om
fyrkarne. Mins du unge herrn på gården? Jaså, du mins. Du var häst den
tiden, du, nu ligger du här på latsidan och gör inte guds skapande grand
-- nå, hvad säger du om slanten, hvad?...

Det hördes ett obestämdt läte inifrån fållbänken, gamle Jaska försökte
att tala.

-- Se så, gör dig inte till, du, ta bara emot! Det är inte så ondt om
pengar här i verlden som du tror -- och jag är inte den som ämnar arbeta
ihjäl mig för några usla marker, inte! Men det säger jag, att när jag
får några, så ska' vi dela! Vill du det, ditt gamla skrof, säj?

Han hostade litet, den gamle, tog så hennes arm, hjelpte sig upp i
sittande ställning och såg sig ett ögonblick omkring rådvill och med
tomma blickar.

Nadja jämkade de hårda kuddarne bättre omkring honom och slätade
alltjämt hans hvita, stripiga hår. Om en stund fingo hans blickar
stadga, han fäste dem på något föremål i andra ändan af stugan och
frågade så i otydlig, men för qvinnorna i rummet väl begriplig ton: --
Hvem är han der?

Nadja såg dit bort. -- Nya drängen, -- sade hon. Jaska sträckte fram
sin långa magra arm, pekade med fingret, böjde det långsamt, vinkade och
sade så bedjande:

-- Kom hit, jag vill se på dig.

Den unge mannen steg upp. Det var en kortväxt karl, men ovanligt starkt
bygd. Han hade ljust, nästan hvitt hår och ett ärligt ansigte,
allvarligt och manligt.

-- Är den gamle er inhysing? -- sporde han Kajsa.

-- Det är så, -- sade hon, -- han är lam nu.

-- Hvad heter du? -- ljöd det från gubben.

-- Samuli!

-- Och mer?

-- Jag heter efter mor min -- för fars namn har jag inte. Mor hette
Sutkinen.

-- Anna Katri Sutkinen -- hemma från Limingo, -- Anna Katri Sutkinen --
Anna Katri -- Anna Katri -- gubben upprepade namnet flere gånger med
allt mera uttryck, rösten darrade, hans händer lyftes upp i skälfvande
rörelse.

Den unge mannen stod och stirrade -- han begrep inte ett ord. Kajsa
lutade sitt hufvud mot spiseln och såg med trötta ögon i glöden, hon var
blott till hälften med. Nadja betraktade gubbens upplifvade, plötsligt
uttrycksfulla ansigte, icke heller hon fattade hans oro och rörelse.

-- Hette din mor Anna Katri?... -- Jaska gjorde frågan nästan ljudlöst
... man hörde det blott som en hväsning.

-- Ja, så var hennes namn.

-- Och du sjelf, du blef född några månader efter se'n _han_ rymde?

-- Två månader knappt.

-- Och din far, han hette Jaako, Jaako Askanen.

-- Min far, som mörda' sin egen bror -- Ja, han hette så, den uslingen.

-- Så hette den uslingen -- Jaako Askanen -- Jaskanen, Jaska, mördaren
-- -- -- -- mördaren, brodermördaren.

-- Han var full -- och visste inte hvad han gjorde, -- det undslapp den
unge mannen nästan mot hans vilja, urskuldande, i allvarlig, bedröfvad
ton. -- Stackars far, full och tokig.

Gubben snyftade. Hans tunga hufvud sjönk. Ett ögonblick tycktes han
förlora minne och eftertanke, men rycktes efterhand upp igen och såg så
hjelplöst olycklig ut. Blickarne irrade omkring, han talade för sig
sjelf, i korta, afbrutna meningar:

-- Jag visste inte, att jag tyckte om henne, förr än den aftonen. Jag
hade henne, liksom stugan, kon och alltsammans. När jag kom hem från
marknaden, såg jag bror min i sängen, på min plats. Sinnet kom på mig.
Jag blef blind, det for öfver ögonen som en tjock säck. Tänkte jag, att
hon hade flyttat till loftet? Kunde jag tro annat än att hon låg
bredvid? Han var en ung vacker sjöman -- och -- det dröjde inte en
minut. Yxan hängde der den alltid brukade hänga, der -- på den klykan!
Hvass var den. Och fort gick det. Midt i pannan. Han kom lätt ifrån det,
han.

Stor-Jaska stönade, som om han hade ett tungt lass att draga. Han visste
icke att hvarje ord träffade ett hjerta. Den unge mannen knep ihop
läpparne, hans ärliga blå ögon tårskymdes.

Jaska fortsatte.

-- Så sprang jag. Jag visste icke, att hon, hustrun, såg mig der
uppifrån. Jag trodde jag dödat henne med. Den natten gick. Morgonen,
dagen. Jag sörjde. Jag sörjde. Jag sörjde mig galen. På skeppet tog de
mig för att jag var stark. I ryssens land fick jag bära sten till en
kyrka... Herre Gud, hvad jag sörjde henne.

Den unge mannen såg fullt på sin far ... den ena tåren efter den andra
for honom ned för kinderna.

-- Den österbottningen, som talade om att der i hans hemort en man
blifvit mördad, utan att man funnit mördaren, han visste inte att
mördaren, det var jag! Hustrun sörjde sin man, sa' han ... fast hon
visste, att han var en så grof brottsling... Anna Katri, Anna Katri ...
aldrig gjorde du något, som ondt var.

Han teg. Nya drängen tog ordet:

-- Mor tänkte, att far hade månadssjukan och var galen af den ... hon
sörjde sa länge... När jag föddes, tog hon plats... Så va' vi
tillsammans, tills jag blef tolf är. Hon talade om hvad far var ... förr
än det skedde. Och så varnade hon mig för bränvin. Af bränvin blir man
tokig. Mor var en bra menniska, hon!

-- Anna Katri, Anna Katri... -- När du blef tolf år? --

-- Då tog mor plats hos gästgifvarens, och så...

-- Så?

-- Fick hon en annan.

-- En annan?

-- Man. Ja, gästgifvarn tog 'na. Det var för min skull hon sa' ja. Och
så dog hon, första året.

Det blef en paus. Nadja slätade med vänliga händer den gamles hår. Kajsa
blåste sakta på de slocknande bränderna. Gubben suckade -- -- hans
hufvud sjönk tyngre mot bröstet. Tyst och sorgsen stod den unge mannen
och stirrade mot golfvets mörknade plankor, som om han i dem sökte
förklaring öfver lifvets olösliga gåtor.

Slutligen sprang Nadja upp -- skakade sitt hufvud, som ville hon jaga
bort alla onödiga funderingar. Hon vände sig till drängen och sade i sin
brutala ton:

-- Nå, hur kom du hit, Samuli?

-- Jag var en tid herde hos gästgifvarns, blef så hållkarl, så dräng.
Tog mig plats hos patrons bror, prosten, som kusk. I förra veckan så for
prosten hit till hufvudstaden och tog mig med. Här fick jag mina goda
betyg, patron talte med prosten och gaf mig »på hand» strax. Jag har
stor lön nu... Och i dag for prosten hem till sitt igen. -- Jag ville
inte vara i stan ensam, derför kom jag hit genast.

-- Har du goda betyg, du?

-- Ja, jag är en ordentlig menniska. Prosten kunde gerna rekommendera
mig, för det förtjenar jag.

-- Såå, skryt! Super du inte alls? Sjung ut med sanningen, du bara?

-- Tror du man super, då -- -- han såg långt på den gamle, som låg som
om han sof -- då man har en ordentlig mor, -- tillade han litet
betänksamt.

Nadja kastade på hufvudet.

-- Gå och lägg sej, eftersom han är så ordentlig! Jag går ut till gården
ännu ett tag. Der fins en kastgunga och jag ämnar ta' mig en släng med
de andra. Mor, du gör väl maten i ordning åt det der dygdemönstret...
Du, som också är en kyrkengel. Go'natt, finnkolixar!

Hon drog ut en bordslåda, tog ett förkläde och knöt det på sig, kastade
en blå silkessjalett öfver hufvudet och gaf sig brådskande i väg.

Samuli såg långt efter henne, steg så upp, nickade långsamt och med
melankoliskt allvar åt sängen, der den gamle låg, tog sin hatt, böjde
på hufvudet till Kajsa och följde så efter Nadja. -- Den flickan har ett
godt hjerta, -- mumlade han och gick utför trappan.

Hon sprang ned för backen, hennes skratt ledde hans steg... Hon skämtade
med drängar och pigor, fick hela flocken med sig och gick åtföljd af sin
svit ned till gungan.

Samuli stod på afstånd och såg på hur hon lät gungan gå omkring, förd af
än den ene, än den andre af karlarne.

Först sent på natten skildes man åt. Nadja sprang hem. Han gick efter,
långsamt, på något afstånd.

Då han beräknat, att hon var i säng, tog han stöflarne af sig ute på
gården, gick ljudlöst in och kastade sig klädd på sin bädd vid lafven.
Han var rädd att genera de båda qvinnorna och ville ingalunda visa dem
någon missaktning, som han ansåg det vara att kläda af sig i samma rum.
Kajsa var ögonskenligen af samma slag som hans mor, och Nadja -- -- hon
var ju hennes dotter.

Det var så stilla. Han hörde de båda sofvande qvinnornas andedrägt.
Månen steg röd upp vid horizonten, bleknade, då den kom högre upp, och
sände snart en gul stråle in i det låga rummet.

Bredvid fönstret, belyst af månskenet, låg fadern i sin fållbänk.
Bruten, gammal, olycklig. I dag hade Samuli fått någon att älska, och i
morgon redan skulle kanske denne någon tagas ifrån honom och kastas i
fängelse.

Han, som icke utan fasa kunnat tänka på sin far, kände nu, att han
förlät honom allt...

Månens sken blef så klart, att den gamle vaknade, med egen kraft satte
han sig upp i sängen. Han begynte tala som i sömnen och sträckte ut
handen i riktning åt »nye drängens» plats, famlade en stund i luften och
lät så handen sjunka igen.

-- Är det Anna Katri -- frågade han -- är du der?

-- Jag är här -- svarade Samuli.

-- Lemnar du mig aldrig mer, fastän jag är fördömd? -- frågade han ånyo.

-- Aldrig mer.

-- Och förlåter du?

-- Jag förlåter.

-- Då är det godt -- Jaska skrattade smått, ett underligt, förnöjdt,
barnsligt, halfvaket skratt. Det lät som en sömngångares.

-- Det är godt -- upprepade han sakta och somnade in. Han vaknade aldrig
mera.

       *       *       *       *       *

På vårvintern stormade det och bände på isarne kring Helsingfors, så att
ändtligen midt i april den blå randen utanför Gråhara båk kom allt
närmare, medan isarne vid hamnarne alltmer antogo den smutsgrå färg,
som ändtligen i slutet af månaden blef lika klar som vattnet, tills det
hela sjönk likt skum och försvann för solstrålarne och några milda
vindar i förening.

Studenterna firade som vanligt sin första maj i Kajsaniemi, stodo
utanför värdshuset i snömuddret och sjöngo, medan en mängd kypare och
jungfrur ombesörjde en artificiel värme och dito solsken medelst en
mängd punschbålar, hvilkas innehåll tömdes och fyldes lika hastigt.

Herr Adolf sjöng icke med i qvartetten. Han hade börjat taga lektioner
för stadens fashionablaste sånglärarinna och fick inte slita ut sin fina
tenor i korsång. Dessutom var han icke omtyckt af kamraterna,
fruntimmersaktig som han var. Han tillhörde ett litet kotteri fattige
adelsmän, hvilkas ekonomiska stöd han, den borgerlige, i nåder fick
vara. Det var en hop finhyade, pomaderade och moderna
modejournalsungdomar, mycket nogräknade om sitt rykte, då det gälde det,
som verlden fick veta. De visade sig endast i de fashionablaste
familjer, talade endast med de unga damer, som i allmänhet i societeten
voro mest observerade, och aktade sig på allt vis att i något afseende
visa någonsomhelst sjelfständighet eller karaktär. De sågo i allmänhet
helst på, voro öfverallt, logo öfverlägset åt allt, och drogo jemt och
ständigt i små nödvuxna och ynkliga mustascher, som aldrig blefvo
längre.

De svärmade i klunga för förnämsta balskönheten, suto på de dyraste
platserna i teatern och hade i regeln en liten flamma à part, någon
vänlig cigarrfröken, limonadmamsell, kanske någon qvinlig ganymed från
en af restaurationerna. På de obemärkta unga flickorna från hyggliga hem
hälsade de aldrig vid dagsljus, om de också sett dem i någon familj
qvällen förut.

Adolf stod i dag med sina vänner och observerade den alltjemt sig ökande
folkmassan vid Kajsaniemi värdshus. Hvarenda familj i hela Helsingfors
hade någon här denna morgonstund. Hela den vackra parken var öfversållad
af menniskor. Man trängdes i slasket, trampade i snön öfverallt, stod
tätt som packade sillar, ett par hundra fingo rum i värdshuset, andra på
verandorna, i sjösalongen, på broarne. Åter andra stodo eller suto vid
stranden. Pojkar roade sig med att med långa störar slå sönder
isstycken, segla ut på vaken, med lifsfara hoppa från isbit till isbit
och upp igen. Så kom gardesmusiken! Ny förtjusning! Den vackra sången
hade sin publik liksom den prägtiga hornorkestern. De unga damerna voro
de mest entusiastiska. Af hundrade fans der kanske blott en, som icke
hade sin hjertanskär vandrande här i snöslasket denna första maj. Af
hundrade fans det kanske blott få, som på aftonen icke hade slutat
»flamma», ifall hon bara råkat få se sin hjertanskär »bakom
kulisserna». Men -- ridån gick gudskelof ned i tid, -- -- -- endast
någon gång en smula för sent.

En piga med två små herrskapsgossar trängde sig med makt fram mellan
grupperna, styrde kurs åt det håll, der de unga eleganterna stodo, och
då hon kom tillräckligt nära, lagade hon att hon kom herr Adolf så in på
lifvet, att hon kunde sticka honom en papperslapp i handen.

Han gick litet åt sidan och läste en uppmaning att strax gå hem till sig
... »hon» hade en timme ledig ... barnen kunde vara hos en madam på
gården så länge.

Han gjorde en liten missnöjd grimas, men urskuldade sig hos kamraterna
med ett »lätt illamående», bjöd i alla fall på middag på Opris och
försvann.

Om en qvart var han hemma i sin lilla ungkarlsvåning vid Boulevarden.
Tre smårum, möblerade efter hans egen jungfruliga smak. Ett litet
mottagningsrum i mörkrödt med en Minervabild af marmor, ett bokskåp med
syperba guldornerade band, som aldrig rördes, ett planschbord med
portföljer, som han sjelf dammade med en broderad damduk... Och så
rökrummet, med gröna draperier, gröna möbler, grönt pipställ, dekoreradt
med fruntimmersarbeten och prydt med små cigarrhållare af imiterad
malakit.

Men sängkammaren var den täckaste. Den var herr Attes jungfrubur,
ljusblå och ordentlig som han sjelf. Det hela var af fransysk crétonne,
med oäkta spetsar och rosetter öfverallt. En liten hvit säng med ljusblå
omhängen. Bakom skärmen hängde en ljusblå flanellsnattrock med
silkestofsar, en rökmössa, sydd med blått silke på kanevas af syster
Louise, och under sängen stodo så nätt i bredd ett par ljusblå tofflor.
I taket hängde en lampa med blå kupa, den lilla soffan hade blå kuddar,
och pallen bar blå rosor, blå liljor och blå förgät-mig-ej. På toiletten
stod en mängd burkar, toilettaskar, flaskor och flaconer af alla slag,
pulverdosor af alla former, borstar, penslar, stänger... Det var ett
batteri, värdigt en primadonna. I byrån fans en lönlåda, en städerska
påstods der ha funnit några askar fransyskt smink. Ibland under säsongen
gafs hos generalguvernörskan några sällskapsspektakel på fransyska...
Kanske att ... eller Gud vet, brukade han kanske på balerna i
grosshandelssocieteten --?

Herr Adolf bytte om stöflar, hängde upp sin promenaddrägt och påtog en
kammarrock med uppslag af sammet. Han lade in sina handskar i ett etui
af silfver, kammade upp håret, gned ansigte och händer med eau de Milan,
beströdde dem med puder och aflägsnade det så åter med en vippa af
svandun. Så kastade han sig i gungstolen, började putsa sina naglar och
for skrämd upp, då det ringde. Han trippade till tamburdörren och
öppnade.

Nadja kom in, slaskig om fållar och skor, svettig och bullersam. Med
öppnade armar och hänryckning målad i sitt ansigte gick hon fram till
honom.

-- Min sol och min glädje, min efterlängtade enda älskling, min afgud,
min själs skönaste ros!

-- Söta barn -- herr Adolf var litet generad, -- torka fötterna, du
glömmer alltid!

-- Ah, förlåt! Nå, jag är nu ett nöt! Förlåt, min engel. Seså, nu är jag
fin! Får jag så en enda kyss?

Han lät sig kyssas och tog henne pligtskyldigast om de friska,
blomstrande kinderna. Hon rodnade ännu mer -- -- och fick efter en paus
fram de enda orden:

-- O, hvad jag älskar dig.

Efter en stund hvarunder hon satt på pallen och han i blå soffan lät sig
dyrkas, frågade han så plötsligt, utan öfvergång:

-- Nå, Nadja -- hur mycket vill du ha i dag?

Hon steg upp. -- Det är någonting annat, någonting helt annat, Atte! Ja,
nu ska vi tala allvar, det är inte värdt att jag skjuter upp dermed nu
längre. Jag måste, ser du... Jag måste, ty så här vill jag inte ha det
längre.

-- Är du inte nöjd? Jag har ju inte gjort dig något emot, och pengar
har du fått, så mycket jag kunnat undvara.

-- Det är inte det. Du har inte, nej aldrig i verlden gjort mig något
ondt! Jag skall säga, att jag inte är den som skulle ha sparat något
besvär för dig, om du bara velat. Jag skulle ha gifvit tusen gånger
kropp och själ, om du bara tagit emot! Nej -- jag har nu kommit att
tänka på allvar...

-- Såå, det skall bli lustigt att höra. Allvar? Hvad menar du med det?
Är du återigen bortkörd från ditt herrskap?

-- Nej -- inte just det ... men jag är led vid det här lifvet. Jag tål
det inte. Jag vill inte tjena. Passa deras ungar natt och dag. Rota i
smuts, höra snäsor och gräl och kif!

-- Åh, det är väl inte så farligt, herrn kifvas väl inte med dig. Han
ger dig ju den ena marken efter den andra i smyg för frun.

-- Herrarne har jag också ingenting emot. Det är fruarna. Usch! hvad jag
hatar de fruarna.

-- Äro de stygga mot dig, liten?

-- Ja. Jag har aldrig sett en fru, som inte varit mig en plåga.

-- Men du tyckte ju om den här i början.

-- I början ja, men -- -- när jag var borta en qväll -- jo då --

-- Stackars Nadja. -- Nåå, och hvad vill du nu? Pengar, förstås.

-- Nej, hvad jag nu vill, det skall jag säga dig, Atte... Jag vill få
bildning!

Herr Adolf skrattade högt, så högt han ansåg öfverensstämmande med sin
värdighet.

-- Såå, min pulla, nå, säg mig, hurudan bildning?

-- Jag vill bli fin. Jag vill lära mig att se ut -- som du och dina
fröknar. Jag vill ha fina kläder. Fina rum. Fina möbler och fin lukt.
Jag vill --

-- Är det hela bildningen?

-- Och så vill jag lära mig franska och piano, när jag först får det
andra. Men allra först...

-- Nå, allraförst?

-- Jag vill -- gifta mig, bli fru, jaha du, fru. Och hvems, tror du? Jo,
din, du!

-- Är du galen, Nadja, min fru? du?

Herr Adolf skrattade, men icke så ogeneradt som förr. Nadja tog en
förnärmad min.

-- Jaha, precist. Din fru. Ska' jag vara sämre än din svägerska, som kom
från landet, en adjunktslolla, som aldrig varit annat än hushållerska i
all sin dar...

-- Kära Nadja, Amanda var en visserligen anspråkslös, men arbetsam och
mycket bildad qvinna, som --

Nadja steg upp från pallen och stod en stund tyst. Hon arbetade häftigt
med sig sjelf. Hon gick till fönstret. Så tillbaka igen. Slutligen
kastade hon sig åter till hans fötter och brast i gråt.

-- Atte, Atte, ta mig! Jag vet, att jag är dålig! Jag vet, att jag är en
stackare. Jag har en dålig natur, det har jag alltid fått höra. Af mor,
af frun, af alla mina matmödrar. Jag är en stackars öfvergifven,
eländig, obildad flicka. Herre Gud, hvad jag är olycklig.

-- Kära barn, jag vet inte hvad du menar ... hvad skall jag göra med
dig? Gråt för all del inte. Jag förmår inte se det. Inte tårar, nej, för
all del. Stig upp! Lugna dig!

-- Mitt hufvud bränner alltid och mitt hjerta slår alltid. Kan jag rå
för det? Jag är sådan. Jag har sådant blod, och mor har sådant som _hon_
har. Jag vill, och hon vill inte! Hon är helig och jag är inte. Jag tål
inte prester och katekes.

-- Du har så svårt att hålla dig till ämnet, liten! Lugna dig nu och
tala förståndig!

-- Jag är nu sådan. Men jag vill bli annorlunda! Jag vill bli bildad och
tro på Gud och lära mig tåla prester och vara liksom din svägerska! Ah!
Atte! tag mig till hustru, eljes tar jag lifvet af mig!

Hon begrof sitt hufvud i hans famn, kysste otaliga gånger hans knän,
höjde bedjande sina händer och såg så bönfallande, så vildt, så
brännande på honom.

Han steg upp, hostade, som om han fått dam i halsen, slätade ut
skrynklorna på sin sammetsrock och jemkade stärkkrage och rosett.

-- Söta lilla Naja, du är verkligen för häftig!

-- Du har tagit mig till älskarinna eller väninna eller hvad man vill
kalla det; det är min frus fel, att jag aldrig kunnat komma hit, då jag
ville.

Nå! nu kan du också taga mig till hustru, för kärleken, den har vi! Vet
du inte, presten säger, att gifta sig när man älskar, är rätt. Allt
annat är synd. Nå, nu vill jag det, som är rätt. Gift dig med mig! Jag
vill inte mera synd! Jag vill bli ordentlig! Som din fru skall jag vara
bildad, ack! så bildad, så god, så stilla, så lydig, så snäll. Oh!

Hon kastade sig återigen framför honom, omfattade hans fötter och kysste
dem på nytt passioneradt och ömt. Han ryckte på axlarne, talade i
smekande ton, men afvisande, och slutade med att säga:

-- Hur kan du tala om älskarinna och väninna? Jag har varit snäll mot
dig, det är alltihop. Efter du nu absolut vill gifta dig, så tag någon
af ditt eget stånd. Vill du inte ha »nye drängen», han som slagit för
dig ända se'n förra hösten...

-- Honom! -- skrek Nadja, -- honom! Aldrig i verlden! Han med sitt
bondeansigte och som luktar bondläder och allt det der, som jag inte
kan lida för min död. Jag vill ha dig! Just dig!

-- Naja, mitt söta barn! Aldrig i lifvet! Begär af mig hvad som helst,
men gifta mig nu -- det är omöjligt!

-- Du förkastar mig då! Tänk efter hvad du säger, för jag tar lifvet af
mig, om du inte vill ha mig!

Han försökte trösta henne med penningar, med goda ord, med smekningar.
Hon lemnade honom i vredesmod, i strida tårar, förbannande det samhälle,
som skilde dem, den mor, som födt henne, den Gud, som delat så ojemt.
Herr Adolf mådde illa, han sände sin uppasserska efter en droska och
reste till Vilhelmsbadhus för att med ett ordentligt bad skölja bort den
indisposition, som var den naturliga följden af ett sådant uppträde.

När Nadja kom hem till sin fru ett par timmar senare än hon skulle, fick
hon inga bannor, frun tog henne tvärtom in till sig, var mycket vänlig
och berättade, att hennes mor varit der med en karl, Samuli från Drumsö,
att modren bedt frun om tillstånd för den unge mannen att få »fria» till
flickan, besöka henne hvarje söndag, taga henne med i kyrkan eller på
promenad eller, om frun ville att de skulle vara hemma, läsa högt for
henne ur tidningar eller annat... Frun hade tyckt om mannen, sade att
han hade ett ovanligt hyggligt utseende och kunde dessutom om några
månader gifta sig.

Nadja ville inte höra talas om Samuli och hans läsningar. Hon bad att få
slippa, svarade frun temligen näsvist, att hon helst ville sköta sig
sjelf. Frun lemnade henne allena och gick in till sig. Men om ett
ögonblick ångrade Nadja sig, rusade in, föll på knä och bad om
förlåtelse för sitt uppförande, brast i gråt och sprang tillbaka in i
köket.

Nästa söndag var hennes fridag. Hon stannade ute till efter klockan tre
på natten, blef uppsagd af frun och förklarade trotsigt, att hon just
den aftonen blifvit »hemligt förlofvad» med en herre, en rysk officer,
hvilkens namn hon icke kunde uttala, men som skulle gifta sig med henne
så fort hans papper blifvit i ordning.

Till sommarn reste han emellertid med sina papper tillika med det
regemente han tillhörde någonstädes bort till Södra Ryssland. Nadja, som
hela tiden arbetat på cigarrfabriken vid Nylandsgatan för en usel lön
och ofta lidit hunger, tog på nya året tjenst i en familj, som amma med
30 marks månadslön. Hennes eget lilla barn dog af vanvård hos en
»barnälskande madam» vid Rödbergen. Det lönade sig utmärkt att vara
amma. Allt hvad Nadja under sista året lidit, skam, svält, fysisk
smärta, allt glömde hon nu, stolt öfver att kunna förtjena så mycket,
att nu för första gången i sitt lif få föra ett behagligt, sysslolöst
lif, att få äta godt, klä' sig väl, få alla sina nycker tillfredsstälda
och allt detta nu, just nu, då hon för första gången i sitt lif fallit,
för första gången i sitt lif gjort hvad »katekesen och presterna»
behagade kalla brott.

En dag, det var i mars månad, kom Kajsa in till staden för att för
första gången på en längre tid se om dottern. Hon hade sällan på det
sista året varit uppe hos Nadja, och då hon kom, hade hon blifvit så
hårdt och hånfullt behandlad af dottern, att hon med tungt hjerta dragit
sig tillbaka. Hon visste mycket väl hvad som tilldragit sig, visste att
professorn på klinikum genast skaffat Nadja amplats och att hon nu hade
det bra... Hon, landsqvinnan, fördes af en tjenare in till den rymliga
och ljusa barnkammare, der Nadja satt med kommerserådets barn i famnen.
Modern stannade ödmjukt vid dörren och hälsade ett mildt och vänligt: --
Guds fred, barn, hälsningar från hemmet.

Nadja, rosig och fet, med det rödkrusiga håret uppsatt i en »grekisk»
knut midt på hufvudet, satt i en länstol, hon smålog nedlåtande åt
modren och bad henne taga plats.

-- Tack skall du ha, Naja. Är det här ditt rum, din jungfrukammare?

-- Jungfrukammare? tror du _jag_ bor i jungfrukammare? Det här är _vårt_
rum, unge herrns och mitt.

-- Jag är glad att du är frisk nu, det var hårdt för mig att höra att
du var dålig! Hvarför kom du inte till mig, fast jag bad dig så mycket i
alla bref, och fast »nya drängen» hade släde med kuddar i, för att du
skulle åka beqvämt?

-- Tala inte om det der eländet, mor! Jag ville inte ut till landet och
höra dina predikningar, det var bättre att vara här, der alla flickorna
ä' likadana som jag.

-- Du vet, att jag aldrig fördömt dig, se'n du sade mig, att du hade
»sådant blod» -- hvad kunde jag, enfaldiga qvinna, säga dertill? Jag
hade förstås alltid trott, att vi menskor hade fri vilja och kunde rå på
vårt blod. Då jag var ung --

-- Så var du väl ett likadant mähä som nu?

-- Nej, men jag stod emot.

-- Stå inte der nu igen och predika, mor! Hvad har jag gjort? Hvem kan
säga ett ondt ord om hvad jag gjort? Jungfru Maria var en likadan som
jag! Du var också sådan! -- att du hade din ryss till presten, var en
småsak... Och så, hvem har det nu bättre af oss? Du har aldrig annat än
svultit och bott i en svinstia sådan som Torparbacken, du med din
presttro, din hederlighet, din ordentlighet, ditt goda rykte. Men jag!
jag har alltid haft trefligt, åtminstone se'n jag slutade tjena, och nu
-- nu har jag det mycket bättre än sjelfva frun här i huset. Hon får
bara mat och kläder och får se herrns sura miner, jag får mat och kläder
och dessutom lön. Och så får jag mycket på köpet ... nej, mor, det enda
som lönar sig, det är att -- -- vara glad!

-- Herre Gud, att det är _min_ Nadja, som talar så... -- Kajsa suckade
och knäppte fromt sina i stora svarta bomullsvantar inslutna händer i
hop öfver magen. -- Herre Gud!

-- Himla dig inte, mor, det är så bra som det kan; du skulle ha tackat
Gud, om du haft hälften så godt.

-- Jag skulle fråga dig från Samuli, om han får komma och hälsa på dig
nu ... han, skicka' dig det här lilla syskrinet, som han sjelf har
svarfvat, och sade att det är en tack för att du alltid var så vänlig
mot hans far.

Kajsa torkade med en stor hoprullad näsduk bort en tår, när hon vecklade
upp duken, som var virad om skrinet; hon var rädd att visa sin
sentimentalitet för Nadja.

Denna tog skrinet, yttrade likgiltigt sin belåtenhet med det nätta
arbetet och öppnade locket. Der inne var en liten silkessjalett, en
fingerborg af silfver, en karniolsring och ett porträtt. Med ett
öfverlägset leende betraktade Nadja sakerna.

-- Han är alldeles galen i mig, -- sade hon skrattande, -- och det
fastän barnet icke var hans! Men han är snäll, token, säg honom det.
Åh, der är hans porträtt! Usch, hvad han ser bondisk ut, ett riktigt
landsansigte! Och så beskedlig se'n! Som han inte skulle kunna göra en
mask för när.

-- Patron är mycket nöjd med honom ... han blir visst inspektor till
sommarn.

-- Så, lycka till! När han fått inspektörsplatsen, kan han få komma hit
och hälsa på mig, inte förr.

-- Nå, Nadja, -- Kajsa talade långsamt och försigtigt, -- när det blir
slut med det der, -- hvad skall du då ta dig till?

-- Det der, hvilket det der?

-- Ammandet, förstås...

-- Hm -- då -- det får vi se då! Jag får väl alltid någon råd...

-- Då blir din lön liten, och du har fått vanan att vara förnäm, krusas
för och firas, lefva stort och vara hög af dig.

Nadja blef blossande af vrede. -- Kom inte och skäm ut mjölken för mig,
-- ropade hon. -- Då det är slut med det här, får jag en annan. Tror du
det inte fins herrar nog här i sta'n? Jag får hvem jag vill, jag är både
ung och vacker nog för hvem som helst! Vill vi lefva, vi fattiga
flickor, så ha vi ingen annan utväg. Svälta eller njuta. Nå, jag har
valt. Adjö med dig, mor! Du har valt det andra slaget.

Hon stod rak och stolt i midten af rummet. Hennes kinder blossade,
munnen svalde af lefnadsfriskhet. Hon var hvithylt och välskött, drägten
vårdad och dyrbar -- och hon var en vacker illustration till sina egna
ords -- sina egna lefnadsåsigters riktighet.

Modern stod vid dörren, blek, böjd och nedslagen. -- Adjö, barn, -- sade
hon, -- när du kommer i nöd, så är min stuga öppen. Mitt hjerta likaså.
I din säng har jag alltid de finaste lakanen, de med hålsömmen. Så länge
jag kan, skall jag arbeta för dig, det skall kanske en gång behöfvas.

-- Tack, mor! -- Sinnet hade gått öfver och Nadjas ansigte uttryckte
åter vänlighet och hjertegodhet. -- Nog är jag en slarfva, mor, men dig
glömmer jag aldrig! Så gå nu, hälsa Samu och tacka. Säg att jag har det
bra, riktigt bra.

Mor och dotter skildes. -- God är hon, -- suckade Kajsa, då hon stängde
dörren efter sig, -- men -- -- inte har hon Velis hjertelag! Alltid
skall det vara någonting. Gud pröfvar oss menniskor. För mina synder får
jag nu det rättvisa straffet, och Gud ger ingen tyngre börda än man godt
tål vid. -- Hon torkade bort ännu en tår med sin tjocka ullvante,
påträdde i farstun sina lädergaloscher och tågade ned åt
Sandviksstranden. Hon gick den långa vägen öfver isen, men solen sken
öfver drifvorna, det gick som en lek. Ett par timmar senare var hon
hemma.

       *       *       *       *       *

En morgon kom den unga kommerserådinnan tidigt in i barnkammarn för att
se om barnet och amman. Den lille sof godt, Nadja höll på att ordna i
rummet. Hon hade fått en smula lust för ordning och renlighet ...
åtminstone då hon icke hade annat att göra.

Den lilla frun gick fram till vagnen, kysste sitt barns knubbiga hand,
jemkade stilla och nästan blygt om garneringen på täcket och betraktade
den sofvande lilles ansigte med undrande glädje.

Nadja krökte föraktligt läppen; den lilla bleka och tunna
kommerserådinnan, hvars vacklande hälsa icke tillät henne att sjelf
sköta om och amma sitt barn och som af läkarne var förbjuden att vaka
eller eljes anstränga sig, ingaf henne ingen respekt. Hon tyckte icke om
denna fina och delikata varelse, som mera tycktes född att lyda än
befalla och hvars hänsynsfullhet mot henne, den starka och grofva amman,
hon föga uppskattade. Fru Elise var ännu helt ung, dotter af en ansedd
finsk embetsman och för ett par år sedan gift med den rike enklingen
kommerserådet Guroff. Hon var litet skolförläst, då hon gifte sig,
ytterst osjelfständig och vek, och lefde endast i och genom sina tyska
och engelska romaner. Hon kände alls icke till verlden och var, då hon
steg i brudstol, så oskyldig och oerfaren som en treåring. Hennes mor,
fru assessorskan, var af den åsigten, att flickor skulle uppfostras i
fullständig okunnighet om allt, som hörde till verkliga lifvet, och hon
hade lyckats. »Lilla Elise» -- hon var mera sylfid än qvinna -- blef
maka och mor, nästan mot sin vilja, utan att ana hvad hon gick till
mötes, och utan den ringaste förmåga till motstånd, hvad man än bestämde
öfver henne.

Om hon fått följa sin egen känsla, hade hon aldrig tagit en amma. Men --
»de andra» hade beslutat det, doktorn i första rummet. Han valde Nadja,
hennes fru mor sanktionerade denna, herr gemålen fann »menniskan vara
racekreatur, en riktig bra mjölkko», alltså måste lilla frun ge vika.
Den stora, rödlockiga pigan med de utmanande ögonen och de
öfversvällande behagen skrämde henne. Hon vågade nästan icke taga i sitt
barn, af fruktan att bli åtsnäst, hon vågade icke se på den lille, utan
att amman betraktade henne med en blick, stickande af förakt, straffande
i tyst hån.

-- Ni ha väl sofvit godt båda i natt, kära Nadja? -- frågade den unga
frun blygt; hennes melodiska stämma dallrade litet, vek och svag som
tonen af en zittra. -- Jag har lyssnat, men ingenting hört, lillen har
väl varit snäll?

-- Psch, när har frun haft skäl att klaga öfver nätterna? Jag behöfver
alls ingen kontroll, är inte frun nöjd med mig, så kan hon skaffa sig en
annan.

-- Åh, söta, så hon talar! Alterera sig inte, snälla, beskedliga Nadja,
mamma säger, att lillen har ondt af det. Är det någon jag är säker på,
så är det Nadja, -- att hon ser väl efter honom. Jag ville bara veta,
hur ni må, båda två... Önskar Nadja något? -- kanske litet frukt? ...
eller någon bok eller så?

-- Bok, nej tack! Och läsning! Usch då, det gör bara ondt i hufvudet,
och det tål jag inte vid, för lillen. Frukt har jag ännu se'n i går,
herrn gaf mig ju en mängd påsar. Nej -- men efter frun är så god, så
vore det allt bra, om frun ville...

-- Nå, säg bara ut, kära Naja, om inte mamma har någonting emot det, jag
vill ge dig allt hvad jag kan, bara du -- eftersom du -- -- ifall du --
ja efter du, kära goda Naja, är snäll och öm mot mitt kära lilla barn.

-- Åh, med barnet har det ingen fara, bara frun inte pjoskar så
förskräckligt -- så'na här ungar är det ingen nöd med, och godt om dem
är det också.

-- Men hvad var det du ville, Naja?

-- Bara för lillens skull, ser frun: -- gå ut lite mer.

-- Du är väl ute som doktorn sagt, halfannan timme på förmiddagen och
en på eftermiddagen?

-- Äsch, det är inget roligt att gå och valla på solsidorna längs husen
midt på dagen, styf som en tändsticka; nehej då, det är inte det jag
vill.

-- Du önskar då?

-- Åh, nog borde frun begripa! Unga menniskan som jag är, inte är det
här lifvet någe' för mig inte! Sitta här hela qvällen och kuckelikura
med ungen i knä! Inte ä' de' som jag är vand ve'... Jag skulle ha mej en
liten släng ute på aftonqvisten, så blef jag som en annan menniska.
Mjölken surnar i mig med allt det här tråket. Har jag inte suttit här
fem månader nu och vari' skenheli', så må jag vara ett nöt.

Elises ljusa ögon öppnades på vid gafvel... Hon förstod och hon förstod
inte.

-- Men, kära, vi ska' fråga mamma! Jag vill så gerna...

-- Fråga mamma! Är hon tokig! Mamma, jo det är den rätta. Är inte frun
sjelf menniska till att ge löfte att jag får gå ut på qvällen, så!

-- Vill du på teatern? -- Elise var alldeles villrådig.

-- Hvart jag vill? åh! bry sig inte om hvart, bara jag slipper ut! Nå,
frun kan tänka öfver det sjelf: endera ha barnet friskt och raskt och
låta mig röra på mig, men _inte_ sqvallra om det till halfva sta'n,
eller ha ungen sjuk och mig utledsen vid det hela!

Den unga frun funderade. Hon gaf vika för den starkare. Hon vågade icke
»tala om för mamma». Och så längtade hon så öfver all beskrifning att en
qväll ensam få rå om sin älskling! Bara hon kunde skicka bort dem alla;
hushållerskan, husjungfrun, kammarjungfrun, alla, och bara behålla
kokerskan och betjenten hemma! Om hon kunde få sin man att bjuda dem
alla på teatern! Allesamman på en gång.

Det gick. En gång och två gånger. Nadja smög sig ut klockan half åtta
och kommerserådinnan »tog inte emot». Hon sände ut dem af husfolket, som
mest besvärade henne, endera på långväga ärenden eller ock på teatrar
och konserter. Huspigan Lisettes gardist hade glada dagar, han tog
permission i alla väder, och de båda, Lisette och han, försvunno
tillsammans afton efter afton borta vid »Arcadien». Hushållerskan, en
ännu ung, men icke vacker flicka, var kusin till en fennomanstudent. Han
förde henne alltsom oftast till nationela tillställningar, än var det
teater och än bal. Hon var en hygglig flicka och kom bestämdt hem kl.
10, om det inte var bal. I det fallet var hon hemma precist kl. 1/2 12.
Men kammarjungfrun, »fröken» Carolina Snygg, hon njöt mest af den nya
välsignade friheten. Hon kände en fattig kompositör. Det var en
nocturne, som gick längs Boulevarden, från Trekanten och till
Sandviksstranden, ibland, då det var den »stämningen», styrde de sina
steg till gamla kyrkogården, bland grafvarne. Här fans en bänk. Han
borstade bort snön med sina bara fingrar, hon satte sig och han satte
sig. De klagade öfver verlden, verlden, som förföljde dem. Hon trodde på
honom och han på henne. Båda tviflade de på Gud. Och i de kalla
vinteraftnarne suto de der och njöto af sina lidanden.

Men i det varma rummet hemma hos kommerserådets satt den unga modern
allena och matade sitt barn med komjölk ur en kautschuktut. Hon tvättade
honom och gjorde honom så fin och ren. Och då han var färdig, gick hon
med honom längs golfvet, söfde honom med små barnsliga vaggvisor och med
hundrade kyssar.. Så lyckligt! Nadja skulle säkert icke komma förr än
fram på natten, och gemålen -- han satt väl »på klubben» tills det blef
morgon. Hon sköljde den svarta tuten om och om, vände den och sköljde
den på nytt. Så kysste hon den och betraktade den så vänligt. Mjölken i
flaskan var god och stark, och den lille lät sig nöja. Det var en
glädje. Hon sprang, hon log, den unga modern, hon kunde sköta honom
allena! Han låg nöjd också vid hennes späda bröst. Hon kände genom sin
lätta nattdrägt det lilla hufvudet, som hvilade mot arm och bröst, och
de små händerna, som beställsamt refvo i spetsarna på hennes tröja. Hon
skrattade högt åt hans små försök att sätta sig upp och beundrade
ofantligt hans underbara förmåga att sparka och röra på fötterna. Hvad
han var söt, när han log, ja, till och med när han skrek. Den lilla
munnens spända läppar sågo då så putslustiga ut, och när det var slut
med gråten, var han dubbelt förtjusande. En glädje utan mått och utan
skugga! Hvilka nätter af kärlek och fröjd ... hon glömde allt för dem,
de kunde också icke köpas för dyrt, och ingen kunde såsom hon njuta af
lifvet och sin frihet... När morgonen kom, steg hon upp, strålande som
aldrig förr ... den förbjudna frukten smakade ingen såsom henne.

       *       *       *       *       *

Hushållerskan hos kontorist Adolf Bäck hade ett fasligt bråk och bestyr,
det skulle bli en liten fin ungkarlssupé hemma hos hennes herre kl. 8.
Herrn sjelf arrangerade det hela. Han var nu ensam, föräldrarne döda och
syskonen gifta. En gammal ungkarl på 31 år, med tunnt hår, bleka,
intressanta kinder, spetsig näsa och en liten söt flickmun med röda
läppar. Han gick omkring och ordnade några vackra dekorationsväxter från
Sinebrychoffs bakom Psychen, Diana med hinden skulle ha en murgröna och
primadonnan i stort kabinettformat en kameliabukett med pappersspets.
Allt så stilfullt som möjligt. Han trippade i vaxlädersskor med spetsiga
tår, stälde om rokokoerna på étagèren, tog i hvar tingest med tummen och
pekfingret, medan lillfingret graciöst pekade i luften, blåste ännu en
gång bort de sista damkornen, gick sedan till fonddörren borta i köket
och betraktade med kisande ögon och hufvudet på sned det hela genom den
öppning deuxbattanternas tjocka draperier bildade emellan rummen.

Tamburdörren öppnades bullersamt och Nadja trädde in, klädd i en modern
vinterhatt, slamsig sidenkappa, elegant pelskrage och muff. -- Jag
visste, att du skulle ha' kalas, och här är jag! Du får inte säga nej,
min sockerdocka! Så, Atte lilla, var inte ledsen! Inte är du ond, du
bjuder ju mej med -- inte sant?

Hon tog honom på axlarne med händerna och såg honom inställsamt i
ögonen. Herr Adolf försökte komma lös, med mildt våld förde han henne
mot dörren.

-- Inte i dag, kära Nadja, inte i dag! Bara herrar, mina kamrater,
riktigt fina herrar skall du tro, inte passar det.

-- Passar det inte! Åh jo, du, det är just det det gör. Dina fina herrar
känner jag, Torsten Ulf, löjtnanten -- åh, jag känner dem nog.

-- Men Nadja, du kan väl inte för din fru och barnet?

-- Jo 'vars, hva' ja' kan! Jag har fått lof till ett i natt, så får hon
pyssla om ungen sin, och när jag af Ulf fick höra talas om ditt kalas,
så beslöt jag strax -- --

-- Men, kära Nadja, gå nu, jag är inte alls af det slaget, som har
fruntimmer hos mig på herrbjudningar, hvad skall madamen här säga!

-- Hva! Madamen, hon, Bergströmskan! Åh, henne känner jag nog, det var
hon som svälte ihjäl min flicka; nå, det var då ingen stor skada, hon
var ful som far sin.

-- Ts, Nadja, så lättsinnigt du talar! Du är för -- -- -- ja, jag
fruktar verkligen, att jag måste säga dig en obehaglighet, Nadja ... du
är för lite comme il faut, förlåt min sottise, men -- jag får be dig att
aflägsna dig, klockan är öfver åtta.

Hon tog honom under armen med ett af sina små skratt, drog honom in i
blå rummet och hviskade, i det hon tungt lutade sig på honom:

-- Inte kan du, som är sjelfva artigheten, skicka bort mig. Du har ju
hjerta... En gång hade du mig kär, mins du den qvällen vi gick i
öfversvämningen, och du kysste mig under alarne? Kan du skicka bort mig,
just nu, när jag stackars flicka har en ledig qväll och kanske kunde
göra min lycka? Kan du vara så hjertlös. Ah! -- ah, Atte!

Hon kelade med honom som en barnunge, smekte och bad, smickrade och
gjorde sig så beroende af detta enda ynnestbevis af honom, att han,
svag som alltid, gaf vika.

-- Men, Nadja, säg mig, hur känner du Ulf?

Hon skrattade. -- Åh, det är en teaterbekantskap ... och så tillade hon
hemlighetsfullt: -- Han hörde mig en gång sjunga på en tillställning.

-- Ulf på en tillställning, der _du_ sjöng?

-- Jaha, precist, det var en utfärd till Blåbärslandet.

-- Och han kom dit?

-- Med några andra gentila herrar, ja.

-- Nå -- och du sjöng?

-- Till dansen, och då -- blef han förtjust i mig.

-- Så! du har en så vacker röst, Nadja?

-- Åh! vi kunde nog sjunga duetter, du och jag, om jag bara fick lära
mig något. Jag har ofta tänkt att gå in vid teatern! Si, det skulle så
riktigt passa mej ... det är som Torsten säjer, jag är som född för
teatern. Klippt och skuren för sådan der trirolig hejmusik med dans och
sväng. Bara jag fick någon som satte mig in vid teatern! Jaja, man vet
inte hvad som kan hända.

-- Men, Nadja, hvad skall jag egentligen göra med dig i qväll?

-- Åh, jag skall passa upp! Jag hjelper Bergströmskan. Och du skall få
se, att jag är både söt och snäll och treflig.

Det ringde och ringde. Der kom en fem, sex stycken. Man begynte med
punsch och frukt. I rökrummet togos korten fram. Värden, som för sitt
svaga hufvud nu mera ogerna tålde rök, gick med en eller annan af sina
gäster i blå rummet och pratade. Han var litet nervös och orolig och
hade svårt att dölja det. När löjtnant Ulf tillsammans med honom drog
sig undan röken, frågade denne, om han, Bäck, kunde förlåta, att han
icke i dag, oaktadt det var förfallodag, kunde betala den lilla skulden
på 3,000 mark, som han lofvat reglera i dag. Herr Adolf tog det djupt,
han hade så väl behöft penningarne, sade han, i morgon bittida hade han
sjelf lofvat utbetala dem. Vore det icke en möjlighet? -- -- de voro
kusiner och kunde tala alldeles öppet, vore det icke en möjlighet att
han kunde få dem igen tills i morgon -- då ju militärernas löner kommo
ut på qvartalsdagen. Löjtnanten skrattade, det som måste ske skall ske,
lofvade han och tillade med sitt tillförlitliga handslag: I morgon afton
kl. 6 skall du ha pengarne.

Konversation och kortspel afbrötos. Supéen bars in af en gammal qvinna i
svart och en ung i ljusblått med röda perlor kring halsen. Den sista var
Guroffs amma, Nadja, kosackflickan från Drumsö. Hon gjorde en viss
effekt med sitt rödbruna krusiga hår, sina fylliga former, sitt leende
och nigande, sina små retande skratt och det egna sätt hon hade att
svänga på höfterna.

Det blef en »lifvad» supé. Vid desserten satt Nadja till bords. Man
uppmuntrade hennes mognande instinkter och Adolfs neutralitet
utskrattades som förklädd plebej-förnämhet. Hans »helighet» hånades,
tills någon kom fram med att Nadja egentligen var en för detta
inklination. Med älskvärdaste öppenhet förklarade hon sjelf, att hon var
»en förskjuten»... Det blef ett fyrverkeri af sherrylustigheter, som
ytterligare stegrades efter champagnen och vid likören antog större och
större proportioner. Nadja proklamerade högt och bestämdt sitt beslut
att gå in vid teatern, helst vid en ambulant teater, der alla slags
talanger uppskattades, och detta beslut applåderades under jubel af de
församlade. Man öfverenskom, att hon med ovedersäglig talang kunde
föredraga »Helan går» och att hennes »Bellmanniader, torgballader och
gatvisor» voro värdiga att höras af ett större och mera vidsträckt
publikum. Hon sjöng, med ett likörglas i ena handen, stående, och med
den andra armen i sidan. De lyssnande vännerna hjelpte till med
refrängen. Endast värden hörde förströdd på, han tyckte alls icke om den
vändning sakerna tagit.

Slutligen, för att få slut på scenen, föreslog han litet musik vid
pianot. En af kassörerna spelade ett potpourri, och derefter satte sig
Herr Adolf till pianot. Det bullersamma sällskapet, som skrattat högt
under potpourrimusiken, tystnade, hans veka, känslofulla röst liksom bad
om sympati. Nadja gaf genast vika för tonernas makt. Hon sjönk ned i en
fåtölj och följde med andakt hvarje strof i sången. Hennes ögon voro som
fastlödda vid den sjungandes läppar. Hon suckade djupt, hennes ögon
fyldes af tårar.

-- Herre Gud -- snyftade hon -- med sådan sång kunde man få mig fast i
kloster! Åh! hvad det är vackert! Och »kärlek, trogen kärlek», det är
som om det var Drumsö-Samuli det var frågan om. Om han kunde sjunga så
der, så tog jag'n strax! Åh, hvad det är vackert!

Och när sångens sista sentimentala strof förklingat, rusade hon upp, som
om hon fått en ingifvelse, tog på sig hatt och kappa, nickade till de
närvarande, hviskade något i örat på löjtnant Ulf och lemnade huset
oaktadt herrarnes protester.

Om en qvart låste hon upp porten hos kommerserådets och sprang in.
Utanför tamburdörren träffade hon husets herre, som med barsk röst
frågade henne hvad klockan var.

-- Hon är visst tre -- svarade Nadja helt ogeneradt med sin myndiga ton.
-- Än se'n då?

-- Hvar har hon varit? -- frågade han vidare och stack tändstickan helt
nära hennes uppflammade ansigte.

-- På ungherrssupé -- ljöd det utmanande och stolt.

-- Ja, det käns på lukten -- sade han och rynkade på näsan.

-- Jag tycker det är bättre, det, än att som herrn sjelf vara ute natt
ut och natt in, när man har hustru och barn.

-- Tyst, piga! -- med en höjning af rösten.

-- Tyst sjelf, så väcker han inte upp hela huset. -- Hon kilade in genom
tamburdörren, vek af åt höger och försvann.

Tre dagar derefter hade hon tjenst som uppasserska på ett af stadens
minst välrenommerade hôtel. Den lilla kommerserådinnan fick en ny amma.
Och i huset vid Boulevarden kom allt åter i sin förra ordning.
Kompositören hade skäl att sucka oftare än förr, fennomanstudenten var
mer ensam än han varit det nu en tid, och gardisten fick skaffa sig en
ny »bekant». Endast att den unga modern fått tilltro till sig sjelf.
Ingenting skulle mer kunna skilja henne från den lille, icke ens -- en
stygg amma.

       *       *       *       *       *

Herr Thorsten Ulf var den beskedligaste menniska i verlden. Han hade
vänner i tjogtal och var en afgjord dansflamma för stadens alla fina
damer. »Han var så nätt och så glad». Den Bjälomowska uniformen klädde
honom utmärkt, och han hade en märkvärdig förmåga att få epåletterna att
småklinga, då han rörde sig. Bältet med gehänget knarrade så behagligt
och sporrarne utförde en verklig musik. Under detta hänförande
accompagnement blickade han med sina långa, mycket ljusblå ögon, det var
omöjligt att motstå. Dessutom hade han ett käckt militärhufvud med rakt
uppstående cendréhår. Små parfymerade mustascher, som dolde en stor,
alltid leende mun, präktiga tänder och en bred käk med grop i hakan.
Liten, proportionerlig och axelbred figur, stora, tjocka hvita händer,
skapade till arbete, men med en hel historia af sysslolöshet ritad i
gropar, linier och välskötta, ljusröda naglar. I dag iklädd sämsta
yrväderspelsen, med kragen upp öfver öronen, gick han fram på gatan,
sprang uppför trappan och ringde på.

Herr Adolf i ny sidenfodrad nattrock öppnade sjelf:

-- Nå ändtligen, Thorsten, du skall tro att jag varit orolig för mina
pengar ... jag måste sjelf betala svåger Lund och vill inte för
någonting i verlden mankera! Du var snäll, som kom!

Löjtnanten klappade sin kusin på axeln. -- Kära bror, min egen
hedersprisse, du måste förlåta, men -- jag har inga penningar!

-- Hvad? håller du mig för narr nu igen? Du tänker naturligtvis göra
dig lustig på min bekostnad? Du tycker jag inte duger till annat, jag!

Herr Adolf såg så förgrymmad ut han kunde. Hans ansigte, på hvilket
godhet och vekhet alltid uttrycksfullt nog stodo att läsa, blef i hast
helt förmörkadt. Han drog ned de tunna mungiporna och gjorde sin
oskuldsklara panna full af rynkor. Löjtnanten urskuldade sig. Han talade
i öfvertygande, smekande ton:

-- Jag har inga penningar i dag, skräddarn tog en del och Isaksson, den
judrackarn, tog resten! Du får alltsammans i nästa vecka... Du vet,
öfverstens systerdotter, den rika Emma Schell, oh! det är en lång
historia... För resten, tror du inte på den förlofningen såsom fullgod
kredit, så ha vi ju farbror August.

-- Ja, om jag tror ett endaste ord af förlofningshistorien och allt hvad
du i den vägen försäkrar, så må jag vara en stockfisk! Han tystnade
tvärt, och tillade efter en paus:

-- Farbror August ... tror du verkligen? Vid det namnet förändrade herr
Adolf något uttryck och såg lifligt på löjtnanten.

-- Om jag tror? jag vet! Han får endera dagen en utnämning, jag går upp
och gratulerar och passar på ... du förstår.

Herr Adolf skrattade. Hans pannas rynkor voro försvunna. Lät farbror
August narra sig, ja, så var det hans ensak. Thorsten satte sig beqvämt
i en emma, lade benen i kors och begynte tala om farbror Augusts svaghet
för utmärkelser och ordnar. Han, Thorsten, hade på en bal hos
generalguvernören talat med några ytterst inflytelserika personer, nämnt
en hop om farbror August ... och påpekat att han visst gerna kunde låna
ut några hundratusen, om det knep, isynnerhet om man visade honom det
förtroendet att på förhand uppmärksamma honom en smula ... vid nästa
kejserliga födelsedag förslagsvis, nästa orden t. ex., bara skynda en
smula på... Alltnog, han, löjtnant Thorsten Ulf, hade sin hand med i
spelet på högre ort ... och det vore väl inte så omöjligt, att farbror
August insåge, _hvem_ han i första hand hade att tacka för detta
utmärkelsetecken, och naturliga följden var att han, Thorsten Ulf, finge
låna de tretusen kronorna, någon af de första dagarne -- hvarför han nu
bad kusin Adolf vänta, så finge han alltihop på en gång.

-- Du är en lycklig ost, du! -- Herr Adolf svepte in sig i sitt
sidenfodrade fodral och tog sig om den välrakade hakan. -- Att få umgås
med de allra förnämsta, att vara omtyckt och älskad af de finaste damer
... det är annat det än att som jag... Derför är det också bäst att jag
aldrig gifter mig. Att få en så hög och fin dam som jag ville, dertill
är jag för fattig ... en vanlig från de här dussinfamiljerna vill jag
inte ha! Du är lycklig, du!

-- Prat, för fattig! Se på mig ... gör mig fattigdomen något, -- och
jag tänker minsann göra mig en carrière ändå.

-- Det tror jag! Du! Som är så treflig och så älskvärd, och som -- bäst
af allt, har en så förbåld -- förlåt mig -- tur! Men du, Thorsten, af
mig får du aldrig låna penningar mer, ja, jag vill vara en nors, om du
kan narra mig en gång till.

Löjtnanten fortsatte att tala om sina förhoppningar. Öfverstens
systerdotter, en rik och förtjusande flicka, skulle säkert inte säga
nej. Då hade han bara ett steg till att komma på grön qvist ... bli
adjutant, och sedan stodo ju hela verldens herrligheter öppna för honom.
Det vore en ära för hela slägten -- icke sant? Ett visst återsken skulle
ju falla äfven på honom, kusinen, och på det viset kunde han,
kontoristen, äfven komma in i de finaste familjer -- kanske sjelf
derigenom »göra carrière».

Herr Adolf smålog. -- Du är nog en lyckans guldgosse, född att lysa ute
i verlden och stiga högt på ärans trappa.

-- Det är bara en sak, som sätter sig till hinders för allt -- allt. --
Löjtnanten knep ihop läpparne och sköt ut sin kraftiga underkäk, så att
hans hufvud fick någonting, som kamraterna kallade »napoleonskt».

-- Det är en sak, som likt ett ondt öde förföljer mig, gör mig olycklig
och tillintetgör alla behagliga drömmar.

-- Och hvad är det? Det vore väl märkvärdigt, om vi inte kunde få bugt
med det, -- hvad är det?

-- Jag har haft ett äfventyr, Adolf, en flicka...

-- Äsch, att du bryr dig om sådant, Thorsten, du som har så fina
bekantskaper! Du?

-- Hon var alldeles galen i mig.

-- Det är ju helt naturligt, men sedan?

-- Jag lofvade henne --

-- Att gifta dig?

Löjtnanten drog en djup suck ... han svarade icke.

-- Och nu?

-- Nu hotar hon att göra skandal, om jag inte genast ger henne...

-- Hur mycket?

-- Tusen kronor, bror, tusen kronor, och der har du mig nu... Tusen
kronor.

Herr Adolf gick af och an på golfvet, så att den sidenfodrade rocken
stod som en räddningsboj omkring honom. Hans ansigte började glöda. Små
lilasfärgade fläckar brände honom på kinderna. Ett martyrskimmer
upplyste hans eljes bleka anlete, men så kom han att se på löjtnanten,
som just nu qväfde en gäspning. Han stannade tvärt och sade, i det han
ansträngde sig att få sin röst fast och låg:

-- Thorsten, af mig får du inte de penningarne ... aldrig -- nej, du,
aldrig!

Thorsten Ulf steg upp ur fåtöljen, med handen krampaktigt fäst om sitt
silfvergehäng. -- Jaså, du säger det, Adolf -- aldrig?

-- Aldrig! -- Det lät som ur djupet af ett fängelsehvalf.

-- Är det ditt sista ord, kusin?

-- Ja, Thorsten, mitt sista ord. Herr Adolf darrade som ett asplöf, då
han sade det.

Löjtnanten bet sina läppar och hvälfde sina ljusblå ögon. Han tog sin
napoleonska min och rynkan i hans panna såg ut som hade den blifvit
ristad dit af ett svärd. Han knöt den ena handen i luften, tittade åt
kakelugnen, der just en fredlig brasa glödde, och sade:

-- Så är det då beslutadt och bestämdt! Det är slut! Allt! Jag skall och
jag vill! Alea jacta est!

Dessa besvärjelseörd uttalades med graflik röst. Löjtnanten hade en god
andra bas och var uppburen bland kamraterna som säker qvartettsångare.
Herr Adolf ryste. Han stirrade hjelplöst på sin kusin. Hade han blifvit
galen, eller var det verkligen fara å färde?

-- Hvad tänker du göra, Thorsten? Inte är det väl din mening att ta
lifvet af dig heller, du, unga menniskan?

-- Jo, minsann, är det så! Hm! hvad är lifvet? En usel strid om intet,
för intet. För några lumpna trasiga pappers skuld skall jag dö. Ja dö,
och det ännu i dag, i denna samma drägt, som jag går och står, i mitt
regimentes ännu af skam och nesa obesmittade uniform, så bör jag dö, och
här skall jag dö, här! hos dig!

Han gräfde i fickorna, nervöst, darrande, retlig. En röd stråle från
kakelugnen spelade med hans knappar och kastade ett dystert skimmer i
hans af lidelsen upphettade ansigte. På pannan svälde den ena blå ådran
efter den andra upp. Herr Adolf observerade i denna fasans stund, att
kusinen hade sin sämsta ytterrock på. Genom hans skrämda hjerna flög en
föreställning om, att det var ädelt af Thorsten att unna björnarne efter
hans död alla de bättre pelsarne. Men så stack det honom som en knif i
hjertat att denne unge, elegante och älskvärde person ämnade dö! Nej!
han borde räddas och det var visst försynen som utsett honom att komma i
vägen för detta hemska sjelfmordsförsök! Han fattade om sin kusins
armar, för att hindra honom att finna pistolen, hvilken han letade efter
i fickorna.

-- Nej, nej, hindra mig inte, jag vill, jag skall, och måste dö! Mitt
regimentes, den corps jag tillhör, dess ära framför allt! Man skall ej
sätta mig -- mig, Thorsten Ulf vid Bjälomowarne -- på bysis för en pigas
skull --! För min slägts ära måste jag offra mig. Du du, Adolf, hör
mina sista ord: farväl! Hälsa -- farbror August!

Han ryckte sig lös och sprang till blå rummet. Herr Adolf med gråten i
halsen efter:

-- Thorsten, Thorsten, för guds skull, söta beskedliga Thorsten, för all
del, gör dig inte illa, inte hos mig! Säg, du lofvar ju att inte dö? Du
skall få alltihop till skänks af mig, de tretusen, se här ligga
skuldsedlarne, alla tre!

Löjtnanten skakade på hufvudet. Han slöt ögonen, liksom färdig att möta
döden.

-- Nej, jag vill gå ett annat lif till mötes! Vill du göra mig den sista
äretjensten, så kasta de lumpna papperen i elden, så att jag får dö med
en skuld mindre och så -- tack, min bror! Drag för portièren och gå in i
din matsal eller i köket, så du ej hör knallen!

Herr Adolf, som kastat papperen på brasan, stod och vred sina händer,
under det den klara lågan belyste rummet med sitt fladdrande sken...

-- Du skall få de tusen markerna, söta Thorsten, i denna qväll, bara du
låter bli!

-- Jag kan inte ta emot din almosa -- Thorsten talade ännu i andra
basklaven -- nej, aldrig. Farväl!

Herr Adolf låg i samma ögonblick på knä för sin kusin. Der blef en
stunds tystnad. Man hörde en pistol falla på golfvet. Derpå föll en
löjtnant på en stol. En stund full af högtidligt allvar. Slutligen sade
den räddade:

-- Får hon de 1,000 markerna i qväll?

Herr Adolf tog fram en obligation. -- Hvem är det? -- Frågan gjordes
skyggt, han var rädd att pistolen ännu en gång skulle komma fram.

-- Hvem -- jo, det skall jag säga dig, hedersprisse, det är hon, din
gamla -- hon från Drumsö, Nadja!

Herr Adolf föll ned i soffan. Thorsten knäppte sin pels och gick.
Direkte till en blomsterhandlare.

Samma qväll fick mamsell Brink vid teatern en superb bukett med dyrbara
band. Gifvarens kort satt instucket mellan kameliorna. Det var ett fint
glanskort med ett fint namn. Der stod:

      THORSTEN ULF
      Löjtnant vid de Bjälomowska.

Den vackra aktrisen satte blommorna i vatten. Men de voro vissnade på
morgonen, de sutto allesamman på ståltråd och hade derför varit så dyra.

       *       *       *       *       *

Nadja hade varit på ångbåt två somrar å rad och om vintrarne litet
hvarstans, som hon sjelf sade. Än på källare, kaféer och konditorier, än
i tobaksbutiker och än i tvålbodar. Alltid vid disken. Hon var hvad man
kunde kalla »en diskblomma röd och fager». Inte vacker, nej gudbevars,
men sådan som kunder tycka om. Och så var hon glad, sjöng alltid och
trallade, och var flink i vändningarne. Det gick undan för henne. En
dålig karaktär och ett godt hjerta.

Modern var krasslig. Hon arbetade och slet. Nu hade hon ju ingen att
sträfva för, men arbetet betalade sig icke så bra som fordom, krafterna
räckte icke till, och lefnadskostnaderna stego. Nadja behöfde dock jemt
någonting. Och modern höll henne med linne. Det väfde Kajsa sjelf,
blekte och klippte till. Men det var bara det grofva, Nadja fick sjelf
köpa sig det finare.

Ett par gånger uppsökte Nadja dottern under vintrarne. Än ensam, än med
Samuli. Han var nu fogde på gården hos den nye ägarn, men ännu hade han
ej gift sig. Han friade icke längre till Nadja, han väntade. Under tiden
var det en eller annan af flickorna som försökte hvad de kunde med
honom, men han var icke af det slaget. Han förstod sig icke på qvinfolk.
Var det någon, som gjorde sig stor möda för att vinna honom, skänkte han
dem en eller annan tröstegåfva. En sjal, ett bomullstyg, ett par
örhängen eller ett stycke lärft. Det var alltid en liten hjelp. Han
smålog på sitt eget sätt, drog upp ena mungipan, nickade långsamt med
hufvudet och vände, då man tackade, ryggen till. Två eller tre hustrur
hade han undsluppit på det sättet. Han lefde ensam i sitt rum i stora
byggningen under hvalfvet, fick ungkarlsvanor, ungkarlsmanér, luktade
värre tobak än någonsin förr, hade mindre väl borstade rockar och mindre
kammadt hår, men var eljes en duktig karl, stark som en björn och
arbetsam mer än någon af de andra.

Nadja hade lärt sig en god del svenska och ryska på resorna mellan
Stockholm och St. Petersburg. Hon hade fått hvad hon sjelf kallade
»bildning» -- det hade hjelpt en smula att fernissa upp ytan ... men
eljes var hon sig lik. Högljudd och simpel, men med något öppet,
glädtigt och friskt, som intog. Hon såg icke »förderfvad» ut. En stor
fond natur framträdde kraftigt i hennes personlighet.

En dag stod hon i sin butik med sin virkning väntande på sina vanliga
cigarrkunder, och roade sig under arbetet med att sjunga en modern
operettmelodi. En herre kom in i boden, tilltalade henne på ryska, fick
svar på god nylandsdialekt och bad om ännu en visa. Han fick en och han
fick två. Lite klent med gehöret, men -- rösten var bra. Några dagar
derpå var hon engagerad vid »Lilla Teatern» i kören. En liten lön, men
-- -- det skulle bli roligt för mer.

Nadja höll sig i början stilla och gjorde icke någon förnär. Hon nöjde
sig med att skratta i mjugg bakom kulisserna eller i sällskap med en
eller annan af herrarne, att uppföra små oskyldiga kärleksscener här
och der i korridorer, rekvisitarum eller klädloger. De mera stränga
bland kamraterna togo anstöt, sqvallrade och tillskyndade Nadja en
rättelse. Det blef bättre för en tid. Man upptäckte endast biljetter,
hemföljningar och annan lönnkurtis. Hon sjöng i kören, blef den ena
qvällen klädd till engel, den andra till nunna, den tredje till hofdam,
den fjerde till prinsessa och den femte till hexa. Som engel tog hon sig
något jordisk ut i shirtingsdraperier, pappvingar och diskblomsleenden;
som nunna väl verldslig. Det ryckte till i de stora, svällande läpparne,
och de vida näsborrarne vädrade liksom efter berusande dofter, så litet
rökelseaktiga som möjligt. Då hon i riddarsalskulissen satt som hofdam,
var det icke med stor gratie hon flyttade benen öfver hvarandra eller
sparkade till släpet, så att det rök teaterdam omkring henne. Koaffyren
var alltid något vågad, tulpaner, rosor, perlor och messingsdiadem slogo
ihjel hvarandra i sin strid om herraväldet, klädningslifvet af
glanskambrik eller bomullssammet satt litet på sned och var alltid för
starkt dekolleteradt, Nadja Sergeiowna såg med ett ord något vågad ut,
men hon hade sin publik.

Löjtnant Ulf hade henne således placerad. Hon hade lärt sig noter och
kunde nu accompagnera sig. Alla stadens gatvisor hade hon med en
märkvärdig instinkt lärt sig utantill; det var hans största glädje att
höra henne sjunga dem med den henne egna accenten, ofta med en
märkvärdig, ofrivillig rysk brytning, som klädde henne förträffligt. När
hon hade tid från teatern, var hon uppe hos honom.

En dag satt hon der som vanligt i gungstolen. Hon rökte en stark och god
cigarr. Han, i beqväm ställning på sin soffa, hade en liten pipa
hängande i munnen. Hon skrattade som vanligt åt allt hvad han sade, och
han, smittad af hennes munterhet, slog in i samma ton.

-- Har din madam varit här i dag, Ulf? frågade hon. -- Här ser mig inte
så ut.

Hon pekade med foten åt sängen, som ännu stod ouppbäddad, och sneglade
betydelsefullt till de öfverallt omkringströdda kläderna, brickan med
frukostmaten och annat sådant.

-- Det ser ut som hos en ungkarl, duger det inte för min donna? Du borde
inte vara så nogräknad, du som sjelf har sådan skön ordning i din
klädloge, -- och med dina antecedentia, -- sade han sakta.

-- Klädlogen! Som vi är sexton om! Åh, var så god, mitt rum är minsann
fint ... fast, inte ger jag mig tid att hålla det som mor min höll sitt
rum. Hon predikar alltid, att det inte är städningen, som gör 'et, utan
det att man ska' hålla städadt. Ge mig lite mer portvin, putte!

-- Akta dig att du inte dricker för mycket, du skall visa dig i qväll.
-- Han slog likväl glaset fullt.

-- Åh, gör dig inte till med att moralisera; säg, hur blef det med Atte?
jag vet inte ett ord om honom, se'n han flyttade.

-- Till Petersburg! Du svärmar ännu för honom?

-- Åh prat! Svärmar! Han var den enda karl som jag --

-- Nå vidare, som du hvad?

-- Som jag hade respekt för.

-- Håhå, ofantligt smickrande för Atte. Och hvarför så?

-- För att han ... hur ska' ja' säja, han brydde sig inte om -- -- om
någonting. Jag kunde fresta på hur mycket som helst, honom fick jag
inte.

-- Vet du hvarför, Naja?

-- För att han var så genomsta snygg af sig och så renlig, att han inte
tyckte om --

-- Fruntimmer -- -- eller hvad? Nej vet du, Naja, det var för att han
var så fruntimmersaktig sjelf. En riktig käring. Och en narr till på
köpet.

-- Som trodde dej, mitt sockerhjerta, och lät kugga sej utaf dej ...
joo, det var allt lite trånghufvadt af honom, det skrifver jag under.

-- Atte var en tusan så bra pojke, Gud välsigne honom, men i alla fall
var han mer en flicka än någonting annat. Jag har aldrig haft så roligt
som den gången, du vet, vi hade den celebra sjelfmordsscenen! Åh! du
skulle bara ha sett hans miner, hans uppskrämda gester. Han såg ut så
här -- och gjorde så här! Jag måste springa ut i andra rummet för att
inte spruta ut i ett olympiskt löje...

Löjtnant Ulfs olympiska löje fick öfverhand. Han hade stigit upp och
spelade nu i skjortärmarne om och om komedien från den 6:te december
förra året. Nadja, till en början litet motsträfvigt, gaf efter hand
vika, hon skrattade med, för full hals. Han var den ena minuten sig
sjelf, den Ulf som öfvergifvit all vanlig elegans och all bonhommie, den
dödsföraktande och dock dödsfärdige, den förtviflade, den till det
yttersta beredde ... det andra ögonblicket var han herr Adolf, den först
tillbakahållande och värdige, men så ytterligt uppskrämde, efterhand
allt efterskänkande och om barmhertighet bönfallande.

Han gjorde båda rollerna utmärkt. Bleknade och rodnade efter behag, fick
upp tårar i ögonen, var ömsom sig sjelf, krigarn med hela sin corps'
ömtåliga heder i händerna, och ömsom den andre, civilisten, pultronen,
narren, den käringaktiga plockfogeln i all sin löjlighet och all sin
feghet.

Nadja skrattade så hon grät. Hon slängde upp kängorna på bordet, tände
en ny cigarr och drack nya glas. Hon påklädde den inspirerade aktören
sin hatt, sin stoppade ylleväst och skrattade ännu mer, när han rörde
sig i den kostymen. Slutligen löste hon ifrån höfterna en liten snäf
stickad yllekjol och trädde den på honom. Så nätt han var! En så söt
flicka! Och hvilken grace i rörelser och steg.

-- Apropos, min Natuschka -- ropade han efter en liten cancan mellan
stolarne -- hvarför visar du alltid den här lilla röda ullkjolen, när du
synes på scenen? Nog är den söt, men -- inunder en hvit sidenklädning,
så...

-- Det förbannade släpet -- sade Nadja -- man skall ju ha det undan, då
man svänger sig. Det ser toujourt ut, tycker jag.

-- Och de randiga ullstrumporna -- löjtnanten hade kommit på sitt
kritiska humör -- dem visar du också. Som hofdam, min engel, döljer man
sina strumpor, åtminstone i kungasalen, vid tronens trappa!

-- Åh bevars, hofdamer må väl kunna ha' ben, de också, fast de inte
behöfva vara några stickor eller tuppben som dina bekantas... Nå --
lemna nu det der, hvad blef det se'n med Atte?

Nadja satte sig ned, han lade sig på golfvet framför henne, med hufvudet
i hennes famn.

-- Jaså, du vill höra om Adolf! -- Nå, han gjorde bekantskap hos en
generalsfamilj. Dottern var ung, enka efter en kapten. Naturligtvis
vacker. Vackra äro de vanligtvis, ryskorna!

-- Åh ja, jag kan det der utantill, alltsamman! Vacker och vacker!
Vackra ä' di allihop, bara di ha lite pengar och bildning och tocke der
annat slarf. Siså! Nå, blef han kär?

-- Lugna dig, min rosenknopp! Hon blef kär i din vän, kusin Bäck. Hon
friade en vacker dag. Hvad hon behöfde var just en man och en sådan der
mamsell till man, det passade förträffligt.

-- Åh! det är tusan så trefligt! Den som hade fått se på! Jo, de
hederliga qvinnorna! Hvad svarade han?

-- Han rodnade och neg, kan jag tro. Förre mannen hade visst varit en
ordentlig grobian. Och nu var ett litet lam som Atte liksom sändt af
himlen.

-- Svara' han ja?

-- Kanske han bad om betänketid! Alltnog, han gaf slutligen efter. Nu är
han gift. Niotusen om året, -- det smakar, det! Han har alltid haft en
förbannad tur, medan en annan fattig fan! Ja, det är ett satans elände!

-- Så, beklaga dej inte, du har det minsann bra. Hvarför har du inte
tagit någon af de der?

Hon pekade med en föraktlig min utåt staden. -- De der fina fröknarne,
som du alltjemt har på förslag? Du, som bara skryter, stackare!

Han såg på henne med ett ögonkast fullt af ovilja. Häftigt stötte han
henne ifrån sig.

-- Det är ditt fel! Tror du inte, att en sådan som du smittar af sig?
Tror du inte folk anar och känner i luften, att jag har haft att göra
med en sådan en som du! Det skrämmer inte alla, men en del tycka inte om
det. Och så, så ruinerar det. Man mår inte bra af det. Det är som om man
åt sardiner med sked dagarne igenom. -- Löjtnanten slog i och tömde ännu
ett glas portvin, flyttade sig längre ifrån henne, hickade, slängde bort
cigarren och fortsatte, i det han rynkade på näsan åt henne, der hon
halflåg i fåtöljen. -- Puh, man får lof att supa på't. Och så luktar det
så fördömdt piga.

Hon steg upp och såg på honom, som hon sett på ett vidunder.

-- Du är full! och galen! Hvad går åt dig?

-- Det är du, som är full och galen! Att kalla mig stackare! Du --
amman! Kan man tänka sig. Se'n hon satt i sig en flaska af _mitt_
portvin, bär hon sig åt på det viset. Ge sig i väg till sin smuts,
derifrån hon kommit. Det blir visst närmaste rännsten. Eller också på
sina knän att be om förlåtelse.

Det gnistrade till i Nadjas bruna ögon. Hon rodnade och bleknade af
sinnesrörelse.

-- Förlåtelse! Jag be om förlåtelse? Jag! Då du, din lättsinnige
stackare, narrade mig den tiden jag var på bättre vägar och ännu skulle
ha kunnat få mig en ordentlig man, då narrade du mig...

-- Narrade dig, söta oskuld! Jungfruamman! Ja, visst narrade jag dig. Du
är nobel! Sublim! Jag narrade dig!

-- Du gjorde det, det vet du. Om du hade låtit mig gå, så ... -- hon
snyftade och talade en hop osammanhängande ord, men med en häftig
öfvergång strammade hon upp sig, det gick som en skakning genom hennes
kropp, hon betvang den, och blossande, röd, ond så hon knappt kunde
tala, gick hon till honom, der han lag, sparkade till honom, böjde sig
ned, slog honom kraftigt i ansigtet, grep sin hatt och skyndade på
dörren efter att ha tagit nyckeln ur låset. Väl utanför låste hon dörren
utifrån, stack nyckeln i fickan och sprang ut.

Hon hann sitt hem. Hufvudet brann, benen buro henne knappast.

Utanför sin trappa kände hon, att hon svindlade och föll, någon tog upp
henne och tryckte en näsduk mot det sår, hon fått, bar henne upp, lade
henne varsamt på sängen och baddade hennes hufvud. Det var Samuli. Han
sade icke ett ord. Det var icke ömhet hans rörelser utvisade, då han
löste upp hennes kläder och baddade bröstet med vatten, han gjorde allt
mekaniskt, utan motvilja liksom utan rörelse. Så låg hon en fjerdedels
timme. Såg så slutligen upp med halfklara, halfvakna blickar.

-- Jag måste till teatern, du -- ropade hon -- hvad är klockan?

-- Half åtta ... det är visst sent.

-- Jag skall in i tredje akten, skjutsa mig dit, käre vän!

Han sade ingenting, men gick efter en släde. Hon vacklade fram i rummet,
trefvade fram till kommoden, tvättade sig, knöt ett svart band öfver det
ännu blödande såret, kastade en kappa öfver sig och stod färdig, då han
kom tillbaka.

-- Det är bättre du stannar -- sade han -- du är ännu litet drucken. --
Tonen var straffande, han såg henne icke riktigt i ögonen, skamflat
öfver hennes beteende.

-- Vill du inte hjelpa mig, så går jag sjelf -- hon gick förbi honom
utan att se på honom.

-- Blif en förnuftig menniska -- det lät som en bön, allvarligt, sorgset
-- blif förståndig, stackars barn ... mor är sjuk, hon behöfver dig.
Sluta med det här lifvet. Flytta hem till mor!

Nadja steg utför trappan, han gick efter. Det var som hörde hon honom
icke.

-- Jag vet du är en bra qvinna i grunden, fast herremännen i staden
narrat dig ... jag mins hur du var mot far min, jag hade dig så kär, bli
bara en liten smula förnuftig ... kom ut till landet, din mor är sjuk!

Han bad bevekande, men utan att vilja se på henne.

Nadja såg nu i stället på honom. De stodo under gaslyktan på gatan.
Hennes ansigte var uppsvullet. Hennes ögon dimmiga och ögonlocken
tjocka. Hon kunde icke hålla dem uppe. Ur de röda, tjocka läpparne kom
der en het, spritstark ånga. Kinderna voro högröda, håret, tillklibbadt
af vattnet, hängde i stripor omkring ansigtet.

-- Vill du gifta dig med mig nu, så kommer jag strax! Svara! Nu -- eller
aldrig.

Mannen ryckte till. Han såg ned. Ändtligen lyfte han ögonen, betraktade
henne länge och tveksamt. Han andades tungt och häftigt.

-- Jag vill veta det nu strax, annars skiljas våra vägar.

Hon satte ansigtet nära hans och visade sina hvita tänder. Det var
hälften gråt och hälften skratt. Det grinade emot honom, detta ansigte,
som nu liknade en karrikatyr af det han älskade.

-- Bara inte i dag, du vet inte i dag hvad du säger. Vi ska' tala om det
i morgon. Om du bättrar dig, så vill jag taga dig till min äkta hustru!
Ja, så fort jag ser du bättrar dig. Då, men inte förr.

Med sin muff slog hon honom sakta öfver ansigtet, steg i släden och bad
kusken köra. Samuli stod qvar och såg efter henne. Klockan slog. De
åtta slagen ringde honom i öronen och upprepades i torn efter torn, utan
att han förstod deras betydelse. Lågan från gaslyktan flammade, kröp
ihop och slängde sig smal och böjlig än åt höger än åt venster. Än stack
den upp som en tunga, slickade omkring röret, vred sig och var icke ett
ögonblick stilla. Mörka snömoln foro öfver staden, här och der
söndertrasade, och skakade då ned ett puder af små energiska ispiggar,
formade som sylar, nålar och pilar. Drifvorna mellan körvägen på gatan
och trottoaren voro ett par alnar höga. Det hade snöat oafbrutet i några
dagar och man hann icke aflägsna snön så fort som det hade varit
nödvändigt.

En väg var gräfd från gatan och till hvarje port, det knarrade i snön,
när slädar förspända med rykande hästar körde fram och tillbaka. Samuli
stod och lyssnade, midt i vägen, med ena foten i en drifva och den andra
på sjelfva gatan. Han hörde de olika ljuden och visste icke hvar han
befann sig. Hon hade erbjudit sig -- och han hade vägrat. Hon! Den, som
han väntat på i lika många år som Jakob hade väntat på Rachel. Han och
hon! Var det henne han satte så högt värde på? Henne?

Han hörde, att en ilsken istschwoschik, ursinnigt dragande på tömmarne,
med en hel skala svordomar bad honom gå ur vägen, ifall han ej ville bli
öfverkörd. Han hörde honom aflägsna sig och nya komma och gå, men han
stod qvar. Ändtligen kände han en stickande smärta i foten ... den höll
på att förfrysa. Med möda kunde han röra den och gå till stranden, der
han hade sin häst hos en fiskarhustru. »Bara hon kunde bättra sig, innan
det blir för sent.»

Han körde öfver isen. Kölden knep om öronen. Samuli satt med pipan i
munnen och lät det gå som det bäst kunde. Den uttröttade hästen drog och
knogade, men det led inte. När de kommo på andra sidan af fjärden, i
Drumsö skog, hördes tjut inifrån Lonkabergen. Det kom närmare. Karl och
häst oroade sig icke. Djuret spetsade öron, men tog icke fart. Samuli
hade annat att tänka på, emellertid rökte han, det värmde en smula på
samma gång som det distraherade.

Någonting tassade efter släden, ett svart, långsvansadt föremål, det
luffade i takt, pustade och fnös. Hästen begynte rycka i tyglarne, slog
in i ojemt traf, stegrade sig och lydde endast ogerna piska och tömmar.
Samuli blossade ur pipan.

De kommo till granskogen. De mörka, på grenarne snöbetäckta träden
skymde så att man icke såg en famn för sig, Hästen ville icke löpa
jemnt, än sprang den, än stod den och sparkade. Luffandet bakom tilltog.
Skogens hungrande varg andades tätt bakom dem. Samuli slog efter den
med piskan. Det hjelpte icke.

Då blef Samuli arg. Så ond som han icke varit sedan förra sommarn, då
han slog drängen, som supit sig full tre arbetsdagar å rad.

Han steg upp i släden, fick tag i ett par långa och tjocka jernbommar,
som han i dag köpt i staden för potatiskällardörrarne, ryckte i
tömmarne, så att hästen häftigt sköt tillbaka släden, och kom så tätt på
förföljaren. Med en mustig och lång svordom höjde han vapnet, lätt som
om det varit piskan, och gaf vargen ett rapp i skallen. Så satte han sig
långsamt ned i släden, svepte fällen bättre omkring sig och körde, utan
att bry sig om att vidare ta notis om sin fiende. Han visste, att hans
kraft, så väl tillämpad, hade kunnat få en björn att stupa. Han
fortsatte att mumla en mängd oqvädinsord, att småsvärja och gräla. Pipan
hade slocknat, det var det förargligaste. Sitta der hela qvarten och
suga på torra vinterluften. Grålle skulle få umgälla sin onödiga
nervositet. Och så slog han. Hästen hade icke på länge känt sådana
snärtar. Så slängde de upp på gården, han spände ifrån, tände pipan,
stälde Grålle i spiltan, släden i boden, bar upp fällen och gick till
sitt ensamma rum. När han efter slutad måltid kastade sig på sängen,
mumlade han mellan tänderna: »Herre Gud, bara hon ville bättra sig! Så
kunde jag väl bli en lycklig menniska, jag också en gång!»

-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --

När fröken Sergejevna gick uppför teaterns artisttrappa och vidare förbi
kulisser, ställningar och requisit-attiraljer af alla slag, tills hon
kom upp till konsternas rum, förstod hon att hon kommit för sent. De
andra måste redan vara på scenen. Hon sprang fram, rummet var tomt.
Hennes kläder hängde huller om buller, en del här, andra der. Hon ryckte
plagg efter plagg ned från hängarne, kastade sig i dem, knäppte kjolar
och lif hur det föll sig, bara det gick i en hast. Så stod hon då
ändtligen färdig. Det var en spansk donnadrägt, gula sidenkjolar,
broderadt linne, sammetsspens, slöja och rosor. I sin lilla spegel
försökte hon att se hur det satt. Men -- hon såg ingenting. Det var som
en dimma i spegeln. Kanske dam. Hon torkade med ärmen. Nej, det gick
inte bort. Hon andades på glaset. Det hjelpte icke. Hon såg och såg. Ah!
det var någonting rödt hon såg... Hon hade glömt sminka sig.

Så sprang hon till bordslådan. Hennes sminkburkar voro borta.

Der, der, på ett af de andra borden lågo burkar och askar i massa. Hon
skrufvade upp gasen, satte sig och gjorde hastig manöver. Först det
hvita, så det röda. Och på munnen en smula fet stångsmink, fy! ... den
smakade af Ulfs portvin.

Oh! hur illa disponerad hon var, hon svettades och frös på en gång.
Portvin, det var just hvad hon skulle ha, bara en liten klunk för att
styrka sig, för att stramma upp lifsandarne en smula. Det blef ändå icke
annat än att betala en qvarts timmes plikt.

I kakelugnen hade hon en liten flaska sedan sist. Riktigt god, fin vara,
en gåfva af en vän. I spegellådan låg korkskrufven. Bara en klunk, och
så --

Dit upp trängde tonerna från scenen. De hade endast sjungit första
kören. Hon kände mycket väl igen stället -- föll in i sin altstämma och
gick ned, säker och med återvunnen fattning, trängde sig genom en hop
»teaterfolk» mellan kulisserna, stötte undan de närmaste och kom in på
scenen.

Det gick lyckligt. Hon smög sig förbi basarne, knep en guldstickad grand
i armen, stack en annan i sidan, puffade undan ett par altar och kom
till sin vanliga plats, sjungande så starkt hon kunde.

Hon stod snart temligen långt från sina kamrater, hvilka som vanligt
något drogo sig undan henne. Hon märkte, att dimman för hennes ögon
tilltog. Det blef skumt. Hon försökte öppna ögonen, men såg ej bättre.
Gaslågorna vid rampen blefvo som utan sken, de stora hvita flammorna
krympte för hennes syn ihop till små, blå, dunkla, hon förstod icke
detta märkvärdiga fenomen, utan stirrade skrämd framför sig. Hon sjöng
som i sömnen, icke mera samma stämma som de andra, utan en entonig
strof, en kromatisk gång sakta upp och ned. Det snörde sig ihop i hennes
hals, det blef alltmer skumt för hennes ögon. Scenen liksom vek undan
för henne, det var ej mer ett sluttande golf, det var en enda böjlig
planka hon stod på. För att ej falla grep hon i närmaste föremål, det
var en stol.

Kören gick ut, det var deras slutfermat och sortie. De gingo ut två om
två, hon var den sista. Men hon gick ej, utan stannade. Der stod ju
denna stol, den var ett stöd.

Framför rampen stod hvitklädd och rund primo-amoroson, en tjock tenor
från någon småteater i södra Ryssland; han hade gjort sig så skön och
förtrollande han kunde, målad om kind och ögon i hvitt och rödt och
svart, i lösperuk och drägt af hvit atlas för en mark alnen, och med
svärd vid sidan. Han stod och smålog, blickade med smäktande ögon in i
salongen till raderna, tog sig halfhostande om halsen, kråmade en smula
på kroppen, svängde helt elegant med svärdet och hämtade andan för att
efter slutadt förspel högtidligen begynna sin stora aria.

Men -- det blef en rörelse i salongen. En susning, ett hviskande, ett
skratt.

I orkestern sträckte herrarne på halsarne ... det var en oro, ett tissel
och ett tassel.

Tenoren kände, hur hans runda kinder bleknade af förskräckelse och hur
hans korta och stadiga ben darrade, som om de icke velat bära honom.
Hans tunga brände, hans hals sved som om man hade hållit på att strypa
honom. Hvad var det? Hans första tanke flög till trikoterna, voro de
uppspruckna ... eller hvad? Och hvad skulle han göra, sjunga eller gå
ut? Förtvinad, med hjertats slag nästan afstannade i ångestens qvalfulla
ögonblick, såg han sig om efter räddning...

Litet bakom honom, lutad mot en stol med guldkarm stod fröken
Sergejevna. Men hur hon såg ut! Drägten, ansigtet, allt. Han fick först
lust att skratta, men så blef han ond och så skrämd, hon var visst
galen.

Kjolarne hängde, den öfversta var uppviken på sidan och visade hennes
underkläder ... broderade byxor och en liten yllekjol. Linnet var
alldeles i oordning, öppet i bröstet, och sammetsspensen knäppt på sned.
De röda ullstrumporna! Och så håret! ... slöjan föll till hälften öfver
pannan, den röda flätan, som hängde ned på ryggen, var halft upplöst...
Ansigtet, blekt, med röda sminkfläckar, uttryckte en så fullständig
tanke-tomhet, att han icke kunde fatta, hur man släppt in denna galna
menniska på scenen.

Han greps af medlidande, tenoren, och gick fram för att hjelpa henne.

Men -- när han tog i henne, for hon upp från sin dvala. Med ett ryck.
Hon kastade sig i hans famn, som en besatt, slog armarne om hans hals
och skrattade, skrattade. Så såg hon upp, blef i ett ögonblick varse
publiken framför dem, och ropade med hes, oklar stämma:

-- Han vill, att jag skall bättra mig, jag! Bättra mig! Det är herrligt!
Bättra mig! Jo, han kan predika!

Bakom scenen, mellan kulisserna blef det ett väsen, man skrek på ridå,
man ropade, sprang, svor och for omkring. Tenoren drog hvad han kunde
för att få henne ut. Nu var han ond, han också. Hon hade förstört hans
scen, hans stora scen, gjort skandal. Man skulle naturligtvis tro, att
hon var hans älskarinna. Och han kom ej lös. Han liksom hela publiken
kunde ju se, att hon var drucken och icke galen. Och hur hon klamrade
sig om honom!

Ändtligen kom en handtlangare. De voro nu två. Men hon stretade emot.
Hon hade fått i sitt hufvud, att de ville göra henne illa och att hon
här var i skydd. Publiken hyssjade och skrek. Äfven der ropade man allt
ifrigare: »ridå, ridå»!

Men ridån gick ej. Maskinmästarn och hans handtlangare suto någonstädes
nere och åto sin vanliga smörgås i tanke att tenoren sjöng sin långa
aria. Direktören, en skallig utländning, drog i raseri och förtviflan
sista håren af sig. Ett par handfasta basar kommenderades in på scenen,
det hjelpte, och ett ögonblick derefter var Sergejevna förd på sitt rum.

Ridån kunde ändtligen sänkas. Orkesterherrarne rusade upp. Publiken
talade och skrek, stampade, hvisslade, skrattade. Allt flere personer
trängdes på scenen, i gångarne, i förstuar, korridorer.

Direktören lät ridån gå upp, han steg fram, der blef ögonblicklig
tystnad.

Han stammade ... han tryckte handen mot hjertat. Han skakade på
hufvudet. Ändtligen, då han märkte, att man blef otålig, fick han fram
några ord:

-- Tusen gånger ... det ärade, högtärade ... högstärade publikum. Tusen
gånger ... förlåtelse, ursägt, öfverseende... En olycka ... en stor
olycka ... läkarn förklarar ... bedyrar ... tillfällig olycka ... tusen
gånger...

Och under djupa bugningar och nya handtryckningar på hjertat retirerade
han in i kulissen.

Uppe i ett af påklädningsrummen låg emellertid Nadja Sergejevna på en
trasig soffa, omgifven af en brokig menniskomassa. Läkaren och
direktören rynkade på näsorna, polismästaren och några af stadens
teaterintressenter stodo och pratade helt ogeneradt om den »obehagliga
skandalen», påklädningsmadamer, koafföser, städerskor och tvätterskor
hviskade sins emellan, maskinister, folk af alla slag, öfver- och
underordiska stucko in sina hufvud för att få se en skymt af corpus
delicti, medan för resten hela personalen, spaniorer, spaniorskor,
bondflickor med guldpapper på kjolarne, röfvare och röfvarinnor, englar
och smådjeflar kommo och gingo, småfnittrade eller skrattade högt, allt
under det högljudda snarkningar från soffan bekräftade läkarens nyss
fälda yttrande: -- Hon är full och sofver bara ruset af sig!

Fjerde akten börjades ändtligen, men man hade icke öron eller ögon för
någonting. Det var alltjemt samma mummel, samma hviskande i salongen. --
Det var förskräckligt, förfärligt, oerhördt, ja vidrigt, ohyggligt,
vämjeligt.

Man hade ej adjektiver starka nog... Men det var uppiggande ... lifvande
... det var som om man sett en tjurfäktning eller en amputation.
Någonting riktigt rafflande. Det var icke många som verkligen ångrade
sina penningar den aftonen. Allra minst de referenter, som händelsevis
varit tillstädes.

Innan fjerde aktens slut uppkallades alla tidningsmän till direktörens
loge. Med tårar i sina ljusblå ögon och vridande händerna i förtviflan
bad och besvor han dem om tystnad... Det var endast med svårighet han
lyckades i sina öfvertalanden. Man anhöll höfligt om tillåtelse att helt
flygtigt få omnämna det som ett enstaka beklagansvärdt olycksfall: en af
sujetterna, som hade träffats af ett plötsligt illamående, en svimning
med åtföljande krampattack, alltsamman förorsakadt af en allför stor
dosis medicin, tagen i anledning af de smärtor, som åtfölja en vanlig
sjukdom etc. etc.

Och så blef det. Direktörens teaters rykte blef räddadt -- -- Nadjas
teaterbana för alltid bruten, på denna ort åtminstone. Hon hade blott
spelat en enda scen, under en enda minuts tid, men denna enda scen hade
varit tillräckligt lång att förskaffa henne rykte för lifstiden. Hennes
namn var i allas mun, och då hon några dagar derefter var på resa till
Petersburg, visade konduktörerna obemärkt hvarandra »den ryktbara
aktrisen från Lilla Teatern».

-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --

Sjelf satt hon lugn i en andra klassens kupé och tuggade konfekt. Det
hela var som en elak dröm. Hon mindes ingenting. Hon hade varit hos Ulf,
druckit ett par glas portvin, efteråt talat med den alltid så beskedlige
Samuli eller någon annan på gatan, så var det dunst och dimmor alltihop.
Hvarför sörja öfver sådant, som inte kunde hjelpas? Ulf hade sändt henne
en kolossal påse konfekt ... någon annan hade skickat en andaktsbok som
fick ligga i sitt papper i kappsäcken, modern några par ullstrumpor --
så naivt! Och nu reste hon nya och kanske gladare öden till mötes. Det
var ingenting att vara ledsen för. Konfekten var utmärkt, hon satt
beqvämt i sin soffa och undan gick det. Man kunde egentligen inte ha det
bättre. Med detta välsignade goda och glada lynne var ju verlden ett
paradis! Om menniskorna bara inte såge allting i så mörka färger. Nadja
var nu gudskelof inte af den sorten. Hon var en förnuftig flicka, en af
dem, som förstodo att ta lifvet rätt. Att se verlden så som den var, en
treflig verld att lefva i. Och att lefva med menniskorna, inte i kif och
ovänskap, med misstro och onödig försigtighet, nej, utan i glädje,
munterhet och frihet.

Så ville hon ha det. Gick det inte här, så gick det der. Inte var det
värdt att sörja för så litet. Hon läste konfektsdeviserna och fann
några, som passade utmärkt in på hennes stämning. Der var en, som syntes
henne specielt skrifven för hennes egen kasus:

      »Om du har mist din bäste hjertevän.
      Sörj ej, ty du får säkert tre igen.»

Det var nu bara frågan hvem som var hennes hjertevän. Herr Adolf -- nå
det var endast ett barndomstycke, nu var han ju för längesedan borta.
Ulf? nej, detta var någonting helt annat. Ryssen -- åh nej, han var ju
en förbigående, hade inte gjort annat än förargat henne... Och alla de
andra! Nej! Det skulle då vara Samuli? En sådan der odrägligt hederlig
karl, hade han bara inte varit så exemplarisk, och så bondisk sedan! Så
han gick klädd! Usch då! Och så han luktade tobak och halfylle,
smorläder och stall. Man kunde väl inte begära att hon skulle hålla sig
till en sådan tölp heller. Att folk kunde tala om kärlek! Att de kunde
skrifva hela böcker och teaterpjeser om sådan smörja. Kärlek! Hvad var
det! Ett eländigt mischmasch, som ingen klok menska kunde tro på.

Nadja kom att tänka tillbaka på sina erfarenheter. Det var den der
åsigten, som hade drifvit henne fram dit hon kommit. Misstron till den
känsla som skrikits om så mycket. Hvad hon hade sett af den hade inte
kunnat få henne på andra tankar.

Modern, helgonet, hon hade gift sig af någonting, som hon trodde var
kärlek, med Rellu, den fulingen. Det skulle egentligen ha kallats
barmhertighet eller lust att göra godt. Hon hade ju haft passion för att
tvätta af all smuts hon såg i verlden, och göra det rent. Rellu kom, och
så tog hon honom. Det var nu också ett nöje! Och kosacken. Hvad skulle
man säga om en sådan kärlek? De hade ju inte begripit ett ord af
hvarandras språk... Och så kom hon, modern, och fördömde dottern.
Skilnaden var bra fin, med eller utan prest, det var det hela. Modern
hade alltid varit så omständlig, hållit på form och andra sådana
bagateller.

Och så de andra qvinnorna från de lägre stånden. Hade hon sett kärlek
bland dem? Jo visst, en kärlek som slutat, då barnen kommit till
verlden, oftast något förr. Aldrig hade hon sett äkta folk, som sett så
vänligt på hvarandra efter bröllopet som före. Det var ett stort dike i
det -- på ena sidan gingo de, som inte fått hvarandra, det var kärlek,
förälskade ögonkast, _hon_ gick förut, _han_ efter. Så gaf _hon_ vika
... och så kom diket. På andra sidan gick _han_ förut, _hon_ efter. Sura
miner, likgiltiga eller hatfulla ögonkast.

-- Gud förskone oss för äktenskapet! -- Så hade hon tänkt, då hon var
sexton år, så tänkte hon ännu, tio år senare. Hon hade under sina
tjensteår observerat andra klasser, först de små halffattiga familjer,
der hon tjenat som barnflicka. I intet af dessa hus hade hon haft lust
att byta med frun. Hos en enda familj såg hon kärlek hos mannen, men der
var frun en glad själ, som inte brydde sig ett dugg om den stackars
lille häradshöfdingen, hennes man. Han var obetydlig och ful, litet sned
och småfnaskig, hon deremot var ståtlig, vacker och talangfull. Han,
mannen, var den ödmjukaste af hennes beundrare. Hon var honom icke
otrogen, nej, visst icke. Hon var tvärtom riktigt utmärkt, vänlig och
öfverseende med honom, glad och lekande. Hon lät sig dyrkas af ett par i
stöten, det var i synnerhet en. Nå, han dränkte sig också, stackarn, hon
hade visst varit för hård. Nadja fann, att hårdheten hade sina gränser.
Det var det enda _lyckliga_ par hon kunde påminna sig ha sett... De hade
naturligtvis inga barn, hon var der som springflicka, och ett spring var
det!

I alla de andra husen hade kärleken varit på andra sidan diket. Eller
ock hade frun haft det kärleksfullt sjelf, medan mannen... Nå, Nadja
trodde inte på gift kärlek.

Och modern, som på hennes invändningar alltid sagt: -- Du har inte varit
i några ordentliga hus, Nadja, du kan inte döma rättvist. -- Jo, det var
visst så. Hon trodde alls icke, att det i de ordentliga husen var
annorlunda. Det skulle man inte inbilla henne.

Det gungade så behagligt i kupén, knyckte till, så att hon icke precist
kunde somna, men vaken var hon inte heller. Hon tänkte på sina
personliga erfarenheter. Den ena efter den andra passerade ännu en gång
revy, denna gång liksom mindre ytligt...

Adolf, hvarför blef det aldrig någon kärlek dem emellan, ehuru hon?...

Nåja, hon var så barn. Det som fängslat henne var hans snygghet. Det
kunde inte nekas, det var någonting hon hade af modern, men icke på det
viset. Hon, Nadja, ville ha allt färdigt. Hon ville njuta strax. Adolf
var fin, han doftade herre, det var någonting redan i hans yttre, som
steg henne åt hufvudet. Hade han bara velat, så... Men han ville ju rakt
inte. Hans natur var obegriplig för henne. Han var nog hjertegod, men
ändå ville han inte. Det var bara pjåsk, förstås. Frökenaktighet, som
Ulf sade. Han var visst inte någon riktig karl med känslor, eljes kunde
han väl inte stått emot allting. -- Men just hans oberördhet stälde
honom så högt, der var också något af helgon, liksom hos modern. Dessa
båda retade henne. Hon ville jemt rifva ned dem, men de stodo ändå. Hon
hånade dem inför sig sjelf, men de förblefvo utan fläck. Hon kastade sin
tankes smuts öfver dem, men de förblefvo rena. Rena! sådant dumt ord,
liksom det fans något rent. Det rena är emot naturen, naturen, som nu
för tiden dyrkades, det visste hon. Naturen: vår egen mensklighet!
Naturen, den fria, som drifver oss, såsom den drifver andra skapade
varelser! Naturen, som bjöd henne att lefva efter som »det var roligt»
-- naturen, den högsta religion, liksom den högsta lag!

Hennes vänner i Helsingfors hade lärt henne en hel del sådan »bildning».
Ulf och Lundberg och Lemke och Anderson. Belästa herrar, riktigt bildade
gossar! De hade haft moderna böcker, de visste minsann hvad som »rörde
sig i tiden». Magister Lundberg, som sjelf skref i en tidning, hur lärd
och klok var icke han! Hade hon ej varit hans väninna och fått
»bildning» af honom! Och hon, »det okunniga barnet», henne hade han
uppfostrat, medan hon i stället skänkte honom sin beundran, sitt
väsendes friskhet, sitt glada sinne, ja, ännu mer.

Men kärlek! Ja, lite här och lite der. Den var på sitt vis en bra sak,
liksom konfekten, det var sött, medan man åt. Ju flere dess bättre. Det
gick inte att bli mätt af en. En! Så var ju inte heller naturens mening.
Naturen hade ju gifvit stoff till hela konfektpåsen full! Så skulle det
vara.

Hvad som förargade henne, var den der Samuli. Han var visst inte
fruntimmersaktig som Adolf, nej han var ännu obegripligare. Han var
tvärtom sjelfva manligheten. Stark som en björn. Hade hon inte sjelf
sett, hur han ensam bände upp en sten ur jorden, som de andra inte rådde
på, fastän de voro en tre fyra stycken. Hade hon inte många gånger
bevittnat, hur han sprang in midt ibland knifvarne, då det var slagsmål,
och skilde de stridande åt. Han grep de rasande karlarne, som om de
varit barnungar, ruskade om dem, så bränvinet skakade i dem, och höll
dem på rak arm, tills de sprattlat sig trötta. Han var den duktigaste
arbetare och ordhållig som få. Hon fann bara en sak hos honom, som var
vek och föga manlig, det var stämman. Der var en klang i den, som icke
passade en man.

Han var den ende, som på allvar tyckt om henne. Ända sedan han sett
henne och fadern tillsammans. En sådan tokig karl, att hålla på i flere
år och tänka på en enda. Och hvad hade hon gjort derför? Rakt ingenting.
Varit naturlig. Mot honom specielt alldeles så som det föll sig. Ena
minuten ytterst vänlig, den andra så ohöflig som möjligt. Han hade tålt
allt. Hon hade blott en dunkel förnimmelse af, att hon nu sist, »den der
aftonen», på något vis förverkat hans sympati för alltid. Men allt detta
var nu afslutadt och förbi.

Hon somnade in, det var ett långt stycke väg mellan stationerna. Sömnen
färgade hennes kinder ännu högre, läpparne svullnade en smula, det röda
håret sken som en gloria i det halfdunkel, som herskade i kupén. Lampan
osade, flamman blef allt mindre klar, hon drömde så ljuft, der hon
halflåg. I sömnen knäppte hon upp klädningen, som spände en smula, löste
upp hattbanden, drog af handskarne, satte upp sina fötter på motsatta
sidan och ilade så nya öden till mötes.

       *       *       *       *       *

      Min elskade Mamma!
                                                  Petersburg i Februari.

»Såm jag sistens låfvade, fattar jag nu i penan för att sega att jag
befiner mig vel och önskar dig detsama. Her i Petersburg opsökte jag
jenast Herr Adolf såm du vet han är i et kanceli ock int träffa jag herr
Adolf såm var ute såm nu är gift med en fin rysk enka såm är rik och såm
var hemma då jag var der hos dem. Hon talade litet af varje ock ryska,
utom svenska som gick dålitt men jag förstog at jag skulle bli sittande
så vi skulle på theatern men der var förskräcklit hett och dom sjöng så
utmärkt bra på franska språket för här är inte ryskan så fin såm den är
i vårt land och der var en fru såm hade likaså grann röst såm jag har så
den hördes likasålångt såm från gården till torparbacken och en karl såm
hade så smala ben så jag har aldrig sett så smala ben och jag skratta så
jag har aldrig skrattat så för han var i kören för du kan nog förstå att
premiärerna alltid har oppstoppade ben om di ä magra såm ingen tycker
åm. Jag bor nu hos en changtil fru som inte har hvarken man ej heller
barn, bara att här är fina herrar i maten. Ock snart skal jag söka mig
en riktigtt bra plass, så fin plass att åm du nu kan skika mig litet
pengar så får du nog snart igen för her fins ett finskt herskap som
talar bara finska och ä galna i finskt och blev galna i mig för jag
talar så grann finska och har så dugtig röst och di ska skaffa
statsanslag bara jag blir riktigt finsk och lyder dem och så får jag
fara till riktiga utrikes och lära metod hos en stor utlärd profesor
såm kan skaffa mig in till en stor teater så jag blir så fin som jag
altid har sagt, för de anlag såm jag alltid har haft för det teatraliska
livet.

Helsa Samuli för hans goda hjerta mot dig och mot mig. Han skall int
vara lissen dett går nog så bra med mig så han ska inte sörga för mig,
inte. Nu går jag redan så fint klädd så jag int skulle våla mig att
hälsa på er her på gatorna som är så granna och har så mycke jus så det
är som om dagen mitt i natten och så monga körkor såm om hela vår stas
alla hus va körkor och alla har di klåckår så det är en musik i
vinterträdgården också går kejsarn med en annan snygg herre i bredd med
sig alla dar när jag går ut och går för att få frisk luft i stan.

Skikar du så skika snart medan jag är her teknar Nadja Sergeiovna,
Pantelemonskaia pereolok no 5.»

Hastigt förseglade hon brefvet, skref utanskriften och slängde så det
hela åt sidan. Att skrifva var det värsta hon visste. Det hon kunde hade
hon lärt sig sjelf. Hennes »bildning» hade ej sträckt sig så långt som
till ortografien, den ansåg hon för resten fullkomligt onödig. Sjelfva
det kalligrafiska var för henne svårt nog. Stilen var ojemn och alla
bokstäfverna lågo efter hvarandra utan sammanhållning, som om de varit
missnöjda med hvarandras sällskap. Här och der var ett ord borta.

Nadja tog på sig en hatt med stora lurfviga plymer, perlor och agraffer,
hälde öfver sig en half flaska stark essbouquet, brände några lockar som
raknat en smula, klädde på sig en blå klädning och såg sig i spegeln.
Hon log mot sig sjelf, svängde sig med armarne i sidorna, beundrade
ryggens raka och bröstets starkt bugtiga linie och slutade sin mönstring
med ett litet häftigt, högt skratt. Så såg hon sig om i rummet, fick syn
på helgonbilden med messingssiraterna borta i hörnet och kom att
observera, att lågan i ampeln framför den heliga St. Isaak brann dåligt
och osade. Hon gick för att släcka den, men hejdade sig, räckte hånande
ut tungan, svängde om på klacken och gick. I trappan hvisslade hon en
glad melodi, plirade med ögonen åt dvorniken nere i portgången och
kastade sig gladt midt i vimlet. Trängseln var som värst vid hörnet. En
oräknelig massa ekipager stretade fram och åter. Brun snömassa,
halffuktig och sönderkrossad, låg likt ett högt lager af råsocker öfver
hela gatan. Stora aflånga röd- eller grönmålade tråg med fyra väldiga
hjul inunder kördes af brunskäggiga, kaftanklädda män i pelsmössor. De
skreko öfver hvarandra, än till hästarne, än till hvarandra. De
klatschade med långa grant utstyrda piskor, än skrattande, än litet
smått svärande i de buskiga skäggen.

Emellan dem gnodde en mängd små istschwoschiksslädar, förspända med
finska arbetshästar och öfverhöljda af mer eller mindre malätna fällar.
Hästarne sprungo som gälde det lifvet, och kuskarne drogo i tömmarne åt
alla håll, piskade och slogo, utan att det egentligt led. Ty trängseln
hindrade dem att ett längre stycke få fortsätta i traf. Eller ock var
det en eller annan kyrka eller ett kapell, framför hvilket kusken måste
stanna och förrätta sin andakt, bestående af några böner, mumlade mellan
tänderna, och en mängd korstecken och bugningar.

Ståtligt banade sig de elegantare åkdonen väg fram mellan de andra. En
del på hjul, andra på medar. Präktiga, mörka, vapenprydda kupéer med två
hästar, mindre, öppna vagnar eller slädar i alla fasoner, färger och
storlekar. Trespända troikor ilade med en fart i väg, häftigt så snön
yrde om dem. Snedspännare med halsarne vridna utåt och i konstigt snedt
traf sprängde fram med hvita nät spända mellan lokar och slädkarmar. Små
trånga snäckor efter höga och eldiga trafvare kördes af unga eleganter
från palatserna vid Fontankan. Det var ett lif och en brådska.

I butikerna var det också ett välsignadt spring. Pigor i bara armar
kommo och gingo, gummor i hvita pelsar och brokiga sidendukar bundna
som bindlar kring svarta hufvud gingo ut och in, pratade, gestikulerade
och småskrattade. Feta och skinande mouschickar stodo med pipor i munnen
och konverserade under lifliga gester, när och fjerran ringde
kyrkklockor, små och stora, pinglade och dånade, alltefter som de hade
kropp till.

Nadja gick med dansande gång framåt gatan. Der stod i en lång rad en hop
istschwoschikslädar och väntade på kunder. I veckrika mörkblå kaftaner
gingo kuskarne bredvid, eller suto med benen nedhängande på bottnen af
slädarne. Några åto lök och smörgås, andra hade stora skålar med rykande
spitting (sirapsté med en liten tillsats rom), som de förde till munnen.
Andra stodo och slogo med armarne emot hvarann för att hålla sig varma.

Den unga flickan hade redan lärt sig konsten att underhandla med dessa
åkare ... hon tog derför på sig den öfliga likgiltiga minen och ropade,
under det hon gick förbi kuskarna, med gäll röst namnet på den gata, dit
hon skulle, tillika med den summa hon ville betala för en körsel dit:

      »Stritninka pereolok, sorok kopiek!»
      ( -- -- gatan, fyratio kopek).

Ett tjog olika röster svarade henne genast, upprepande gatan och priset.
Några lamenterade ljudligen öfver det låga anbudet och skakade ovilligt
på hufvudena, andra bådo henne med vänliga ord och inbjudande gester att
öka på summan en smula, ännu andra trängde nära inpå henne, berömde sina
hästar och slädar och nämnde i bevekande tonfall den summa, för hvilken
de ville köra.

Nadja gick raden utföre, döf och blind för alla dem, som sprungo efter.
Hon upprepade alltjemt gatnamnet och summan. Slutligen ljödo några
röster »Paschalusta barischna, sdies!» och några beskäftiga små
långrockar sprungo fram, bockande och pratande.

Men Nadja hade plötsligt fått ett annat infall. Hon ville gå. Luften var
ren och hon kände en lust att promenera. Hon knyckte på nacken, blandade
sig i den folkmängd, som tränges på den temligen breda trottoaren, och
arbetade sig så modigt fram genom folkmassan på Ulitsan.

Der kommo några unga studenter från närmaste kneipe, de rökte simpla
cigarrer och luktade starkt »pivo». Nadja sände dem ett broderligt
ögonkast och blef i en hast omringad. Det var ett muntert sällskap. De
förstodo inte ett ord, hon inte heller. Likafullt var konversationen i
full gång. Hon skrattade och de skrattade. En af dem, han hade långt
nihilisthår och en smal, liksom urvriden näsa samt en sorgsen gråtmild
min, kunde hon dock inte förmå att skratta med. Då tog hon upp sin
näsduk och med en min af stor andakt höjde hon den upp i nivå med
näsan, torkade den så, derefter munnen och sist ögonen, liksom en mor
sitt gråtande barn. Den långhårige tog henne om lifvet och kysste henne.
Det var ett ögonblicks verk. Hon bet honom i örat till svar. Det var
knappt en sekund. Så svängde hon af åt höger, kilade in i en portgång,
sprang uppför en trappa, trefvade fram genom en lång surkålsluktande
korridor och ringde på köksklockan. Pigan öppnade, sneglade argt och
misstroget på Nadja, såg på henne nedifrån och upp och frågade derefter
på äkta skärgårdssvenska:

-- Hvad ska' mamsell ha?

-- Middag, kära dadda, jag är bjuden till middag till hennes herrskap,
var hon lugn för det! Jag är från Finland liksom hon sjelf. Se så, upp
med dörrarne, hennes husbonde är min gamla vän! Visa nu hvad hon duger
till. Rappa sig ... tack.

Med håret en liten smula i oordning och med kinderna i purpur steg hon
in, bullersamt och skrattande, nigande och fullkomligt ogenerad. Frun i
huset sprang emot henne, och herrn kom långsamt efter.

Det var verkligen »herr Adolf». Säflig som förr, något blekare och ännu
mer betänksam och tillsnörpt. Hans krage steg upp åt hakan, liksom rädd
att blotta för mycket af den mjuka och välskötta halsen. Han bar
sammetsrock och sträckte hufvudet framåt, med en min som ville han
ständigt be om förlåtelse. Ögonen voro lika oskyldiga och uttryckslösa
som förr, det hade blott kommit något förskrämdt i dem.

Frun var sjelfva frimodigheten. De käcka ögonen blickade stickande fram,
och ur hennes stora röda mun stack en brinnande cigarett. Hon talade
alltjemt med den i munnen, det rök om henne, tankarne togo form och
orden rullade ut som pådrifna af ett ångande inre maskineri, det var
ryska och svenska, det var gester och tecken, det var lif och lust. Hon
hade långt, rakt nedhängande hår, svart och tunnt, brun frisk hy och en
figur som en kosack. Toiletten var halft om halft elegant och slarfvig,
dyrbar och prålande. Hon kisade ofta på den hon talade med, påsatte och
tog bort lorgnetten, svängde ogeneradt med armar och ben. Men rösten var
klingande och vacker, accenten som en bildad menniskas. Hon var grotesk
och säker, det var någonting öfverlägset, sjelfmedvetet och manligt hos
henne, dock icke utan behag.

Hon placerade Nadja i ett hörn, skaffade henne en god fåtölj och
öfverlemnade henne till sin man.

Generad och nästan missnöjd satte han sig på den lediga stolen bredvid
henne.

-- Så, är du nu här, Nadja ... jag hörde af min hustru, att hon bjudit
dig hit ... också har jag haft bref från Finland om dina sista
äfventyr, att du varit engagerad vid Lilla teatern, etcetera ... och ...
jag är lite förvånad att se dig här nu. Du borde förstå, ... jag är gift
karl nu, hyggligt hus ... jag vet inte hur du ... hm.

-- Åh, sjåpa dig inte, Atte, och var inte så generad för mig. Som du
ser, generar jag mig inte alls sjelf. Jag ämnar bli riktigt fin nu, ser
du... Artist! Jaha, du behöfver inte skrika om, att jag var hos Guroffs
inte... Den gamla historien... Frun din är riktigt god vän med mig nu.
Ni har inga barn, förstås. Åh, gör inte sådana sura miner, du, jag skall
inte förföra dig nu mer inte, jag håller mig allt till de andra
herrarne.

Hon skrattade för full hals, tänderna glimmade och groparne i kind och
haka voro djupare än förr. Herr Adolf log ett blekt löje och såg
motsträfvigt på henne.

-- Du har blifvit fet, du, Nadja.

-- Och du mager, din gamla kratta! Du har tagit värfning och har hårda
dar, hvasa? Är korpralen stygg mot dig, gamla gosse?

Herr Adolf hade så när korsat sig. Han steg upp, såg sig omkring, men
satte sig igen med en suck.

-- Tala litet -- mer vårdadt, söta du ... annars! Här komma Mäienens,
gudskelof! De äro -- jo, du har ju träffat dem här, då du var första
gången hos min hustru -- de äro mycket hyggliga. De ä' fennomaner,
särdeles framstående, utmärkta, allihop. Frun spelar, hon har en teknik
som både Rubinstein och hela konservatoriet, herrn sjelf är skicklig
målare, ja, en stor, utmärkt artist, fast han annars är arkitekt. Äldsta
dottern är liksom modern, spelar till och med på konserter ... en af
sönerna spelar fiol, en annan violoncell, en tredje sjunger, han har
tenor, och de yngsta fröknarna ska' visst till operan. Utmärkta
röster... Ja, du får sjelf höra. Men ett ber jag dig, Nadja...

Han hade talat sig andtruten, och så ovan som han var vid
ansträngningen, steg der upp en liten svag rodnad på hans kinder.

-- Ett ber jag dig, var så fin och försigtig du kan, kompromettera dig
inte, jag vore dig ytterst tacksam, om du läte dem tro...

-- Var Lugnkvist -- skrattade Nadja -- jag skall vara så utomordentlig,
att ... och så skall jag sjunga för er...

Det ringde till bords. Sällskapet bestod till fyra femtedelar af
familjen Mäienen. Så var der en ung nygift finsk ingeniörofficer med sin
hustru, för resten ingen. Herr Adolf satt i högsätet och såg ut, som om
han varit främmande hos sig sjelf. Högrest tronade hans hustru vid hans
sida, cigarren osade på en fönsterkruka, en soppterrins svarta innehåll
rykte i stället framför henne, hon serverade, resonnerade, konverserade
och förde ordet som en riksdagsman.

Nadja satt och var omgifven af Mäienenar på alla sidor och midtemot. Hon
kunde inte sjelf få säga ett ord. Hon satt som en broms i ett getingbo
och hörde på. De voro åtta om en. De talade alla till henne. Alla
surrade i öronen på henne. De berättade om sig sjelfva, om hvarandra, om
familjen Mäienen, familjen Mäienens utmärkthet och om hela verlden i
förhållande till familjen Mäienen. Familjen Mäienen, fattig, talrik,
obemärkt, hade likväl sin storhet, sin rikedom, sin ryktbarhet. Det var
talangens och snillets storhet, rikedom och ryktbarhet. Allt hvad som
lif och anda hade erkände, beundrade och föll till fota, så fort de
blott kommo inom familjen Mäienens periferi. De voro Finlands bästa
barn, landets ädlaste söner och döttrar, dess stolthet, ära och hopp, de
som skulle göra landet stort och ryktbart och berömdt, de som skulle
bringa en strålglans af berömmelse kring Suomis sköna panna, de som
skulle föra landets fana framåt på den ena och enda saliggörande banan,
genom musik, teater och skön konst på det ena och enda språket, landets
egna, det _finska_.

Nadja hörde på med öppen mun. Hon hade i alla sina dar talat finska och
fann det alldeles naturligt, att hon och hennes gelikar skulle tala
detta, men hon hade trott, att »herrskapet» borde tala svenska. Hon
hade aldrig förr funderat på dessa saker, men nu fick hon en dunkel
föreställning om, att finskan, som hon kunde, i sjelfva verket var mer
värd att hålla på än svenskan, som hon icke kunde. Och så lät det så
vackert, det der talet om fädernesland, fosterjord och hemtorfva. På det
här afståndet isynnerhet. Och hon gjorde inom sig vid tredje vinglaset
ett stolt löfte att bli patriot, språkpatriot.

Sitt program skulle hon nog få af Mäienens, dermed var ingen nöd. Och
med oförstäld beundran hörde hon på herr Mäienen, som satt närmast och
som för ögonblicket hade ordet. Han talade med stark finsk accent breda
och bräkande äljud, fulla runda o'n och tonvigten alltid på första
stafvelsen. Det var ett oupphörligt gungande fram och tillbaka med
rösten i de omöjligaste intervaller. Upp och ned. Hans feta och vänliga
ansigte sken, upplyst både in och utvändigt, hans knubbiga händer smekte
vinglaset, medan han talade, och så fort han hemtade andan, såg han upp
till sin hustru Anna, sin son Dion, sin dotter Fina, någon af
»ungherrarne» eller »småfröknarne».

-- Det kan ni no aldrig tro hvad den Fina är för en! Ja, der sitter hon,
fattig barnet, och ser så enkel och anspråkslös ot, och fast jag säger
det sjelf, så är hon en tusan så framstående och begåfvad _pi_anist! Hon
_pre_ludierar om aftnarne så man kan gråta åt det, och så'na
_ha_rmonier! _Mo_sikalisk är hon, och en _opp_fattning har hon! När den
der _Ro_binstein var i Helsingfors, så gick hon opp till _So_cieteten
och spela' för honom, och han blef så _op_piggad och sa', att sådant hör
man int alla dagar, och en stor artist skolle hon bli, om jag bara hade
råd att bekosta den sista slipningen.

Fina log och såg ned. Nadja tyckte, att hennes ansigte hade en stor
likhet med nya tvätthuset vid Morsviksstranden, med sitt gulgrå
suflett-tak, den mörkröda gafveln och de små hvitkantade
fönstergluggarne högt uppe.

-- Pappa säger no alltid -- Fina vred sig generad på stolen, men hemtade
sig snart och föll in i samma tonart som fadern.

-- Nej, Dion skulle fröken höra! När Wieniawsky var hos oss på té, så
spela Dion legenden, fröken vet, Wieniawskys legend. Herre Gud, hvad den
är vacker!

-- Ack ja, gudomlig! Åh! himmelsk, _mo_sikalisk, _ott_omordentlig --
hela kören föll in, fattad af en extas. -- Och Fina fortsatte:

-- Och Dion spela' den och alla grät. Wieniawsky sjelf tog Dion i famnen
och klappa honom och sa', på tyska förstås, men det språket förstår vi
alla, hela familjen, alla Mäienenar, liksom vi förstår fransyska, för
det ha vi lärt, och vi ha så lätt för språk så. Också engelska kan vi,
för mamma hade en vän, ja, hvad hette hon nu igen, Miss Eyles, uttalas
Ails, som lärde oss och sa' att vi har utmärkt goda språkhufvud alla,
för hon hade öfversatt från amerikanskan till finskan med min hjelp, för
jag har så lätt att uttrycka mig i skrift på vårt sköna finska
modersmål.

Hon drog djupt efter andan, och under denna ofrivilliga paus tog bror
Anton upp den förlorade tråden och fortsatte:

-- Och Wieniawsky tog Dion till sitt bröst och sade: kom, unge vän, i
mina armar, ingen kan spela som vi båda, och under supén så sa' han åt
pappa, hur var det nu igen, pappa?...

-- Det är ändå ingenting, fröken Sergeievna, mot småfröknarnes röster.
Jag hörde no sjelf i går på stora italienskan den der omskrikna Patti,
som no skulle vara så utomordentlig. Ta' me' tusingen om jag no
_e_stimerar henne så förskräckligt. Kokettera gjorde hon, och skrek
gjorde hon med, men det var ingen riktig känsla. Int förstår jag jo mej
på det, men min hustru Anna säjer, att dom skalorna va' så slarfviga,
så! Och drillarna, dom säjer di va' på galen _ha_rmoni! Int vet no ja',
men det tycker ja' visst, att våra småfröknar har lika så goda röster.

Fina, som vid ett glas vin och en kålpirogg återhämtat krafterna, satte
nu i:

-- Kapellmästar Lirus, som var hos Lagusses på soirée, sa' att di har di
bästa röster som någonsin har sjungit på svenska teatern. För på
svenska teatern är det bara skräp. Int kan di spela och int kan di
sjunga, och det ligger inte i hela nation, det säger alltid farbror
Klas. Svenskarne är en omusikalisk nation. Det är en historisk nation,
ja, men harmonisk känsla har den inte...

Anton hostade och sköt in, röd af ifver:

-- Svenskarne skryter alltid med sin Jenny Lind och sin Christine
Nilsson. Om vi skulle skicka ut våra småfröknar, så skulle man få se,
bara pappa hade pengar nog för att _re_klamera och _an_nonsera och
_ko_kettera, och _in_trigera!

-- För det är kläderna som gör det -- suckade melankoliskt fru Mäienen
från sin bordsända -- som man är klädd, så gör man lycka i stora
verlden, man kommer ingenstädes med äkta finsk ärlighet och
sanningskärlek, neej, glitter och krams och fåfänglighet, sådan är
verlden!

Fågelsteken gjorde slut på dessa reflexioner och i anledning af den
uppkomna pausen fattade fader Mäienen sitt glas, höjde det mot Nadjas
och talade:

-- Unga finska qvinna, do älskliga, goldhåriga naturbarn, ifrån folkets
egen kärna är do oppstånden, från landets oförfalskade hjerta, välkommen
ibland oss! Gemensamma intressen, konsten, m_o_siken förenar oss. Vårt
mål är att verka för vårt lands storhet, vi ska' offra vår blod för
det!

Vid ordet blod tog han munnen full, och rösten fick en grafklang, dof
och endast uppblandad med en liten tillsats af mat.

-- Vi ska' älska det, berömma det, föra det fram. Vi ska' tala dess
språk, om inte värden vore så -- -- okonnig, förlåt, så skolle vi no
också tala finska, men vi måste jo vara artiga mot honom också, för hvad
man än må säja, menska är han ändå, nå, alltnog, vi ska också hålla ihop
tillsammans. Vi ska' hjelpa hvarann och berömma hvarann och _in_tressera
folk för hvarann och laga att vi kommer fram. Vi har en teater och en
opera och der är våra bästa vänner, och jag har en brorson i en tidning,
och Fina har en -- hm, bekant i en annan tidning.

Fina tog honom ordet ur munnen och sade:

-- Och Dion spelar i ena orkestern och Anton i den andra, och Dions
vänner och Antons vänner blir bjudna på dans till oss, tillika med
redaktörn af det ena bladet och kritikern i det andra, och så har jag en
väninna, som är förlofvad med den andra recensentens bror, och ingen af
dem törs skrifva ett ord om vår teater och våra konserter, som inte är
vackert, för när en gång kritikern var bortrest, så var det en fru som
skref i hans ställe under tiden, som klandra Ella Visberg för falskhet,
och sa' att inte Ella sjöng rent, och Ella blef ond och gick till
direktörn, och direktörn gick till redaktörn, och redaktörn gick till
frun, och hon blef afsatt strax. Den, som se'n kom, skref bara vackert
om Ella och om alla _våra_. Så skall det vara!

Gamle Mäienen åt smält glace med matsked och talade emellan munfullarne:
-- Ja, vi ha dem no alla, _or_kester, _mo_sikanter, tidningsskrifvarne
och poblikum. Det är bara en klick, som inte har vett, och det är
s_ve_komanerna! Det är inte riktigt klart med vår värd, men eljes är han
ett beskedligt och hyggligt v_ä_sende, som vi alla synnerligen värderar.
Voj, voj, no börjar talena!

-- Mina damer och herrar! -- Herr Adolf steg upp, torkade sin bleka
panna med en fin näsduk, hostade och såg på glaset, som väntade han
derifrån den felande inspirationen.

-- Mina damer och herrar! I det jag ber, att få uttrycka -- få uttrycka,
de känslor -- som jag ber -- att få uttrycka -- för eder alla -- ber jag
-- att få uttrycka, hm, få dricka denna skål, för -- mina damer och
herrar, min hustru ber, jag ber -- tillika på det högsta förbunden och
tacksam, min hustru, och jag...

Hustrun såg ut, som om herr Adolf sagt något, som kunde anstått en
Cicero, hon smålog förnöjd, klingade med sina grannar, men korsade sig
tyst, tog sin bordskavaljers arm och gick ut. Middagen var slut, damer
och herrar begåfvo sig till rökrummen och rökte så den qvinliga delen
af den artistiska familjen var nära att qväfvas; Nadja hade fått fatt i
ingeniören och lutade sig mot honom, som om de aldrig varit annat än de
ömmaste vänner, hon visade den unge mannen en högst smickrande
uppmärksamhet, såg med oförstäld beundran på hans vackra unga ansigte,
sade honom en hop ytterst vänliga saker, lade sin hand smekande på hans
arm och såg honom ifrigt och hängifvet in i ögonen.

Den unge mannen, han hette Granberg, såg på en gång road och brydd ut.
Han sneglade gång på gång förläget på sin hustru, som var en helt
anspråkslös qvinna, icke mer ung och alls icke vacker, minst nu, då hon
icke var frisk. Nadja roade honom, hon var så öppenhjertig, så
naturfrisk, så passionerad. Det var som en varm sommarfläkt att känna
hennes andedrägt nära sig och att höra hennes naiva frågor och se hennes
eldiga, beundrande blickar. Hon hade strax fått klart för sig, att han
också var »ett helgon», att han nära nog alltid varit ett helgon. Hon
fick honom att tala om hela sin historia på en liten kort halftimme.
Tidigt förlofvad med en ung flicka, några år äldre än han sjelf, älskade
han henne på afstånd, var henne trogen under alla de år han gick på
akademien, och gifte sig vid tjugofem år, så fort han tagit examen och
fått en god anställning. Han hade icke sett sin brud på sex hela år.
Hon bodde i Åbo och han i St. Petersburg. Hon hade varit guvernant under
tiden. Då de skildes, var hon en röd ros af vanlig sommarfärg, ett par
och tjugu år, glad och söt. Vid tjugoåtta var hon allvarlig, blek, litet
krokryggig och gudsnådlig. Hennes röst lät alltid docerande, det var
någonting öfver hela hennes personlighet, som påminte om
lärarinneseminarium. Rosens blad voro längesedan fälda, det återstod ett
halfförtorkadt soppnjupon. Han hade varit trogen, Nadja satt just och
talade om trohet, hon var rörd, dels af hans enkla berättelse, framstäld
i hennes frågor och hans svar, dels af den känsla han ingaf henne, och
dessutom af vinerna. Medan hon såg på honom, fick hon tårar i ögonen och
hennes läppar darrade. -- Hvad ni är beundransvärd, -- sade hon med sin
låga stämma, -- jag känner mig så ringa i bredd med er, så ovärdig, så
dålig, jag stackars obildade flicka, ack! hvad den är lycklig, som får
se er alla dar. Om jag bara finge tjena er, som den tjenarinna ni har,
eller sjunga för er, eller skratta för er och göra er glad, ni ser
minsann så melankolisk ut, stackars gosse, så det gör ens hjerta ondt.

Ingeniören tänkte på hustrun, som just i dag varit i dåligt humör, som
gråtit och beklagat sig, sjuk och trött som hon alltid var. Nadja satt
der som en kraftfull mörk ros, doftande som om en varm sol hade väckt
henne fram ur en annan yppigare jord. Hon skulle kunna älska, denna
qvinna! Hon skulle kunna göra jorden till ett paradis, icke ständigt
påminna om att den var en jemmerdal! En mogen, dyrbar frukt, läcker och
len som en spansk aprikos, svällande och söt som en ungersk drufva.

Han vågade icke mer se upp. Hennes ögon liksom fängslade hans blick. Han
tänkte, att om någon observerade dem, skulle de märka, hvad? Hon var ett
oförderfvadt, öppet naturbarn, ursprunglig som en skärgårdsfågel, litet
vild kanske, men -- så full af sann natur. Ett barn af folket! Hvilken
charme var icke detta! Och genom en troligtvis rik begåfning hade hon
blifvit framdragen eller dragit sig fram! Sjelf hade hon skaffat sig
denna originella bildning, som ännu hade en bismak af saltvattensklippor
och fiskarbåtar. Och nu, der satt hon, tjusande, frisk och varmblodig,
en bild af Suomi sjelf, ung, oförderfvad, delvis ociviliserad, men skön,
skön, skön!

Skulle de obehagliga fennomanerna få henne i sina klor? Sjelf var han
svekoman, trodde endast och fanatiskt på svensk civilisation, hatade
allt ryskt lika varmt som han hatade det fennomanska, och svärmade
dåraktigt för Finlands återförening med Sverige.

Hon skulle ingalunda få bli fennoman. Han ville varna henne i tid och
försöka eröfra henne för sin idé. Kanske hon kunde göra landet heder --
-- -- t. ex. som skådespelerska vid svenska teatern. Hon skulle vara
utmärkt på scenen, denna präktiga figur, detta gyllne hår, detta lifliga
och uttrycksfulla ansigte.

Medan hon i sin tur berättade sina öden, eller rättare den del deraf,
som hon tyckte tog sig bäst ut att omtala, satt han och betraktade henne
med inspirerade blickar. Han såg henne som i en spegel, henne
skärgårdsflickan, halfnaken, vild, yster, i lekar, upptåg och dans borta
på Drumsö.

Han tänkte sig henne gå der längs den öfversvämmade stranden, med bara,
mjellhvita ben och naken barm. Han blef nästan svartsjuk på Adolf, som
hon svärmade för den gången, den då ännu litet smått karlaktige
studenten, hvars parfymer stego henne åt hufvudet. Han nästan led, när
hon beskref, hur hon »under sina tjensteår» blifvit förtryckt af sina
matmödrar, och han hade kunnat gå i fält mot dessa usla intrigörer, som
åstadkommit hennes afsked från ryska teatern!... Dessa afundsamma, dessa
förtalsjuka, dessa lögnare! Han hade kunnat ge sin heder i pant för
denna oskuld, som förföljts så skuldlöst. Och när hon under små
halfundertryckta suckar berättade om alla de onda rykten, som gått om
henne, kände han blodet så varmt stiga sig upp i pannan, att han tvangs
att vända sig bort. Hårdt och fast klämde han hennes stolkarm med sin
hand och svor inom sig en ed att försvara henne mot dem, som kanske
äfven här ämnade förfölja henne...

Ett stycke ifrån satt husets värd med den unge mannens hustru. Hon
tyckte mycket om Adolf och kände sig lycklig att då och då få »tala ut»
med honom.

Ehuru med ryggen vänd åt sin man, hade hon dock observerat honom och
kände, utan att hon förstod sig sjelf, en underlig stickande smärta
stiga upp ifrån hjertat och ända upp i halsen. Det var som om hon ville
qväfvas. Hela hennes egen tarflighet tycktes henne nu så i
ögonenfallande, hon liksom kände hela sin fulhet som en lekamlig smärta.
Hennes längd skrämde henne, och hon sjönk ihop ofrivilligt, som om hon
ville gömma sig.

Hon hörde icke deras tal. Först hade det varit skämt, små skratt och
vanligt kallprat ... så blef det allvar. Nu var det afbrutna hviskningar
... hon kände hur han, hennes man, såg på den andra.

-- Du är sjuk, Sigrid, -- Adolf såg ifrigt ned på henne, -- vill du gå
in i ett annat rum kanhända?

Den unga frun rodnade ännu mer. Några förrädiska tårar stego henne i
ögonen. Men, -- att hon kunde blotta sig så! Hon, gamla menniskan! Hon
blygdes, försökte stramma upp sig och jagade med våld en massa vilda
tankar bort igen. Men, så blef hon förargad. Det »dåliga humöret» kom
på. Hon sväljde sina tårar och sade med stadigare röst:

-- Tack, Atte, jag vill tvärtom stanna qvar. Jag kan inte begripa den
der menniskan ni har här i dag. Hon tycks alldeles ha intagit Carl ...
jag tycker hon är faslig. Rå och -- ja, du får ursäkta -- riktigt fräck.
Såg du, hur hon vid middagen koketterade med Mäienen? Så fick hon se
Carl. Nu har hon honom. Och han ser minsann hängifven ut. Det är en
obehaglig person. Jag är säker, att det är något ondt med henne.

Adolf försökte dra fram alla förmildrande omständigheter. Hennes brist
på uppfostran, hennes sydländska temperament, hennes artistiska
begåfning, som gaf anledning till så många frestelser, dem »vi andra
hade svårt att förstå».

-- Jag har alls inte svårt att förstå frestelser, -- sade den stackars
frun, som nu fullständigt retat upp sig, -- för jag har sjelf stor
frestelse att ta henne i örat och leda henne till närmaste polisstation.
En sådan lösdrifverska. Från ryska teatern! Fy då ... och artistisk
begåfning. Jaså, det skall vara en ursäkt för folk att bära sig åt hur
som helst. Det är så att -- -- hör du, för mig bort -- till fru Mäienen
i gröna salongen, jag kan inte se det der kurtiserandet. Förlåt, söta
Atte ... ett glas vatten, men kokt, du -- -- jag törs inte dricka
Neva-vatten, för jag blir strax dålig. Kom!

Hon tog hans arm och gick ut. Nadja och Carl hade ingenting märkt, de
fortsatte sin lilla scen vid kakelugnen.

Fru Mäienen satt med husets värdinna och utgöt sitt hjerta. Hon talade i
korta satser, uttrycksfulla liksom Expressionstämman på en kammarorgel,
blåsande och sentimental, affekterad och hjertnjupen.

-- Gud! fru Bäck, det är förfärligt med de pigorna! Hvad man måste lida!
Hade jag inte mina barn, så! De är' i stället något, de! Det är roligt
för en mor, skall jag säga. När Dion föddes, min lilla vän, så hade han,
åh herre Gud! Tänk! Segerhufva! Min man! åh, ni skulle bara känna en
sådan man! Lille mannen min! Den lille rare gubben min. Robert ja, han
kom in. Min innerligt högt älskade, sade han. Det blir ett geni.
Himmelske Fader! Ett geni! Vi är lyckliga i vår fattidom, vi. Tror du
det, lille gubben min, sa jag. Anna, min lilla gumma, det tror jag, sad
han!

-- Var det er man som hade segerhufva? -- frågade den ryska frun med
artificielt, men väl speladt intresse.

-- Åh, men kära hjertandes, det syns att hon inte fått några barn än!
Fast det skulle visst inte bli några segerhufvor; nå nå, hvem vet, herr
Adolf är inte så dum som folk sade förr, nej... Åh! hvar var jag nu
igen? Lilli min docka, gå och tag mammas näsduk ifrån muffen, nej du,
från pappas bakficka. Jag måste skicka bort ungen, det är inte bra att
ungdom hör sådant här. Ett ungt oskyldigt barnahjerta. Ack! Lilli är så
oskyldig. Tänk, hon vet ingenting. Rakt ingenting. Häromdagen...

Hon lutade sig helt nära intill sin granne och fortsatte hviskande. I
samma ögonblick hördes ett buller från rummet bredvid, dörren öppnades
och herr Mäienens mage syntes, åtföljd af honom sjelf. Han kom in som en
ångmaskin, pustande och med fart, och i hans kölvatten sväfvade de andra
in som sjöjungfrurna efter Ägir. Fina i ljusblått, Lilli i ljusrödt och
Clara i gult. Sist Dion och Adolf släpande på sina instrument. Det blef
ett stämmande och knäppande, ett dragande med stolar. Ett välsignadt
försök med noter och kuddar på pianostolen, ett löpande öfver
tangenterna, ett bestyr och ett bråk. Det skulle »_or_ganiseras» musik.

Fina uppvek sina klädningsärmar, som om hon beredt sig till kalfslagt.
Så rullade och vek hon på noterna, gjorde hundöron på hvarje blad,
skrufvade stolen ännu en stund, påsatte ett par blå glasögon, gaf
bröderna en blick som en fältväbel, den der låtit ladda kanonen och
ropar: fyr! höjde begge händerna, slog ned med ett brak och började.

Då de spelat en halftimme och stycket var slut, frågade Adolf
troskyldigt: -- Hvad hette det der vackra stycket? -- hvarpå Fina med en
knyck på nacken svarade:

-- Trio.

-- Hvem har komponerat det? -- hans fråga var denna gång framstäld
ytterst ödmjukt.

-- Beethoven naturligtvis.

-- Åh, det kunde man så väl höra, det var förtjusande, briljant, sött,
charmant. -- En kör från de olika åhörarne slösade med alla de för
tillfället mest passande adjektiver, det haglade beröm, pappa Mäienen
klappade sina söner på deras späda axlar och kysste dottern på den
jungfruliga pannan.

-- Ja, det säger jag bara, att det är något, det! Hvad sägs om det? De
spela no minsann som m_ä_stare. Tre sådana har _jag_ no aldrig hört på
k_on_serterna, det är no riktigt sanning, det!

Fru Mäienen sprang fram och tackade sin dotter, de gröna negligébanden
fladdrade om henne, hennes ögon lyste af stolthet och förtjusning. Fina
sjelf torkade svetten från pannan, snöt sig och förklarade anspråkslöst,
att »det här var nu ingenting, herrskapet skulle bara höra min
solokonsert».

Fru Bäck, som med skäl fruktade för sin nya flygels hållbarhet i
profvets ögonblick, gick till gruppen och blandade bort samtalet om
solokonserten. Hon ville gerna höra Dion, andra Wieniawsky, som hon så
smickrande kallade honom. Det skulle vara en sällsynt njutning, ifall
han ville vara så god.

Dion bockade och tog fram fiolen. Han stämde och satte instrumentet på
försök under hakan. Jo, det passade. Så slängde han upp sitt tunna
artisthår, som likt en mörk flottig rullgardin på alla sidor föll ned
öfver halsen, tog ett fast sigte på Nadja och begynte sin käpphäst
legenden.

Hvad som fattades Fina i känsla, det hade han. En späd rosslig ton, som
för mycket påminte om katt-tarmsträngar, eljes ungefärlig renhet, någon
ansats och god rytm. Det var en elev, sådan som de flesta, som komma in
i nedersta violinklassen på konservatoriet, icke sämre, icke bättre.
Musikalisk nybegynnare, icke utan anlag.

Men han gjorde stormande lycka. Föräldrarne omfamnade hvarandra och sågo
med tårade ögon på sitt segerhufvade geni. Fina applåderade, Adolf med,
och småsyskonen hoppade omkring honom likt gula och röda små fjärilar.
Fru Bäck var vältalig i sin hänryckning, och Dion sjelf bockade och
tackade, skinande af vänlighet och en viss blygsam artistisk
sjelfmedvetenhet.

Fru Granberg steg fram och räckte den unge mannen handen. -- Ni har
gjort mig en stor glädje -- sade hon, -- det skulle vara mycket roligt,
om ni ofta i vinter ville besöka oss!

Detta var en stor kompliment, ty hon hade icke för vana att slösa med
sitt beröm. Dion tog värdigt och likt en gammal lagerkrönt konstnär emot
alltsamman, men häftade ännu sina ögon envist bort åt kakelugnen. Hans
blickar uträttade dock ingenting. Nadja och ingeniören sutto alltjemt
qvar, fördjupade i samtal.

»Småfröknarne», de sjuttonåriga tvillingarne Clara och Lilli, skulle så
fram och sjunga. De drogo ned klädningslifssnibbarne, jemkade om
rosetterna, stälde sig på ömse sidor om fru mor, som ackompagnerade, och
gåfvo till lifs en af Mendelsohns duetter, »Ach, wie so bald».

Allegro agitatot »uppfattades» af sångerskor och accompagnetrice som ett
vanligt andante. De små fjärilarne sjöngo klockrent. Det var som två
myggor en ljum sommarafton, när man fält ner gardinen och det eljes är
moltyst i rummet.

Så vekt och oskyldigt, så spädt och klart. Den lilla duetten kunde gerna
ha hetat »liljornas grafsång» eller »sylfidernas dödsdrömmar», eller
någonting annat i den stilen. De små applåderades väldigt och föredrogo
derpå en mängd visor af Gumpert efter trasiga noter. En af sångerna hade
en hop fioriturer och Clara sjöng dem con amore. Det var omöjligt att
höra den lilla lärkan utan att känna sig rörd. Någonting mer täckt och
sant musikaliskt kunde man ej höra. En miniatyr-genre, men korrekt
utförd. Ett bullrande jubel belönade den uppträdande.

-- Är det inte en stor och präktig operastämma, en riktig _it_aliensk
_ko_lorator -- skrek fadern och klappade Clara på hufvudet -- det har ju
jag alltid sagt! Får jag no bara tjensten här i Petersburg, så skall hon
minsann till stora operan, så sant som jag heter Robert Isaak Elias
Mäienen! Och då skall hon också sjonga på finska, så sant som vi ä'
finnar. För det är något, det!

Åter var fru Bäck framme vid pianot, denna gång med Nadja vid handen.

-- Några finska nationalsånger -- bad hon, och Nadja satte sig ned.

Hon begynte med några fatala preludier och treklanger, tog sedan en hop
qvintparalleller, som skulle låta riktigt »stiliga», och föll så in med
sången.

Hon sjöng en finsk folkvisa, en af de skönaste bland de sköna. Hennes
verkligen starka och malmrika stämma saknade ej välljud, hon sjöng icke
alldeles rent, men det var icke alltför skärande. Hon kunde ej ha valt
bättre. Sången klädde henne. Den gaf hennes stämma skönhet, liksom de
vackra orden redan i och för sig voro musik. Hon uttalade tydligt och
fick väl fram det passionerade i denna visa, hvars herrliga slutstrof
skulle kunna röra en sten.

Om de andra gjort lycka, så uppväckte Nadja fullständig storm.
Fennomanerna kysste henne, omfamnade henne, det proponerades du, farbror
och tant öfver lag. Atte strålade, han bad henne i later och blickar om
förlåtelse för att han förut behandlat henne så illa. Fru Bäck slungade
en störtsjö af rysk förtjusning öfver henne. Carl stod qvar vid
kakelugnen. Så svekoman var han icke, att icke den underbara sången
tjusade hans själ ... och så mycket man var han, att han förstod, att
hon sjöng för honom. En tår steg honom upp i ögonen, han sårades bittert
öfver att hans hustru intet ord hade för sångerskan, utan stod stel och
kall. Han fann henne så obehaglig just nu, känslolös och taktlös.

Dock Nadja märkte ingenting. Hon njöt af sin triumf och nekade bestämdt
att sjunga mer. Dels kunde hon ingenting utantill, dels ville hon tala
med ingeniören.

Fru Granberg begynte i detsamma taga afsked. Nadja bad att få följa med
dem. Naturligtvis kunde man ej säga nej. Man tog en istschwoschick, de
båda damerna sutto tysta och stumma inuti, Carl satt på kuskbocken.
Nadja hade förlorat sin pratlust, frun paralyserade henne totalt.
Ändtligen voro de på andra sidan Liteinaiabron och stannade vid
Granbergs port. Carl följde sin hustru till porten, låste upp, låste
igen om henne, vände om och hoppade derefter i släden bredvid Nadja.

De körde tillbaka i den kalla och stilla natten. Nu först såg Carl, att
det var alldeles stjernklart. På afstånd skimrade der tusen och tusen af
rödaktiga gaslyktor på andra sidan Newan, och floden låg bred och vid
likt en väldig hafsfjärd, bunden i famnstjock is.

-- Oh, jag fryser -- Nadja smög sig närmare intill honom -- Er hustru är
så kall, så!

Carl teg, han beredde sig att ge henne sin pels.

-- Nej -- sade hon -- låt mig komma inom den, eljes blir jag sjuk när
jag fryser så här.

Han tog upp pelsen, hon gömde sig vid hans barm.

-- Oh! jag är så ensam i verlden -- det kom efter en stunds paus -- vill
ni inte vara min allra bästa vän?

Carl svarade icke, han tryckte hennes hand. Han ville visst icke göra
sin hustru för när, nej, långt derifrån, men han kunde å andra sidan
inte heller vara oartig mot en så ensamt stäld ung varelse som Nadja.
Han tyckte hans pligt ålade honom ridderlighet, ja, en viss
vänskaplighet. Han rördes af det stora förtroende hon visade honom, han
fann det så intagande, detta barnsliga, okonstlade sätt. Dessutom såg
han väl, att han gjort ett djupt intryck på henne ... hon förstod
minsann ej att dölja sina varma känslor.

Hans förnuft protesterade en liten smula mot dessa resonnemanger, men
det hjelpte inte. Nadja låg mot hans barm, pelsen värmde dem begge. Hans
ridderlighet och vänskap vidgade horizonten betydligt under resan, hon
höll hans hand inne i muffen, smekte den och kysste den. Då de hunnit
hennes hem, brände den första kyssen het på hans läppar, och då de
skildes, hade han gifvit henne löfte att komma redan i morgon.

Fru Granberg låg hemma och grät. Gång på gång steg hon upp, lyssnade vid
den öppnade fönsterluckan, gick till spegeln, såg sig i sitt elände,
grät än mera, gick till tvättfatet och lät det friska, iskalla vattnet
gång på gång skölja bort de varma tårarne.

Om ett par timmar hörde hon hans steg. Hon visste precist hur hans
bottforer knarrade i den hårdt sammanpackade snön på trottoaren. Han
gick uppför alla trapporna, det kunde dra om en minut, så kom han i
förstun, sedan i tamburen. Nu tog han af sig sina kläder -- så kom han
in i salen. Ah! hon skulle vara så vänlig, icke säga hur sjuk hon var,
hur sorgsen, hur misstänksam, hur väl hon skulle behöft hans hjelp,
hans, hennes egen mans! Hon skulle tvärtom visa ett vänligt ansigte. Hon
skulle le, ja, se så snäll ut. Med det samma brast hon på nytt ut i
gråt.

Han hörde vid dörren den undertryckta snyftning och de häftiga suckar,
som hon förgäfves försökte qväfva. Då vände han om, gick genom salen
till sitt rum, stängde dörren med något hård hand och vred den i lås
efter sig.

När pigan på morgonen kom in med fruns chokolad och herrns kaffe, hade
den lilla frun just somnat. Med utvattnade röda ögon såg hon upp.

-- Kom hit, Anuschka.

-- Ja, matmor.

-- Lägg din hand på mitt hufvud! Så der ja, det är så skönt. Du är
snäll, Anuschka. Jag har en snäll flicka i dig, Anuschka, och det är
godt, när man är sjuk och ensam.

Pigan pysslade vänligt om sin matmor och kysste hennes hand. Hon förstod
så godt situationen. Hon hade varit med om sådant förut, på andra
ställen. Hon hjelpte på med morgonklädningen, ledde frun till bordet,
serverade chokoladen och kammade håret. Så gick hon in till herrn. Fru
Granberg tog sitt handarbete, tårarne trillade en efter en ned på den
lilla småbarnsskjorta hon sydde. Och så tryckte hon sina läppar mot det
fina linnet och kysste det innerligt, som hade det förstått henne.

De talade härefter sällan till hvarandra, de två, herrn och frun. De
»förstodo» icke mer hvarandra. Han gick sin väg, hon sin. Han var så
mycket ute, alltid affärer. På qvällarne var han än hos den ena, än den
andra kamraten. En gång skulle han gå till Sibrynoff -- på bjudning. Kl.
8 kom Sibrynoff och sökte honom. Frun förstod för första gången, att
Carl hade talat osant. Hvar var han? Hvad gjorde han? Hvarför var han
ständigt borta, hvarför var hon så ensam? Var det kanske alltsamman
hennes egen skuld? Hon hade visst alltid visat sig för kall, emedan hon
var för blyg att blotta sina verkliga känslor för honom.

Hon funderade och tänkte, hon grubblade och led. Hon ångrade allt och
fattade hundra nya beslut. Hon begrät sin försvunna lycka, som hon en
gång begråtit sin moders död. Men hon hade denna gång ingen att förtro
sig åt. Inga egentliga vänner i den stora främmande staden, hvars språk
hon ej kunde. Den ende hon hade kunnat förtro sig åt var Adolf Bäck, och
han var ju dock »ej egentligen» qvinna. Så behöll hon sin sorg för sig
sjelf, och dagarne gingo, tunga och långa.

       *       *       *       *       *

En af Dions buketter med band i de finska färgerna var fästad på
»ryssgudens» bild i Nadjas rum. Den eviga elden brann och osade der
framför, det var en ynklig liten låga, lampan var illa skött och grön
af erg. De vissnande blommorna spredo en angenäm doft, men hängde redan
med bladen, liksom de vetat, hur föga glädje de gjorde den de voro
ämnade åt. Dion hade dock haft så stor möda att få ihop pengarne.
Stackars pappa hade så litet, och det måste räcka till för allt möjligt.
Dion hade lånat litet här och litet der, 25 kop. af Fina, 10 kop. af
mamma, 5 af små fröknarna och 15 af Adolf. När han så till sina egna 30
kop. lade pappas blanka rubel, så hade han summan.

Man arbetade i Mäienenska familjen ifrigt för Nadja. De sågo i henne en
ny profet för sitt fädernesland och voro lika ifriga att befrämja hennes
sak, som om hon varit en af deras allra närmaste. Fader Mäienen, som
fått ett lönande arbete af en privat person i Petersburg, tillbragte sin
lediga tid med att agitera för henne lika energiskt som för sina egna
underbarn. Att få Fina in på konservatoriet som lärarinna, Dion och
Adolf i kejserliga operans kapell som kammarmusici och tvillingarna till
operan eller till konsertsångerskor, det var hans plan, och han fruktade
icke ett ögonblick, att den kunde gå om intet. Nadja skulle genast få
engagement vid stora operan, annat kunde väl inte komma i fråga med
hennes stämma och dramatiska begåfning.

Han var en ifrig korrespondent till ett par af landets finska tidningar.
Med glödande färger skildrade han »en privat-soirée i en petersburgsk
societé» och beskref noga det musikaliska programmets utförare och
utförarinnor. Den finska hufvudstadens publik fick till sin förundran
höra, att Nadja Sergeiewna gjort fullständig furore som kammarsångerska,
att Finland i denna sin unga dotter hade en musikalisk stjerna af rang,
hvars stämmedel, känsla och stora begåfning säkert voro fenomenela.
Landet hade så föga råd att förlora en talang, att det vore att
tillråda, att man toge vara på denna, skaffade henne medel, först att
utrikes utveckla sina rika och lofvande anlag för att sedan möjligen få
henne engagerad i St. Petersburg eller Helsingfors, om hon ej, som så
många andra stora, föredrog att stanna ute, vid någon verldsteater borta
i Södern.

Och detta var icke det enda man läste om Nadja. Den unge svekomanen Carl
Granberg, som var tillfällig medarbetare i ett af hufvudstadens mest
ansedda svenska blad, skyndade sig att meddela Nadjas succès till sina
läsare. »Det är en originel och rik begäfning», skref han, »ett
naturligt, friskt sprudlande geni, värdt uppmuntran. Framsprungen som en
kraftig telning från den folkstam, hvars ädlaste söner och döttrar fått
andlig näring från brödralandet i vester, har hon någonting till hälften
svenskt i hela sin uppenbarelse. Högrest, fyllig och stark påminner hon
om en af Tegnér beskrifven Ingeborgsfigur, på samma gång som hennes
eldiga glänsande ögon tala om österländskt inflytande, och hennes varmt
bruna hy om lifligt kosackblod. Men», slutade han, »fröken Sergeiewna är
en dotter af vårt land, och vårt land skall hafsa äran af henne, när hon
en gång färdigrustad står på scenen, redo att mäta sig med de bästa vårt
land hittills kunnat prestera. Fröken Sergeiewnas många gynnare och
beundrare i Petersburg vänta att kunna utverka ett statsanslag till
1:sta maj, då det är ett faktum, att vår unga landsmaninna hittills haft
att kämpa mot stora ekonomiska svårigheter. Hon har beklädt de
anspråkslösaste platser för att kunna dra sig fram, och hon har arbetat
med en rörande ifver under kampen för lifvet. Detta mål att bli konstnär
har dock ständigt som högsta ideal sväfvat för henne -- och det är genom
törnen hon vandrat fram, omgifven af förtal, intriger och afund af forna
kamrater, som missunnat henne hennes rikare begåfning. Att sålunda en
ljusare framtid må beskäras denna uppgående stjerna, önska vi här alla,
vi som haft tillfälle att höra och beundra hennes vackra sång.»

Vidare hade man till hennes förmån tänkt arrangera en soirée, hvartill
biljetter skulle säljas först under hand och så offentligt. Familjen
Mäienen skulle naturligtvis biträda. Fina skulle spela solo, Dion spela
sin Wieniawsky, småfröknarna sjunga Gumpert och frun ackompagnera
alltsamman både det vokala och det instrumentala.

Det blef ett oerhördt bråk. Mäienens sleto ut flere par skor under sina
promenader från den ena ändan af staden till den andra. Ingeniör
Granberg hade de ekonomiska arrangementerna, och det var inte det
minsta. Fru Bäck hade åtagit sig att presentera Nadja för några ryska
musici, hvilkas välsignelse det var godt att ha till sitt förehafvande;
hon hade äfven lofvat att hjelpa med råd och dåd angående toaletten, i
fall det skulle behöfvas.

Det var nu planen. Nadja visste af ingenting sjelf, hennes vänner hade
tänkt för henne. Allting var redan afgjordt då hon blef underrättad, sal
hyrd, tillstånd utfärdadt, dag bestämd, programmet uttänkt, allt utom
hennes två solostycken och två ensembler. Detta skulle hon naturligtvis
bestämma sjelf.

Förnöjda och med lätta samveten gingo så en vacker marsdag fru Mäienen
och fru Bäck till Nadjas bostad för att meddela henne den glada
underrättelsen, att hon bara behöfde sträcka ut handen för att få några
och hundrade rublar, bara sjunga några små enkla toner, allt besvär vore
undanröjdt, allt klappadt och klart, hon hade nu bara att niga och
tacka.

När de båda fruarna stego in, träffade de den unga damen insvept i en ny
och elegant nattrock, liggande på soffan med fötterna på fåtöljkarmen,
en roman i handen och cigarr i munnen.

Hon steg upp, förvånad och generad öfver besöket och glömde att be de
främmande sitta ned. Hennes frukostbricka stod på en stol, en mängd
klädespersedlar lågo på en annan. Öfver pianot en ljus, något trasgrann
sidenklädning, och vid soffan stod hon sjelf med gapande mun och ett
misstroget, icke välkomnande leende. Fru Mäienen tog till ordet.

Efter otaliga utrop och onödiga preludier kom hon slutligen fram med
sitt ärende. Man hade, för att bereda fröken Sergeiewna tillfälle att
låta höra sig, arrangerat en liten konsert, en liten söt konsert; ifall
fröken ville sjunga, skulle hon få alltihop, hela nettot. Kanske ett par
hundra rubel, hvem vet, hon hade många beundrare, kanske flere hundra
rubel. Tänk!

Den lilla godhjertade gumman strålade som en sol, hon blinkade vänligt
med sina blanka och stora ögon, böjde af och an på hufvudet, som om
halslinningen satt för stramt, men det var idel välvilja. Hon älskade
att göra andra glada. Det var hennes mission i lifvet att lyckliggöra
alla, som kommo i hennes närhet. Voro de bara inte hennes fiender på ett
eller annat vis, så voro de hennes vänner. Och hade de något med den
finska saken att göra, så kunde hon gå i elden för dem. Hon idealiserade
sina »vänner» liksom hon gjorde med sina barn. Hon omstrålade dem med
helgongloria. Hon kanoniserade dem, så att de blefvo så fläckfria som de
första kristna martyrerna. Hon pådiktade dem allsköns fullkomligheter.
Och när hon så fått dem färdiga, föll hon ned och tillbad tillika med
sin »lille gubbe, den käre Robert Elias», lille Dion, lille Adolf, unga
Fina samt begge småfröknarna.

Hon gaf sig ingen ro, innan de förut vunna vännerna föllo till fota
liksom hon. Hon måste ha med sig alla trogna. Hela klicken.

Hur ofta blef hon icke bedragen! Men det märkte hon icke. Hon trodde
ändå. Hon steg alltid upp igen, hur hon än blef slagen till jorden.
Hennes spänstiga natur kände icke slagen. Hennes goda hjerta måste likt
ett ymnighetshorn evigt flöda öfver. Och det fans alltid någon, som
först tog emot...

Fru Bäck var så nyligen gift och hade ännu så litet att göra, att det
för henne var ett icke oangenämt tidsfördrif att »protegera konsten».
Nadja var till hälften hennes, till hälften hennes »lille mans»
landsmaninna, för tillfället kunde man ju pröfva krafterna på henne. Hon
tyckte alls icke om henne, men var för mycket verldsdam för att låta
sina tycken kujonera sig. Dessutom voro ju de finnar hon sett, i
allmänhet smått originela, med Nadja var det ju föröfrigt förklarligt
nog, en fattig fiskarflicka... För resten helt poetiskt!

Nadja hade stående hört på fru Mäienen. Hon hade svårt att förstå. Men
ändtligen begrep hon. Det slog henne som en blixt. Hon konsertgifverska,
hon solosångerska! Något så roligt hade hon aldrig tänkt sig.

Hon slog ihop händerna och gaf sig till att skratta. När hon kunde hejda
sig, slängde hon sig ned på soffan och utbrast, ännu i skratt:

-- Men är ni galna, gummor, _hvad_ skall jag sjunga?

Lilla fru Mäienen blef litet dekontenancerad, fru Bäck gjorde en något
förvånad mine med sin mustaschbeprydda läpp, och begge sågo på
hvarandra.

-- Ni ser ut, som om ni inte förstod svenska, -- fortsatte Nadja, --
hvad skall jag sjunga?

-- Någon liten vacker aria, -- proponerade fru Mäienen blygt, -- om vi
skulle ta Lucrezia Borgia, »nella fatal», -- och hon gnolade melodien.

-- Nella Fatal? Känner jag er Nella! Visst inte. Hitta på något annat.

-- Kanske Fidès' aria ur »Profeten.»

-- Hvad för en profet? Daniel eller Manasse, dem känner mamma till, inte
jag.

-- Men mitt kära barn, ack, hvad ni är naiv och söt, ja, det är så nätt,
är det inte, fru Bäck? Var ni inte vid ryska operan, jag trodde ni kunde
alla möjliga stycken?

-- Jag sjöng i kören i den der Kocks operetter, och min altstämma i »En
löjtnant i kloster» kan jag ännu, den lät så här:

Hon trallade och klappade takten på den lilla fruns späda axlar.

-- Men, min söta flicka, något kan ni väl?...

      -- Jo, »Joachim uti Babylon
      hade en hustru Susanna».

De båda fruarna skrattade. Det frivola skämtet hade något godmodigt, som
de icke kunde motstå.

-- Nå, och mera?

-- Den här duger kanske: »Har ni hört en så ynkeliger händelse». Ja, den
är om kungen i norra Amerika, vill frun ha den?

-- Allvarsamt, mitt barn, kan ni inga programsånger, passande för
konserter? Några ordentliga repertoirstycken?

-- Jo, »Minä seison», »Yksittäin ole heitätty», »Toull on mun», »Minun
kultani kaunis» och -- »Rullan går».

-- De blir charmanta som ett smånummer, men ni måste ha en
introduktionsaria.

-- Skall det vara en marsch, så tar vi Björneborgarne?

-- Ni har ingen aria?

-- »Såa blomaande hallena», är det en aria eller är det något annat?

-- Jaså, ni kan det der, den är ur »Martha». Ska vi försöka ... hur högt
vill ni gå?

-- Hur högt som helst, gerna för mig.

Fru Mäienen vände sig till fru Bäck:

-- Beundransvärdt! Hur högt som helst! Vi ta den i Ess dur -- på försök.

-- Hör på! Nadja satte sig på fåtöljkarmen och försökte sjunga. Men det
passade inte med accompagnementet. Fru Mäienen gjorde hvad hon kunde,
generad för sig sjelf och för sin protégé, men det gick inte. Nadja hade
»glömt» takten. Melodien hade gått henne ur hufvudet. Och i höjden skrek
hon, så den helige St. Isaks heliga eld var nära att blåsa ut. Det var
alldeles stört omöjligt.

Fru Mäienen vred sig på pianostolen, fingrade på sina hattband, hostade,
rodnade och visste inte hvad hon skulle tänka.

-- Jag skall skicka hit Dion med noter, -- menade hon, -- och så kan han
lära Er.

-- Kan Dion plugga? -- Nadja var så glad som en fågel, -- jag behöfver
en riktig tusan, om jag skall få i mig någon krånglig takt. Men känslan,
den skall han inte behöfva lära mig, för kan jag en gång noterna, si, då
sjunger jag så ni skall få ondt i magen allihop af bara känsla och
passion. För det är det, som är min furore, sir ni, små gummor! Begriper
ni det, hva'?

Hon bearbetade alltjemt fru Mäienens skuldror och tog fru Bäck
beskyddande under hakan. Damerna bjödo Nadja hvar sin afton »på
repetition», lofvade skicka Dion och gingo. På återvägen voro de båda
tysta. De tvekade att omtala sina intryck för hvarandra. Fru Bäck,
emedan hon ansåg fru Mäienen sig så underlägsen, att hon icke trodde sig
bli förstådd. Fru Mäienen, emedan hon kände, att hennes nyaste
pelarhelgon var färdigt att hoppa ned med hufvudet förut från
piedestalen för att ta till fötters.

Och de skildes under förbindliga leenden, vänskapsförsäkringar och varma
handtryckningar.

Några timmar senare satt Nadja ensam med sin lampa i rummet. Det var nu
städadt och fint, på bordet doftade en blomkorg full af friska rosor. En
dyrbar matta, ännu med prislapp på, låg på golfvet, och en magnifik
toilettspegel hade fått plats der den fula byrån nyss stod.

Utan att knacka steg ingeniör Granberg in; Nadja sprang upp och kastade
sig i hans armar. Han tryckte henne till sitt bröst och betäckte hennes
hufvud med kyssar.

-- Du ruinerar dig, Calle lilla, -- sade hon, -- sådana blommor, och
sådan solfjäder! Du skämmer alldeles bort din fiskarflicka! Men -- så är
hon också lycklig! Säg! och du?

Den unge mannen svarade icke. Han såg upp med en stor, feberaktig
älskareblick och tryckte henne ännu en gång till sig.

-- Kanske du ruinerar mig ... det är möjligt, -- hviskade han, -- men du
är ljuf att ha i armarne! Min fiskarflicka! Min omisstänksamma
älskling. Ja, jag ger dig hvad jag kan, litet af hvad jag kan undvara,
men du, älskade, du ger tusen, tusenfaldt mer, du ger det dyraste du
har, utan klagan, utan tvekan, med kärlek och entusiasm, du ger dig
sjelf, och du offrar allt -- allt, till och med ditt goda namn och
rykte. Du knusslar icke, du! Hur skulle då jag kunna tveka?

-- Bryr jag mig om rykte, då jag har dig! -- Hon omfamnade honom på
nytt.

-- Och jag, jag tänker icke på konventionela band och tråk och gnat och
olycka, när jag har dig.

-- Min hjertepojke!

-- Min engel!

Nadja började berätta om fruarnes besök. Den unge mannens excentriska
blickar voro fästade på henne med ett uttryck midt emellan melankoli och
fanatism, han såg henne, men hörde henne icke. Han hade redan offrat så
mycket och var redo att ge henne mycket mer. Hemmets frid och lycka hade
försvunnit som en rök, hans arbetslust var borta, hans hälsa led. Hans
lilla obetydliga förmögenhet kunde hon få, den var han skyldig henne som
den ringaste återgäld -- men hvad var det emot hvad han velat ge? Sin
själ, sitt hjerta, sitt lif, sin tid. Allt!

De togo en droschka och åkte ut. Vårluften trängde stark och ljum genom
de öppnade fönsterna. De superade på Petrowsk, men Carl längtade hem ...
till Nadja.

Sent på qvällen suto de åter i hennes lilla salong. Fönstren voro äfven
här öppna, endast de skira gardinerna nedfälda. Månen sken in blek och
fager. I spegeln, den nya stora toilettspegeln, Carls sista gåfva,
återspeglades rummets motsatta hörn så vackert. Der stod pianot, bordet
med blomsterkorgen, Nadjas stora mörkröda fåtölj och dörren midt emot.
Draperier i samma färg föllo ned och täckte till hälften ingången till
sofrummet, tapetseradt och möbleradt i grönt.

Han drog henne sakta till spegeln. I det osäkra skenet stodo de der och
betraktade hvarandra. Han var ljus och blek, hon mörk och blossande. Han
svärmisk och poetisk, hon redig och realistisk. Hon slöt sina ögon och
lät sin leende mun kyssas. Och så, när det blef hennes tur, dolde hon
hans ögon med sina händer och ledde honom som en magnetisör hvart hon
ville. De mörkröda draperierna föllo slutligen ned för det rum, der St.
Isaks eviga eld brann. Och i den nya toilettspegeln speglade sig månen
ensam. Rosorna i korgen vissnade allesamman. Hon hade glömt att stänka
dem med vatten, och vatten behöfde de för att lefva. Carl hade
tillbringat en hel förmiddag för att ordna dem riktigt smakfullt. Och
han hade betalat så mycket for dem, som Kajsa hade kunnat lefva af en
hel månad. Men nu dogo de ohjelpligt. Nadjas små skratt ljödo ifrån det
gröna rummet, dämpade af det tjocka förhänget, de förtonade och tystnade
slutligen af. Klockorna i tornen slogo fyra. En svag strimma af dager
trängde in genom rutorna.

Sakta lyftades gardinen vid dörren upp. Den unge ingeniören smög fram
med stöflarne i handen. Hans ögon flammade, hans kinder voro blåröda.
Han skyndade ut, kastade en slängkyss mot den åter tillslutna dörren och
försvann. Nu sof hon ljudligt. Hennes andedrag voro regelbundna och
djupa. »Naturbarnet» drömde, tills solen var högt uppe.

       *       *       *       *       *

Fru Bäck hade ett ovanligt långt samtal med sin man. Herr Adolf
berättade i skonsamma ordalag en idealiserad upplaga af Nadjas historia.
Men han romantiserade mot sin vilja. Han hade gerna velat vara sann och
var det på sitt sätt. Endast att hans sätt att se sakerna var så
vackert. Hans naturel tillät honom icke att uppfatta verkligheten som
den var. Han såg verlden som genom ett rödt försköningsglas, som hade
den lyckliga egenskapen att aflägsna det fula och dåliga på samma gång
det ännu mer framhäfde det vackra och goda.

-- Vi voro vänner -- berättade han och slog troskyldigt upp sina ögon
och blickade in i sin hustrus klara och skarpa bruna -- vi voro vänner,
på det viset att jag tog emot henne hemma. Ibland, när hon var
exalterad, kastade hon sig i mina armar, fastän jag sade, att det inte
alls gick an.

-- Horribel person -- afbröt frun.

-- Jag betalade hennes utgifter en tid ... jag trodde, att det var min
pligt som hennes bekant.

-- Saliga äro de som tro -- frun talade litet à part.

-- Men så gjorde hon dåliga bekantskaper. Hur det var, kom hon på
sjukhuset. Du förstår! Barnet dog. Hm, professorn -- hm, skaffade henne
en utmärkt bra plats, der hon fick stor lön och blef firad och hållen
som en prinsessa.

-- Dygdens belöning.

-- Derefter, hm, hon fick snart engagement vid en ambulant teater, der
det gick bra i början, tills hon en afton blef sjuk på teatern.

-- Tills hon åter igen kom på sjukhus? Hvad? Och professorn...

-- Nej, visst inte. Åh! hvad kan du tro? Hon blef sjuk på scenen, tog
afsked och kom hit, som vi vet', för att studera.

-- Vet du hvad, Attuschka, vi kan ju betala för henne hos en sånglärare,
låta henne ta lektioner hos min gamla guvernant i spelning, så kan hon
med det samma få lite »sätt», för nu är hon alltför vulgär. Fina Mäienen
öfvar in henne till konserten. Hon har det svårt, mycket svårt. Protégén
är visst mer än lofligt dum.

Herr Adolf bad sin hustru att tala med fru Granberg, för att få henne
att intressera sig för Nadja, men fru Bäck ville icke. -- Gå sjelf --
sade hon -- _mig_ förstår hon icke, och dig tycker hon om! Hon är inte
af mina får. -- Och dermed tog hon sin man under hakan, klappade honom
beskyddande på hans bleka kind och gick.

Herr Adolf iklädde sig sin promenadkostym, lät pigan hjelpa på sig
pelsen, tog ett par nya gredelina glacéhandskar, trädde ytterligare på
dem pelsfodrade mufftiser, tände en liten fin papyross och gick med små
försigtiga steg den långa vägen åt finska jernvägen till.

Frun var hemma och tog emot. Hon satt i en fåtölj med sitt arbete och
log trött, men så vänligt hon kunde emot sin slägting. Atte observerade,
att hennes ansigte hade samma uttryck som man ofta återfinner hos en
viss kategori af gifta qvinnor.

Man kunde säga, att hon såg försummad ut. Liksom en krukväxt, som stått
i skuggan och som man glömt vattna.

De talade om likgiltiga ämnen. Atte trodde för resten, att alla ämnen i
verlden voro henne likgiltiga. Hon var som uttorkad. Och ännu för ett år
sedan hade han sett henne glad, liflig i sina rörelser, med rodnande
kinder, visserligen blyg och stillsam, men intresserad och varmhjertad.
Då hade hon varit lycklig. Hade några få månaders kroppsligt
illabefinnande kunnat göra så mycket? Det var då väl, att hans hustru
var så frisk. Han var innerligen förnöjd med sin lott och med hela
verlden. Gerna hade han hjelpt sin slägting, om han kunnat. Men -- när
icke ens läkarne...

Ändtligen tyckte herr Adolf sig böra komma fram med sitt ärende. Det
skulle bli en konsert till förmån för den fullkomligt medellösa fröken
Sergeiewna, ville hon icke intressera sig derför, köpa några tiotal
biljetter för den stackars värnlösa flickans skull?

-- Nej, det vill jag verkligen inte, jag hatar det usla kräket, och
kunde jag göra henne något ondt, så gjorde jag det ... men nej, det
skulle jag likväl inte. Jag orkar egentligen inte heller hata henne nu
mera. Hon är mig endast vidrig som en giftig spindel. Men hjelpa henne
-- det bryr jag mig inte om.

-- Du dömer förfärligt strängt. -- Atte såg förebrående på henne. -- Du
är kanske ännu -- svartsjuk! Hvad? En liten smula?

-- Inte nu mera. Då jag fick visshet, var jag ju rasande några dar, --
jag skulle kanske säga några veckor, -- men så, ju mer jag fick tänka
mig in i allting, dess mer lugnade jag mig. Nu är jag resignerad. Det
hela intresserar mig inte. Var så god, fröken Sergeiewna! Var så god!
Slit honom med hälsan. Sug ut blodet på honom, efter han så vill. Jag är
snart ifrån det. Men vara med om när det odjuret skall visas för pengar,
nej tack.

Hon talade helt lugnt. Hennes stämma darrade icke af vrede och gaf icke
någon illustration till hennes ord. Hon läste upp hela detta anathema,
som om det varit en katekeslexa.

Der kom blott ett litet föraktfullt drag kring öfverläppen, eljes skulle
man kunnat tro, att hon talade om sista snön, det lät så fullkomligt
likgiltigt.

-- Men -- Atte rodnade och hostade af förlägenhet, han aftog stillsamt
sin andra handske, höjde handen i nivå med sina ögon, böjde fingrarne
och betraktade sina långa välskötta naglar, som om de kunde ge honom
förklaring -- men jag förstår inte.

-- Inte? Hvad?

-- Hvad du menar. Du vill väl inte insinuera, söta vän, att din käre man
-- hur skall jag säga -- har något, hm, något slags förhållande,
vänskapligt förhållande till -- hm, damen i fråga.

-- Eftersom du är min enda slägting här på orten, kan du gerna höra
hela historien, om eljes dina finkänsliga öron kunna tåla vid det: din
protégé är sedan två månader min mans älskarinna.

Atte var nära att korsa sig. Han hostade nervöst och stack omedvetet
alla venstra handens naglar på en gång i munnen, hoppade upp ifrån
stolen, satte sig igen och rättade förläget på sin krage, generad öfver
sin brist på sjelfbeherskning.

-- Herre Gud! Söta vän. Bevare oss Gud! kära lilla ... det är väl inte
ditt allvar?

-- Det är _deras_ allvar ... jag skämtar inte ... ser jag ut, som om jag
ljög, tycker du?

Hon lyfte upp sitt allvarliga, förgråtna ansigte med de mörka ringarna
kring ögonen. Långsamt slöt hon ögonlocken och öppnade dem så igen och
såg länge och sorgset på honom. -- Ser jag ut som om jag ljög? -- Hon
sade det snyftande, men med undertryckt rörelse. Af tonen i hennes röst
kunde man ej veta, hur mycket hon lidit.

Atte kände sitt hjerta krympa ihop. Han hade lätt att röras, och tårarne
stodo honom redan i ögonen.

-- Är det sanning, är det verklig sanning? Kan en menniska -- kan vår
Carl vara så elak? Hvad skall man göra? Herre Gud ändå!

Han hade tappat koncepterna och satt och såg hjelplös ut. Den ena handen
sträckte han ut emot den unga fruns, som han fattade och kysste. -- Jag
vore glad, om jag kunde göra någonting. Men -- hvad?

-- Ingenting kan göras, käre Atte, ingenting. Mitt lif är nu en gång
forstördt och kan inte bli lappadt ihop igen. Jag reser om en månad,
se'n jag samlat en smula krafter, så jag kan komma till Finland. Det är
alltihop.

-- Resa, utan Carl? Men det kan du väl inte?

-- Jo, jag kan det!

-- Jag trodde, att...

-- Att det förestod mig något? icke sant?

Atte såg ned, återigen litet brydd. -- Ja, jag hörde, att du...

-- Det _var_ sant, det du hörde, men det _är_ det inte! Vi trodde för
några månader se'n, Carl och jag, att vi skulle bli nog lyckliga att få
ett litet barn. Men för några veckor tillbaka, då jag såg -- och hörde
och förstod...

För första gången darrade hennes röst en smula. Men hon hämtade sig
snart och fortfor:

-- Då jag förstod, hur det var, då blef jag så upprörd och kunde inte
beherska mig! Jag grät och sörjde, och -- det var mitt eget fel.
Alltnog, jag blef sjuk och -- hela vårt hopp gick om intet. Ännu kan jag
inte resa, jag har inte öfvervunnit det och inte återfått krafterna. Men
-- doktorn tror, att om tre à fyra veckor --

-- Och hvad säger Carl? Den Carl, den Carl, ack! hur kan han?

-- Han har icke ens brytt sig om att höra efter hvad som felats mig. Han
har nästan glömt, att jag fins till. Han tycker -- för resten liksom jag
sjelf -- att vi inte passa för hvarann. Han ser mig icke mer, om han
också har mig framför sig. Och det är knappt fjorton månader sedan vi
vigdes, lyckliga och sälla.

Atte skakade på hufvudet. Han hade icke mer ord, så grep honom vissheten
om denna verldens ondska. Slutligen kom han på en idé.

-- Du misstar dig kanske, alltsamman är kanhända ett litet ledsamt
missförstånd.

Hon nickade långsamt med hufvudet. -- Ett litet missförstånd! Om det så
väl vore! Jag gick en gång, sjuk och svag som jag var, efter honom, då
han sagt, att han skulle gå till klubben, för att hinna upp honom och be
honom om förlåtelse för att jag varit ... nå, det der förstår du inte.
Emellertid gick han icke i den riktningen, utan åt motsatt håll. Jag
följde. Han gick till henne. Jag gick efter. Jag såg hennes namn på
dörren och tänkte gå in, men vågade inte. Så hörde jag honom sjunga ...
som han förr gjorde för mig. Jag gick då ned, der fins ett kafé i
porten, och derinne satte jag mig vid fönstret. Det dröjde ett par
timmar, innan de kommo ut. Så åkte de bort. Jag tog en istschwoschick
och följde dem. De foro till Pawlowsk. Der togo de in på gula
värdshuset. Jag var i rummet bredvid. Då de superat, foro de af igen.
Jag följde alltjemt med min istschwoschick. De togo vägen hem till henne
ännu en gång. Han stannade der, jag var alltjemt på kaféet. När klockan
slog tolf, måste jag gå hem, ensam i mörka natten. Klockan var nära sex,
då han återvände. Sedan dess har mycket händt.

Hon stannade en stund. Klockans pickande lät fredligt i det lilla
hemmet. Det var ett litet lifligt kabinettsur inne i det rum, der de
suto, i det andra rörde sig långsamt en gammal ärevördig matsalsklocka i
förra århundradets stil.

Den unga frun fortsatte:

-- Jag sjuknade på morgonen efter den vandringen och Carl tyckte, att
han gjort nog, då han gick efter en läkare. Sedan dess har doktorn icke
sett honom. Jag heller icke mycket. Han skänker mig då och då en ny bok,
en påse drufvor, några resedor i kruka... Nå, det är inte mera, hela
historien är slut, det är ju helt hvardagligt, inte sant?

-- Men får jag inte tala med Carl, förehålla honom, eller -- kanske
skicka bort henne?

-- Nej -- ingenting kan göras. Jag vill, att ingenting skall sägas. Jag
har redan arrangerat om allt. Min vän, fru Stenius, hvars man är prest i
Kyrkslätt, tar mig till sig. Jag skall läsa med hennes barn, jag får
fritt vivre och en liten lön. Det är hvad som passar mig. Jag är ju
guvernant. Jag skulle aldrig ha gift mig. Jag, som är så obehaglig. Som
har ingenting att bjuda. Med mig _måste_ han bli olycklig.

Hon talade för sig sjelf, som om hon varit omedveten om Attes dervaro.
Efter ännu en paus fortsatte hon i samma ton:

-- Från första maj är jag bunden vid min guvernantsyssla och, låt se, i
dag ha vi tjugoandra mars ... det är vår, jag blir nu snart raskare. Det
är hoppets årstid. Säg, det är ju så, Atte? Den här tiden går det raskt?

-- Om du skulle tala med honom sjelf, du älskar honom ju? Hvarför skall
du uppge hoppet så der. Fick Carl bara veta detta, så gaf hän nog
flickan på båten.

-- Jag skall säga Carl allt, innan jag reser. Men det kommer ingen
ändring i fråga. Mellan Carl och mig är allt slut. Jag har mist tron på
honom. Jag vill aldrig mer tillhöra honom. Jag är för god att äta upp
hennes qvarlefvor. Han är mig nu så likgiltig som -- vore han en annan.
Ingenting kan upprätta honom! -- Och tro mig, min vän. Han _är_ en
annan. Och han blir aldrig mer sig sjelf. Han är besmittad och blir
aldrig mer frisk.

-- Du skulle inte vara sträng och oförsonlig. Tänk på den menskliga
naturens skröplighet.

-- Ja visst, men ursäkta, så usel är jag inte, att jag behöfver taga på
mig den klädning som i månadtal legat i rännstenen. Så usel är jag inte,
att jag behöfver taga till mig den man, som i månadtal legat i
rännstenen eller det som värre är. Ingenting binder mig. Ingenting skall
heller binda honom. Vi vilja begge bli fria.

-- Men tänk på verldens dom?

-- Hvad bryr jag mig om den? Mitt lif är rent som en engels, det veta
alla. Min karaktär är utan vank -- åtminstone för hvad man kallar
»verlden». Om jag felat som hustru, nå, så har jag fått min lön! Jag kan
stå mitt öde. Och nu, min käre vän, du måste gå, för jag är trött. Kom
hit ibland med din hustru, hon är så snäll. Och -- lycka till med din
protegé. Du förstår mig ju och är inte ledsen, inte sant?

Hon nickade till afsked. Herr Bäck kysste ännu en gång hennes magra och
heta hand och gick, echaufferad och upprörd. Så fort han kom hem,
meddelade han sin hustru alltihop. Med många utrop och korsningar åhörde
hon honom, kastade så på sig sin pels, tog en droska och for direkte
till Mäienens.

       *       *       *       *       *

Mäienens hade en liten bakgårdsvåning på tre små rum, högt uppe. I ett
af rummen logerade familjens damer, i ett annat herrarne. I det tredje,
som på en gång var mottagningsrum och matsal, musicerade man dagen lång.
Der stod ett pianino, utbankadt som en gammal åkarehäst, det ljöd och
klagade från morgon till afton. Grannarne våndades, bultade i väggar och
tak, beklagade sig för portvakt och värd, allt lika förgäfves. Det
spelade nu mera nästan af sig sjelf, detta pianino. Och när Fina öfvade
»stora konserten» derpå, jemrade sig Dions violin i fars rum, medan
Adolfs violoncell brummade i mors.

Men belåten var man. Vid sitt skrifbord satt far och ritade med stift
och linialer, mor höll på att i stort köksförkläde koka potatis på
fotogenköket; småfröknarne diskade och skurade knifvar. Man hade ingen
piga, det kom en gång om dagen en madam och gjorde det grofva... Far och
»gossarne» buro mestadels upp maten från butikerna nedanför.

Det ringde. Fina, styf i händerna efter en förfärlig octavpassage,
öppnade. Fru Bäck! Det blef ett skrattande och fnissande, ett
välkomnande och kyssande. Småfröknarna stucko från dörröppningen in sina
lockiga tvillingshufvud, slängde bort förkläden och dukar, och trädde in
i salongen. Man slet i idel kärvänlighet bort kappan från den besökande,
knöt upp hattbanden, ref af handskarne och tvang den välkomna gästen in
i främmanderummets bästa vaxdukssoffa, der hon efter ett envist krusande
och genom en arkipelag af fåtöljer, bord och pallar, ändtligen hamnade
alldeles utmattad.

Man begynte strax tala om konserten. Fina skulle spela en fantasi öfver
»Don Juan» af Liszt, en rhapsodie af dito och så trion, naturligtvis af
Beethoven, med bröderna. Dion skulle ge Legenden till lifs, Adolf en bit
Goltermann.

-- Och så pluggar jag »Lucrezia» med Nadja Sergeiewna. Ack, hvad hon är
söt. -- Finas mörkröda, omfångsrika kinder liknade mer än någonsin röda
strandladan vid Morsviken, och hennes ögon glänste. -- Vi tala finska,
och det är så roligt! Hon lär sig så bra. Hon tycker så mycket om mig,
vi ä' så goa vänner, så! Vi lär oss också »hafvets unga tärna» af Pacius
förstås. Och Dion är också der, och hon är här. Och Dion är alldeles
tokig i henne, småfröknarna tror att di ska förlofva sig och göra
konsertresor och få så mycket pengar, att di kan inrätta ett nytt
konservatorium i Helsingfors, och der skall jag bli lärarinna och då får
jag visst en sju, åtta mark i timmen, för si fröken Algren, som var i
Paris...

Fru Mäienen kom in, hon ålade sig fram med vänligt blinkande, af
fotogenkökselden glänsande ögon och kinder ännu fuktiga af ångan från
den nykokta potatisen.

Nytt välkomnande, nytt ordflöde, allt i samma musikaliska strömriktning.

Ändtligen fick fru Bäck med en mycket uttrycksfull gest fru Mäienen att
förstå, att de borde vara i enrum.

De unga damerna försvunno som rök dit fotogénkökets läckerheter lockade
dem.

Man begynte samtalet hviskande. Fru Bäck berättade hvad hon visste om
Nadja.

Fru Mäienen himlade sig och ville icke tro. Det var kanske till sist
bara inbillning.

--- Kära hjertandes, det är visst förtal! Det är svekomanerna, som ha
spridt ut det. Nog är hon litet oförsigtig, men det är ju bara naturen.
Det är bestämdt inte sant! Har han varit der en afton -- så har han väl
läst högt, tills det dragit litet länge ut ... ungt folk ... en
svartsjuk fru ... frän Åbotrakten, der är' di alltid så tråkiga, så ...
nej, det är bara prat, Dion har tänkt sjelf -- han är alldeles betagen,
nog vet man, unga menniskan!

Fru Bäck gick henne närmare inpå lifvet, visade henne allt flera
sannolikheter, hjelpte henne att se och tro, nästan att sticka fingrarna
i såren. Men det hjelpte ändå inte. Fru Mäienen var så hjertans god.

-- Lilla hjertans kära fru Bäck, vi måste hålla upp henne, hon är
finska, riktigt landsbarn, förstår ni, och skall nu sjunga »Nella fatal»
på finska, som min lilla englagubbe der har öfversatt! Och vi ha bestyrt
om till alla tidningar, och vi ha sprungit här till alla möjliga, och
konserten skall bli om åtta da'r och mina barn ska' spela och sjunga,
och biljetter ä' sålda, och nu kan det inte ändras!

Det kunde icke ändras. Fru Bäck insåg det nog. Hon menade, att möjligen
de, som protegerade en sådan äfventyrlig uppenbarelse, komprometterade
sig, men icke heller det kunde numera komma fru Mäienen att uppge Nadja.
Mäienens hade rört på bastrumman, och en gång i farten gick den af sig
sjelf och kunde icke hejdas. Reklamerna växte, det var så romantiskt med
denna unga sångerska, som var en verklig fiskarflicka, ett barn af
folket! Finskt i förening med ryskt, så intressant! Hon hade dessutom
lärt sig sjelf allt hvad hon kunde och var så naturlig och ursprunglig,
på samma gång som verkligt genialisk.

Konserten gick af stapeln på den bestämda dagen. Huset var något mer än
halft. Herr Adolf Bäck hade köpt några och trettio stycken biljetter och
delat ut dem som han bäst kunde bland kreti och pleti. Ingeniör Granberg
disponerade femtio, hans kamrater, deras fruar och barn, deras väninnor
och väns vänner. Flere korrespondenter hade blifvit inviterade, man hade
icke försummat något. De Mäienenska numren gjorde lycka, isynnerhet
småfröknarnas. Fina i ponsorödt atlaslif hade slagit af ett par strängar
med Liszt, eljes hade det gått utmärkt. Nadjas furore var mer artificiel
än naturlig. Hon kom af sig i både text och melodi, men skrattade bort
alltsamman. Hennes toilett var dyrbar och affekteradt enkel, men bars
illa. Hon hade icke glömt sina forna teaterfasoner och sparkade med
släpet lika som förr. Sin dramatiska talent visade hon medelst några
häftiga rörelser med armarne och med våldsamma rynkningar på ögonbrynen
så ofta som möjligt. Några korrespondenter tog hon med sina då och då ut
och in vända ögon, andra med sina uppmuntrande leenden och små skratt,
hennes »naturliga och otvungna väsende» behagade dem alla.

Damerna deremot intogos genast af en oförklarlig antipati för
debutanten. De tyckte, att hon bäst hade passat för något caféchantant,
några ville till och med förpassa henne ända till zoologiska trädgårdens
tältföreställningar. Icke en tyckte om hennes sång! De funno rösten rå
och utan klang samt hennes föredrag lika plumpt som affekteradt. Allmänt
anmärktes mot intonationen.

På återvägen från konserten ifriga disputer. Man tadlade bland fruarna
dem, som gifvit henne buketterna. Tvenne lagerkransar hade efter
folkvisorna tillkastats henne nedifrån, de hade präktiga band i de
finska färgerna, och denna hyllning fann man opassande. Men herrarne
skrattade åt alla dessa anmärkningar. De funno den nya artisten pikant,
retande, artistiskt begåfvad och absolut naturfrisk. Det var bara
afunden, som kunde döma annorlunda.

I de ryska blad, hvilkas kritici närvoro på konserten, funnos inga
recensioner. Endast i en liten tidning syntes morgonen derpå en
svassande blomsterspäckad artikel, deri Nadjas uppträdande rosades som
någonting utmärkt. »I den fullsatta salongen jublade en hänförd publik,
och ett regn af blommor jemte lagerkransar höljde snart den unga
stjernan, som nu för första gången visade sig för en större publik».

I finska blad citerades begärligt allt detta. Nadjas rykte växte. De,
som kände henne, ryckte föraktligt på axlarne, men andra gladde sig åt
att landet fått en ny storhet.

Med de samlade medlen skulle Nadja resa till Paris, så var bestämmelsen.
Hon hyrde sig i stället en egen liten våning, möblerade den och klädde
upp sig sjelf. Dion kom på ett märkvärdigt sätt att hjelpa till vid
arrangementerna. Fru Mäienen upptäckte för sent, att hon gjort en dumhet
i att beskydda deras bekantskap. Pappa Mäienen än hotade än bad sin son,
-- der var nära att ske en olycka. Dion hade blifvit som en »annan
menniska», emanciperat sig från familjen, sagt upp »pappas kammare» och
svärmade både dag och natt borta på egen hand.

Maj månad kom. Fru Granberg hade rest. Herrskapet Bäcks hade förbjudit
Nadja huset, Mäienens förnekade bestämdt hennes existens. De hade
aldrig känt någon Nadja Sergeiewna. Der hade bara varit ett åskmoln
någonstädes vid horizonten. Det hade stält till någon oreda, i
förbifarten slagit ned i deras hem och gjort deras son smått galen. Den
älskvärda och präktiga fru Granberg hade också fått en stöt och blifvit
skild från sin man. För dem var hon icke mera till, Nadja Sergeiewna,
det odjuret.

Ingeniör Granberg hade blifvit melankoliker och gick hos sin läkare
hvarannan dag. Han medicinerade och tog massage, men blef icke bättre.
Skygg och lynnessjuk undvek han sina landsmän, och de kamrater, hvilkas
sällskap han förr mest sökte, flydde han nu som vore de hans fiender.

Fram på sommaren återfick herrskapet Mäienen sin förlorade son. Hon hade
fått nog af honom.

Och han, han hade rasat ut. Han hade också fått nog. Och man stekte
kärleksfullt den gödda kalfven vid hans återkomst.

Talet om den utmärkta nyupptäckta talangfulla sångerskan Nadja
Sergeiewna tystnade fort. Man glömde henne för nya utmärktheter.
Statsanslagsfrågan, som för det året blifvit bordlagd, glömdes också. I
några smånotiser i finska blad lästes, att fröken Sergeiewna rest till
Paris för att utbilda sina ovanliga anlag hos Frankrikes förnämsta
mästare. Och dermed var man nöjd. Om man bara hade tålamod att vänta,
skulle hon nog återkomma som en storhet.

I den region, dit hon stigit ned, gaf emellertid detta korta rykte henne
en viss popularitet. Hon blef modern och förstod en tid att hålla sig på
höjden. Granberg och unge Mäienen förkastades, den förre emedan han
plågade henne med sina löjliga fordringar på hennes ömhet för sig
allena, den senare helt enkelt emedan han var »både fattig och dum».
Löjtnant Ulf, numera stationerad i St. Petersburg, togs till nåder igen,
det gamla kamratlika vänskapsbandet emellan henne och honom återknöts på
nytt.

Hon förde eget hus, tog en kock, en betjent och en huspiga, hade en
bestämd hyrvagn, loge i de olika teatrarne och egen perukmakare. De
bättre teatrarne besökte hon dock icke, hon vantrifdes på »italienskan»,
gäspade sig halft ihjäl på »ryskan» och roade sig egentligen blott på
»Bouffe», »Varietés» och andra tvetydigare ställen. »Benstyckena» voro
nu en gång i hennes smak. Offenbach hennes musikaliska afgud. Cancan
hennes förtjusning. Och i allt detta trifdes hon utmärkt. Och var
lycklig.

       *       *       *       *       *

I det lilla rummet vid Torparbacken sken sommarens aftonsol. Genom en
uthuggning i skogen kunde man öfver fälten se en bit af hafvet och
holmarne långt borta. Höga skogbevuxna klippor med sluttningar, som
stupade brant ned. Och vid stranden lyste den gulröda graniten bjert.
Vattnet sqvalpade friskt och grönt om de djupa bräddarne, och några
seglare kryssade genom sunden. Det var en augustiqväll.

Rågen vaggade, och längs gärdesgårdarne vuxo höga hallonbuskar, tunga af
bär. Lingonen stodo stinna och rodnade på ena sidan, de trifdes
öfverallt på de sandiga tufvorna, fetmade för hvar dag och trängdes i
klasarne. I de fuktiga dikena suto ännu en mängd öfvermogna åkerbär
bland blommor och strå, lärkorna sjöngo alltjemt och sparfvarne
småqvittrade i säden.

Ofvanför Kajsas fönster hade svalor byggt sina bon. De flögo af och till
med korta jublande skri, stora färdigfjädrade ungar stucko upp öppnade
gap ur boen och ville ständigt ha mera. Snart skulle de ut och flyga.

På lilla blomstertäppan nedanför stod en rad resedor och löfkojor. De
doftade och aftonvinden bar den fina doften varm och stark in genom
fönstret. Grannfamiljens sophög sände en fiendtlig lukt omkring, men
vinden kom vänligt från vester och förde bort de osunda ångorna. Den
sjuka inne i rummet kände blott de goda.

Golfvet var beströdt med enris, och vid tröskeln låg en sammanflätad,
af granrisqvistar hopsatt matta. Elden småpratade i spiseln, sprakade
upp någon gång, då en kådig tallgren tog eld, men domnade af igen under
askan.

På trefoten puttrade sumppannan. Kaffepannan stod nyskurad bredvid på
sanden. Allt var rent i den lilla stugan, skinande och putsadt. I en
stor, bred stol satt Kajsa med stickstrumpan, svag och feberaktig. Hon
hade haft lunginflammation och lidit mycket. Det onda hade emellertid
»slagit inåt», hon hade det alltsamman qvar; inte så att hon låg och
yrade som för fjorton dagar sedan, men på ett annat vis.

Det var hennes femtiondeförsta födelsedag, och den firade hon allena.
Herrskapet från gården hade sändt henne kaffe, socker och en ny
huspostilla med knäppen, alltsamman var lagdt på byrån, prydligt i rad.
En af grannhustrurna hade på förmiddagen lånat henne sin lilla dotter,
medan hon sjelf var på utarbete. Den lilla hade legat på golfvet och
lekt med några af Welis gamla trädockor, ty Nadjas alla voro förstörda,
så att icke ens ruinerna återstodo. Det hade varit en fest för Kajsa att
observera barnets små fridsamma lekar. Hur täckt det lekte med hvad som
helst. En träd kunde sysselsätta den lilla Majalisa en hel halftimme.
Hon gjorde ett barn af en ullgarnstofs, vyssjade det, lindade det i en
liten pappersremsa, vaggade det i ett barkskal, gaf det mat med en liten
sticka, stor som en knappnål, och lärde det att tala sitt eget
outvecklade lallande jollerspråk.

Kajsa satt och tänkte på Nadja, när hon var vid samma ålder. Skrikig och
bullrande, vild och missundsam hade hon aldrig tålt det hon hade sjelf,
utan endast det brodern hade. Så hade hon förstört allt för dem båda,
bråkat och krånglat, utan att unna sin mor någon ro, och skrikit dag ut
och dag in, år ut och år in, tills hon fann på att skratta i alla väder,
när hon var ond som när hon var god. Kajsa hade alltid tröstat sig med
att Nadja var så god, oaktadt allt det andra. Denna godhet uppvägde ju
mycket, tyckte hon. God, men svag. Ett hjerta, men villigt till allting.

Det var ett och ett halft år sedan hon sist haft bref från Nadja. Kort
derefter hade det stått i tidningarne så mycket om henne. Hon hade
blifvit nämnd med utmärkelse, som en musikalisk artist. Återigen det der
märkvärdiga artistiska, som hon, Kajsa, hela sitt lif hatat och kämpat
emot. Hade således Sergej det också? Eller hade hon det kanske sjelf,
eftersom det gjorde så starkt intryck på henne?

Måhända var hon sjelf ett slags musikalisk talent? Hon tänkte efter.
Nej. Det var inte möjligt. Väl hade hon som helt ung fått beröm för sin
röst, patrons fru hade ju försökt henne vid pianot och sagt, att hon
kunde komma in vid operan, men musik hade hon ju aldrig tålt. Bara
orgel. Inte sådan der lättfärdig dansmusik med horninstrumenter, eller
gnidmusik på fiol, eller klingeliklang på fortepiano, nej, bara
ordentlig, långsam klar sång, i stämmor eller ensamt, men allvarligt.
Hon älskade blott predikomusik.

Af henne hade således Nadja icke det artistiska, men af hvem? Om hon
varit Rellus -- men det var ju inte så. Sergei hade kanske varit vid
musiken? Det visste hon inte. Han hade en häst och var kosack, hade
lefvat, älskat i förbifarten och dött i en hast. Det var hvad hon kände
om honom.

Nadja skulle således bli en teatermamsell på allvar. Hon hade sörjt
deröfver den första tiden i Helsingfors, men gladde sig, då hon i
tidningarne läste om hennes triumfer. Nu kunde hon kanske stadga sig.
Hon hade redan gifvit dottern förlorad, hon hade öfver henne gråtit sina
kinder vissna, sina ögon röda ... kanske hon nu kunde blifva någonting
stort.

På de bref Samuli skref efter Kajsas diktamen hade Nadja aldrig svarat.
En gång hade hon sändt modern en tiorubelsedel, men inte ett ord. Hon
hade dock hellre emottagit ett aldrig så kort bref med några vänliga
ord. Tiorubeln hade hon ännu, i sin gamla svarta psalmbok. Nadja kunde
kanske en gång behöfva den sjelf ... hvem vet.

Kajsa och Samuli disputerade den tiden ofta om Nadja. Han trodde, att
hela den nya historien var till hennes olycka. Han visste, att »herrarne
satt ihop alltsammans», allt det granna man läste om henne. Hon var icke
en riktig, menade han, och hon kunde aldrig i verlden bli en riktig. En
verklig stadsdam, som dugde för en ordentlig herrskapsteater. Hon
passade inte, påstod han, »och blir hon något, så blir det till hennes
eget förderf».

Kajsa deremot trodde på dottern. Hon hoppades och lefde på detta hopp.
Hon planerade, väntade, såg i rosenskimmer en lugn, lycklig framtid. Sin
vildfogel såg hon som en skön, firad storhet och sig sjelf vid hennes
fötter, tjenande, ödmjukt aflägsnande alla hinder och alla obehag från
hennes väg!

Så blef det tyst i tidningarne en lång tid. Modern blef orolig. Samuli
rynkade ännu mer ögonbrynen och ingen vågade börja ett samtal om den de
båda tänkte på.

Samuli reste ofta till staden. Då och då hörde han något från resande,
som sett eller hört om henne i St. Petersburg. Han kom hem igen till
Kajsa och svarade missnöjdt och afböjande på hennes fråga: Nadja har det
bra...

Men nu en tid hade han ingenting alls fått veta, tills för någon vecka
sedan löjtnant Ulfs betjent återvändt till den finska hufvudstaden,
emedan hans herre dött. Denne betjent, som var en gammal bekant till
Samuli, hade ute i staden berättat, att Nadja var fullkomligt på
förfall. Det sista året hade hon alldeles ohjelpligt sjunkit. Det var
för att höra detaljer Samuli hade rest till Helsingfors i går. I afton
skulle han komma hem.

Kajsa väntade så säkert några glada underrättelser, hon tyckte sig
nästan ha rätt att fordra någon glädje, det hade ju länge varit så
sorgligt för henne, lifvet. Hon väntade, nästan i högtidsstämning. Med
otrolig möda hade hon sjelf skurat golfvet och plockat enris för att
strö öfver ... allt var nu färdigt, han måste komma och med honom någon
helsning från hennes enda barn.

Solen sjönk allt mer, det led och led, men han kom icke. Kajsa hörde hur
katten, som krupit in genom fönstret, lade sig på sin vanliga plats
under sängen och snurrade liksom en slummersång åt sig sjelf. Minnena
stego, hon såg tillbaka som i en spegel sitt förflutna lif inom ramen af
detta trånga rum, utom hvilket hon aldrig kommit, oaktadt all sin flit
och sin sträfsamhet. Och hon kände, att hon hunnit till sista kapitlet
utan att någon lycklig förändring var att vänta. Endast någonting godt
ifrån Nadja, det var hennes hopp, den väntade fodelsedagsgåfvan. Gud var
ju så god, och hon hade fått upp en så hoppingifvande vacker vers ur
nya testamentet nu på qvällen. Det måste komma någonting godt, -- men
han dröjde.

Tänk om han hade henne med sig! En fin och ordentlig herrskapsfröken,
med förnäma manér, litet högmodig kanske, men med ett godt leende,
sådant hon hade som barn, då hon ville ha någonting och försökte
kokettera sig till det...

Kajsa smålog för sig sjelf. Hon såg sin Nadja för sig, ehuru hennes ögon
voro fästade på den grå strumpan, hon såg sin dotter sitta i
sidenklädning på stolen och såg sig sjelf lycklig och förtjust böja sig
ned för att smekande känna på det mjuka, fina klädningstyget. Hon
tyckte, att hon, den simpla bondqvinnan, icke vågade beröra Nadja sjelf,
bara sakta smeka hennes kläder. Och hon tänkte, att om Nadja ville
sjunga en enda ton, så skulle hon, modern, visst inte kunna hålla
tillbaka sina tårar. Det var visst så skönt, så rörande, det hon sjöng.
Hennes enda älskade dotter!

Hur hon ville göra allting nätt och beqvämt för sin kära gäst! De fina
sakerna hon säkert tagit med sig, skulle pryda rummet, i byrån fans
dessutom god plats. Och Kajsa lofvade sig sjelf att aldrig tråka ut sin
dotter med »förmaningar» eller »predikningar», som hon visste att Nadja
icke tålde. Och aldrig skulle hon nämna ett ord om det förflutna och de
ungdomsdårskaper Nadja begått.

Allt skulle gå så sakta och behagligt. Allt som inlagdt i mjuk, lös
bomull. Dämpadt höstsolsken inne i det lilla rummet. Hvita
musslinsgardiner öfver de dunkla, gröna fönsterrutorna.

Kajsas ögonlock begynte tynga. Det föll en slöja öfver hennes ögon, en
slöja i lätt, matt rosenskimmer. Alla tankar blefvo ljusare och gladare,
fingo vingar och flögo ut i den stora, vida, obekanta verlden.

De lyfte hennes afmagrade gestalt så stilla öfver alla materiela hinder,
buro den öfver land och haf, fylde lungorna med frisk luft och utbredde
öfver hennes hela varelse en atmosfer af stilla lycka.

Tankarne i drömgestalter förde henne till ett annat och bättre land, der
allt var så putsadt och fint, att fattigdom och elände icke kunde
trifvas der. Allt var färdigt och ingenting behöfde göras. Kajsa kände
hur ungdomskraften återkom och det glada, välsignade ungdomsmodet.

Hon gick åter igen ung och lätt i det höga och doftande gräset, hörde
sorl af bäckar och ett qvitter af tusen foglar. Hon var så glad, att hon
måste springa, och i stället för att låta sina fötter följa den gröna
stigen, höjde de sig ofrivilligt och hon bars liksom en fjäril fram
öfver blomstren, mellan höga träd, mot fjärran sköna trakter, allt
längre och längre.

Hon såg någon framför sig, ett ungt väsen liksom hon sjelf. Det var
dottern. Hon ville taga hennes hand, men det lyckades icke. Kajsa såg
att Nadja föll ned mot jorden, och ville hjelpa henne. Men till sin oro
märkte hon, att hon sjelf icke var tung nog för att få fäste vid marken.
Hon försökte tynga sig ned, gjorde ansträngningar för att nå jorden, men
studsade upp igen lik en ballong och Nadja snafvade, gick alltmer
krokig, tills hon slutligen kröp. Med gråtande suckar ville modern lyfta
upp henne, men förgäfves. Hon nådde icke dit ned.

Också här fans således en ofullkomlighet. Kajsa kände det som ett moln
af missnöje, som likväl försvann snart, hon höjdes så småningom alltmer,
kom upp i dimmiga regioner, der hon förlorade allt medvetande om sig
sjelf och allt annat. Hon sof. Drömmarne kommo och gingo likt töcken.

En kall pust ifrån det öppna fönstret väckte henne slutligen. Hon frös.
Kalla rysningar skakade hennes kropp, det var skymning i rummet, och
glöden i spiseln var slocknad. Hon var åter gammal och skröplig, åter
sitt eget sjelf.

Hon höjde sig för att stänga fönstret, lyfte sig mödosamt från sin
plats, flyttade fötterna besväradt. Hon tog ett steg, men stannade.
Hvad var det? Der på stolen, vid bordet. Hvem? Hvad?

Någon, som låg med hufvudet på händerna, lutad mot bordet. Han,
inspektorn, den regelrätte och nyktre inspektorn, som åtnjöt Kajsas
stora aktning, honom som hon beundrade och nästan älskade som en son.
Han här -- och i sömn.

Hon gick så sakta hon kunde, sväfvade som en ande, stilla och ljudlöst
till fönstret, stängde det och gick tillbaka.

Då höjde han sitt hufvud, såg upp och lät åter hufvudet falla.

Kajsa såg, att han icke druckit, Hans ansigte var förvridet, men af
sinnesrörelse, och hon förstod, att han var i uppror. Hvad hade händt?
Hon vågade icke fråga. Hon var rädd för sanningen.

Utan att säga ett ord, satte hon sig. De magra händerna knäppte hon igen
öfver knät och gaf sig till att stirra på golfvet.

Det mörknade. Klockan slog half nio. Den slog nio. Så steg han upp och
slog tungt sin hand i bordet. Hon spratt till, skrämd. -- Hvad är det,
spektor, har något händt? -- hon vågade knappt tala.

Om en stund kom der fram ifrån honom ett ljud som ett hot eller en
förbannelse. Han svor en ed och slog ännu en gång i bordet. Kajsa hörde
några afbrutna ord och förstod, att de gälde Nadja:

-- Om jag inte skall straffa henne i hennes förbannade synd, tills fan
far ur kroppen på henne, så må jag aldrig få namn af hederlig karl mer!
Om jag inte skall ge henne ett knifhugg i ansigtet, så den röda bloden
rinner ur och bleker hennes fagra kinder, så må djefvulen kasta mig i
sin eviga eld. Om jag inte piskar henne och flår henne, tills hon inte
har ett qvitt af synden i sig mer, så må ni spotta på mig, mor, men så
mycket vet jag, att straff ska hon ha och det så att lifvet hennes inte
är värdt en pris snus. Förr blir hon inte menniska! Ja, ni må ursäkta,
men det är det sista medlet. Om jag inte haft henne kär, så hade jag
låtit henne fara för längese'n. En annan skulle inte vilja ta i en sådan
der med hoftång en gång. Men jag, jag skall aga henne. Jag skall märka
henne. Det skall inte bli många hon förför mer. Och med superiet ska det
också ta en ända. Nu vet ni hvar ni har mig, mor Kajsa. Jag far i morgon
till Petersburg. Sist om en månad är jag tillbaka. Så, gråt inte. Jag
har ett paket åt er. Var inte ledsen, hon skall bli folk ännu, skall ni
få se, men jag skall försöka mitt sätt hvad det kan hjelpa. Godnatt, vi
ses igen.

»Spektorn» gick. Kajsas födelsedag var till ända. Hon klädde sakta af
sig och lade sig att sofva i det tomma rummet. Men hon somnade icke och
såg inga ljusa syner mer, inga glada drömmar kommo, bara sorgsna och
tunga tankar.

Om några dagar träffade hon uppe på gården Ulfs betjent, som varit
Samulis sagesman. Hon hade svårt att få honom att tala. Men så mycket
fick hon veta, att Nadja stiftat olycka i Granbergs familj, skilt
makarne åt och ruinerat mannen. Att hon sedermera lefvat ett år i
»större förhållanden», men för tillfället hade det mindre gladt. Hon var
ofta hemlös och dref omkring på gatorna i S:t Petersburg. Hjelpte man
henne, lefde hon bekymmerslöst några dagar, »etablerade» sig, men
öfvergaf snart alltsamman för att börja om på nytt igen med det gamla
lefnadssättet. »Hon har blifvit äldre och ser inte mer så bra ut»,
berättade mannen, »men är lika glad och lustig som förr.» Och för att
försona någon del af det onda han sagt, tillade han: -- men hjelpsam är
hon mot alla fattiga och gamla, och hjerta, det har hon också! -- Han
räknade upp en hel hop med tillfällen, då hon hjelpt landsmän, som sökt
upp henne, -- en god själ, -- slutade han och tillade ännu en gång som
tröst: -- fast hon har en dålig natur, men det kan hon inte rå för.

Kajsa hade i sitt lif burit så mycket, att hon nog kunde bära detta
till, tänkte hon. Och hon visste, att det var Guds straff, och att han
aldrig lägger tyngre kors på en än man kan bära. Hon skulle försöka
skicka sitt stackars barn något penningar, alltid kunde man få ihop
något. Kanske det kunde göra henne en glädje.

Hvarför hade Nadja blifvit sådan? Hon frågade sig sjelf detta tusen
gånger, och kunde inte få det klart för sig. Hon hade dålig natur, sade
man. Hvarifrån? Af henne, modern sjelf? Eller af Sergei?

Eller var det dålig uppfostran? Kajsa hade inte förstått att göra det
bättre. Hon hade gifvit henne det bästa hon kunde. Ett godt exempel. Och
sin kärlek. Och sin bön till den allsmäktige Guden. Ingenting hade
hjelpt.

Inte ännu. Men kanske med tiden.

Kajsa funderade hit och dit. Hon rådslog med sig sjelf och sin
erfarenhet. Hvarför bli menniskor, specielt flickor, dåliga på det
viset?

Vanligen frestas de först i begynnelsen af andra, falla för frestelsen
och fortsätta i synd. Några få af hennes bekanta hade lockats oskyldiga
i olycka. Det var en eller två. Men Nadja? Hvem hade lockat och frestat
och fört henne in på denna väg?

Den ryske officern ... ja, nej? Hon hade redan förut varit så der
lite... Hvad hade varit hennes frestelse? Fåfängan? Ärelystnaden? Nej
och återigen nej. Med ohjelplig envishet kom hon jemt tillbaka, det var
den onda naturen. Och boten deremot? Fans det någonting annat än hennes
gamla, eviga botemedel, det som ändå inte hjelpte, kärleken och bönen?

Kajsa gick till sitt lilla hem, gick långsamt med sin grå stickstrumpa i
handen. Hon tog vägen genom stengärdena, den gamla välbekanta vägen, och
fingrarne flyttade stickorna så flinkt och snabbt. Hon gick rak och
styf, munnen litet snörpt, de glänsande ögonen fästade på skogen framför
henne. En het rodnad brann på de magra kinderna, och endast hufvudet med
den svarta sidenduken på var böjdt, som fruktade hon ett slag.

Undergifven och from till sinnes steg hon in i sin stuga och återtog med
vanlig lugn ifver försummadt och kärt arbete, som dock i dag ansträngde
henne dubbelt. Men hon hade nu ett nytt mål. Att bereda sin stackars
olyckliga dotter en glädje. Då hon nu var i olycka och saknade hem och
vänner skulle hon kanske med förtjusning emotta en hjelp af sin ringa
föraktade mor.

Hon strök med lugnare mod sina kragar. Det var alltid så uppfriskande
att arbeta, också om det ansträngde en liten smula. För hela denna tvätt
kunde hon få ihop en tre, fyra mark. Och mer hade hon i sparbanksboken.
Ja, hon kunde ännu arbeta, och så roligt, hon skulle hjelpa sin dotter!

Samuli hade kostat ut en del af hvad han under året sparat på sin
jernvägsbiljett. Han hade uttagit allt hvad han hade i sparbanksboken.
Men den han sökte fans ej mer i S:t Petersburg, hon hade med »ett
sällskap» rest till Moskwa. Sällskapet skulle ge föreställningar
någonstädes, på någon stor och utmärkt teater. Nadja hade berättat i det
hus, der hon bott i S:t Petersburg, att det var någon kejserlig opera
hon skulle till, men madamen i porten menade, att en sådan trasvarg som
Sergeiewna egentligen vore för dålig till och med för cirkus.
»Sällskapet» gjorde konster på lina för det mesta -- Nadja hade redan en
tid sjungit på samma ställe som de dansat ... och nu skulle de försöka
sin lycka i Moskwa.

Samuli, som för längesedan lärt sig något ryska, förstod likväl icke
mycket af portvaktarmadamens berättelse, men hufvudsaken begrep han.
Polisen hjelpte honom på trafven, och nu var han på väg efter henne. Det
var icke kärlek, som dref honom. Det var hämd. Han visste ej hvad han
ville, blott straffa. Den långa resan öfver den hundra mil långa steppen
föreföll honom oändlig. De breda floderna, som vältrade sina
vattenmassor från öster till vester, från norr till söder liknade
kolossala ormar, som slingrade fram genom öknen, städerna med sitt
bullrande lif liknade i hans tycke små obehagliga oaser, mot hvilka
sjelfva ödemarken var tilldragande och angenäm.

Men ändtligen kom han fram.

Han tog sig rum i zigenarqvarteret borta vid Ukrainii pereolok i
närheten af det hus, der han genom polisen fått veta att Nadja bodde.
Det dröjde, innan han kunde orientera sig så mycket, att han förmådde
söka upp henne. Luften i det värdshus, der han logerade, plågade honom,
bemängd som den var med osunda dunster; maten, tillagad med stinkande
bomolja, qväljde honom, och rummen, låga och illaluktande, voro så
smutsiga, att han med sina nya kläder fruktade att sätta sig ned.

Kocken i detta hus var honom en gåta, fin och hvitklädd stod han halfva
dagen i porten och paraderade. Köket såg ut som en svinstia, det var
inte troligt, att kocken någonsin var der.

Och så gatorna. De slingrade som labyrinter utan utgångar åt samma håll,
förvillande och farliga.

Mörka, låga hus i hela denna stadsdel med omöjliga gårdar och
märkvärdiga trappor. Öfverallt kyrkor och kapell, öppna hela dagen.
Kling-klang i kyrkklockor och kastelltorn. Kaftanklädda prester, poper i
fladdrande hår och långt skägg, med tofflor och smutsiga kalsonger som
syntes inunder kaftanen då de gingo, korpojkar, som stulo från
pepparkaksmadamerna vid hörnen och sjöngo, svängande rökelsekaren
ögonblicket derefter inne vid altaret, glädjeflickor, som korsade sig
och knäföllo i smutsen vid den helige St. Sebastians i nattrock klädda
messingsbeläte, käringar med qvastar längre än de sjelfva, och som
sopade gatan, så att all orenlighet stannade qvar, allt såg han med
yrvakna, missnöjda ögon, utan att rätt veta hvart han skulle eller hvad
han ville.

Den eleganta staden roade honom icke. De breda gatorna, som gingo i
backar och bugter, de vackra trädomgifna husen i lackerad sten med
tornspiror och originela prydnader intresserade honom icke, han
förbryllades af det högljudda larmet, som i styrka vida öfversteg
bullret på gatorna i St. Petersburg, han skrämdes af stojet på
Stritninka och fann Kremls underjordiska butikstad mera lik en kolossal
röfvarkula än en orientalisk marknadsplats.

Endast uppe i Kreml bland palatserna och kyrkorna tyckte han sig kunna
andas. Der var högt till himlen och vida utsigter öfverallt omkring.
Flodens gula vatten bredde sig nedanför, flöt under breda broar och rann
som ett bälte af guld genom ängarne. De herrliga antika palatsen med
sina borggårdar fängslade honom som underverk från drömlanden, de
hundrade kyrkorna af originela, barbariskt omöjliga former och i
bizarra, djerfva färger kommo honom att häpna. Gyllne kapellets
solglänsande kupol bländade honom, och han stod som en bildstod framför
Guds moders hus vid röda porten, någonting så praktfullt, så vansinnigt
praktfullt hade han aldrig kunnat tänka sig!

Det folk, som stimmade omkring honom på gator och torg, syntes honom så
främmande, som hade han hamnat på en annan planet. Samuli kunde inte få
i sitt hufvud, att de alla voro »kristna». De rödkjolade ryska
matuschkorna i perlor, band och kakoschnickar hade han redan i
Petersburg vant sig vid, också männen i sina rynkade svarta
sammetskjolar och de röda, vida skjortorna, med vida byxor och höga
stöflar, fann han sig i, men det var en massa annat märkvärdigt folk,
som sågo okristliga ut och som Samuli inte kunde se sig mätt på.

Det var armenier med sina bruna kaftaner, silfverstickade långvästar och
fezer, malarosser med brokiga silkessjalar kring länderna, arkangeliter
med hvita långa rockar, tscherkesser i blå, åtsittande, pistolbeprydda
syrtuter, glittrande af silfverbroderier, tofsar och knappar, och så
militärer i otaliga olika uniformer, röda, gröna, blå och gula, i
silfversnodder eller guld, i fina kläder eller illa dolda trasor.

Och qvinnorna! De eleganta damerna i moderna vagnar öfverstrålades lätt
af de brokigt klädda, som gingo till fots. I blått och rödt, i själar
och slöjor, i sammet och silke, oäkta och billigt, slitet och gammalt,
men pittoreskt och lifligt i färgen. Ett stoj och ett skrattande, ett
lif och ett spel med svarta ögon.

Samuli skuffade ifrån sig allt hvad han kunde. Några togo honom under
armen, andra fattade honom i handen, några talade med honom, andra
förföljde honom eller gåfvo honom de otvetydigaste blickar.

Han skakade sitt långa hvitgula hår, som om det varit bromsar, som
angripit och stuckit honom. Han ryckte på sig, som om de varit insekter,
dessa sköna med mogna behag, som erbjödo honom sitt sällskap. Och när
det icke hjelpte, höjde han hotande armen utan en gnista ridderlighet.
Det var en björn utan manér och omöjlig att uppfostra. Och der han gick
fram, skallade det hånande skratt efter honom. Han hade varit färdig att
»märka» flere än en af »damerna» med sin knytnäfve, han hade sinnet
uppe, det hade bara behöfts en flägt, och det hade brustit ut och tagit
låga.

Ändtligen, efter många bemödanden, hade han fått rätt på Nadjas
egentliga bostad. I ett af zigenarqvarterets största och minst väl
beryktade hus bodde hon med några af sällskapet. Men det var omöjligt
att träffa henne. Hon var alltid borta, och den, som bevakade detta de
förtrollade prinsessornas hus, hade intet förtroende för Samulis ärliga
ansigte, härute var det en dålig rekommendation.

Han beslöt att stå utanför och vänta. Dag förgick efter dag och han
träffade henne icke. Det var en långtrådig parad; i denna kasern var det
många som kommo och gingo, men henne såg han icke.

En dag, han var så uppretad, så föga blid och i en sådan
sinnesstämning, att han hade kunnat företaga sig hvad som helst, en dag
försökte han att tränga sig in och söka henne genom hela huset, genom
alla de eländiga flyglarne, rum ut och rum in, om så skulle behöfvas.
Men han hejdades redan i porten. »Njanian» med de väldiga armarne i
sidan tog honom i armen och vände om honom, ledde honom ut på gatan, som
om han varit en vante. Den gamla megärans grin verkade som ett ögonkast
af medusa, Samuli lät sig motståndslöst föras tillbaka, förbluffad inför
detta odjur till qvinna; han beslöt att vänta till afton, utan att
förtära något på ett helt dygn, om det vore nödvändigt.

Han blef icke gladare mot qvällen. Hon dröjde och dröjde. Klockan slog
åtta och nio och tio, och hon syntes icke. Men när han var färdig att
springa till polisen för att ännu en gång be om hjelp, hörde han ett
skratt inne på gården...

Rösterna kommo närmare. Ett par tre slamsiga qvinnor, inhöljda i kappor.
Hon gick emellan dem, hon var den längsta. Det var ryska de talade, hon
en bruten rotvälska, de andra genuint. Det var icke vänliga röster, icke
vänskapliga knuffar de utdelade till hvarandra. Nadja, något lifvad af
sitt konjaksblandade té, munhöggs så godt hon kunde, och när de ryska
oqvädinsorden icke voro tillräckliga, tog hon till svenska och finska.

Samuli följde efter. Han ville observera dem en stund. De gingo alltjemt
grälande gatan framåt. Kom der en herre, blef han tilltalad af deras
vänliga, inställsamma stämmor och i smickrande ordalag, kom der en dam,
skrattade de, som om de sett en karrikatur.

Samuli gjorde sig färdig att bakifrån fatta tag i Nadjas axlar och ta
henne med sig. Men innan han visste ordet af, kilade de in i en portgång
och försvunno.

Der brann en grön lykta vid porten, och en skylt med bilder hängde öfver
ingången. Samuli ringde, blef insläppt och stod framför ett slags
svartmuskig väktare, som mer liknade en röfvare än en hederlig menniska.
I sjelfva portgången var halfmörkt, den gröna lyktans sken upplyste helt
otydligt en trappa, som ledde nedåt, och visade de tjocka röda
draperier, som skylde en dörr långt i fonden.

Vaktmästaren hindrade Samuli att gå vidare. Han mönstrade honom noga och
sträckte ut handen med ett dundrande: »Stcho?» Men förmildrades så
småningom och nickade.

Samuli stack handen i fickan, tog fram en silfverrubel, tryckte den i
handen på den svarte och gick till trappan.

Med fasta steg klef han nedåt, lyfte gardinen, skuffade dörren till
sidan och steg på.

Han befann sig i ett slags krogsal med spelbord. Der brann ingen gas,
endast några osande lampor. I hörnet närmast dörren lyste en Kristusbild
i messingskläder vid skenet af en liten låga i ett oljefat. Derunder
sutto en hop män i skjortärmarne och spelade. Några drucko öl ur de
stora stopsbuteljer, som voro uppstaplade på stolarne och bänkarne
bredvid dem, andra bara spelade, alltför ifriga för att ge sig tid att
dricka.

Vid de öfriga borden nära der han stod såg Samuli några andra drickande,
spelande eller konverserande. Det var inga handtverkare eller arbetare,
inga i blusar eller i vanliga ryska nationalkostymer klädda män bland
dessa kunder, utan idel lösdrifvare och vagabonder i europeiska kläder,
hattarne på. Sjömän och positivspelare, musikanter med och utan ben,
tiggare och förfallna fördettingar af alla slag. Cylinderhattar,
frackar, rester af militäruniformer, bestraffade polismän utan tjenst,
men med galonprydda mössor, utsläppta förbrytare, efterspanade
misstänkte, alla slags personer, som hade någon anledning att sky dagern
och menniskorna, samlades här att ostördt roa sig efter bästa förmåga
natten igenom.

Det låga rummet var öfverfullt med rök. Samuli kunde icke se det hvälfda
taket, der uppe var luften tjock, så den skulle kunnat skäras i skifvor.
Långt borta i fonden var en upphöjning, en hop små fotogenlampor brunno
deromkring. Uppe närmast denna estrad var det lifligare bland gästerna.
Det skrattades och skreks, halfsjöngs och hojtades. Samuli tog sig en
stol, bestälde sig af en kringspringande piga en biffstek och öl, och så
väntade han hvad som komma skulle.

Fyra fem herrar i fantasikostymer sprungo in på estraden, bockade och
stälde sig i rad. Så begynte de sjunga. En var första sopran, en andra,
en var alt och så ett par basar. Samuli tyckte i början, att det
verkligen liknade sång, men så påminte det honom om kattorna vid
Torparbacken, då de skreko i hunger. Publikum skrattade, några sjöngo
med, endast några trötta stackare gäspade åt alltihop.

Andra numret intresserade allmännare. Der kom något in på fyra ben, ett
stort djur i hvita fällar. Det dansade och svängde sig, pep och jamade,
stälde sig än på fötterna, än på händerna, under jubel nedifrån. Men då
applåderna ljödo som starkast, afkastade det pelsen, och derur kröp fram
en stor och yppig qvinna, klädd i en balettdanserskas lätta drägt.

Hon satte armarne i sidorna och begynte sjunga. Men sången var hes, hon
hostade och blef allt mer utan röst. Ackompagnerande henne med glasen,
märkte man icke i början något, men när slutligen ingen sång hördes,
föll det en af åhörarne in att ropa till sångerskan, att hon skulle
sjunga bättre. Hon blef ond, rynkade ögonbrynen och hötte med knytnäfven
åt den näsvise.

Den tillrättavisade tog upp en lök ur sin ficka och kastade på
sångerskan, som träffades på ögat. Ursinnig af vrede tog hon en af de
lampor, som bildade ramp, och slungade den ned i hopen, i mening att
träffa honom med löken.

Men den föll midt ibland åhörarne, den brinnande fotogenoljan flöt ned
på golfvet, lemnade en låga på bordet och åstadkom stor oreda. Man
skrek, svor, sprang, slog omkring sig och försökte släcka.

Det var en förvirring och derunder haglade det glas och buteljer på den
flyende sångerskan. Hon sprang ut, gråtande af förskräckelse. Samuli
rusade efter, banande sig väg genom denna menniskomassa tack vare sin
styrka och sitt lugn. Han nådde Nadja, der hon blödande och högt
gråtande sprang i korridoren för att finna en utgång, kastade sin långa
paletå öfver henne, tog henne i armen och förde henne med våld ut.
Gården, stor som ett torg, var alldeles tom. I en halfförfallen vedbod
på andra sidan stod en gammal man vid en lykta och samlade spån.

Samuli sprang till honom, gaf honom en rubel, pekade på sin dam och lät
honom förstå, att hon var sjuk och att han ville under tak. Gubben tog
lyktan, betraktade i förbigående den blödande och klagande qvinnan och
bad dem följa sig.

Han gick genom vedboden och uppför en trappa. Der låg ett rum,
jemförelsevis snyggt och varmt. Gubben pekade på ett ämbar vatten, en
handduk, en stor, bred säng och gick.

Samuli drog kappan af Nadja och beskådade henne. Hon blödde i ansigtet
och darrade af köld i sin tunna drägt, halfnaken och trasig.

-- Fall på knä, -- sade han, -- fall på knä och kyss mina fötter.

Hon föll snyftande ned och grät som ett elakt och ilsket barn.

-- Bed om förlåtelse och lofva, att du ångrar, -- befalde han med sin
inspektorsstämma.

Nadja höjde trotsigt hufvudet och såg mot dörren, färdig till flykt.

-- Bed om förlåtelse.

-- Nej.

-- Bed om förlåtelse.

-- Nej. Hon såg upp med sina blodsprängda, oklara ögon och det strömmade
emot honom en doft af konjak.

-- Så böj din rygg, för nu kommer ändtligen din stund. -- Samuli höjde
sin käpp af god mazur, den gamla käppen, som så mången gång skipat lag
bland bruksarbetarne på Drumsö och om hvilken ännu ingen klagat, att den
varit i orättvis hand. Men Nadja flög upp som en boll och sprang emot
dörren, skrämd af hans ton och hans blickar.

Han fick fatt i henne, tog tag med sin venstra hand och tryckte henne
till golfvet samt höjde käppen, blek af vrede, men lugn och trygg. Han
slog henne. Han var så hårdhändt som han förmådde och skonade icke ens
ansigtet. Han visste väl hur mycket man kunde tåla utan att taga skada
för alltid. Och han gick till yttersta gränsen.

Hon kunde icke mer skrika. Hon låg på golfvet i yttersta elände och drog
efter andan med slutna ögon. Samuli torkade sig med sin stora
lärftsnäsduk om pannan och stod och såg på henne, der hon låg,
sönderslagen, en blodig massa.

-- Du kan inte röra dig tills i morgon, -- sade han, -- ligg der och
törsta. Skrika kan du ej heller. Och ingen skulle höra dig! När solen
går upp, är jag här! En timme derefter ä' vi på väg hem. Ifall du inte
är beskedlig, får du mer stryk. Och hvar gång du härefter syndar, så
kommer käppen. Nu vet du hur den smakar; adjö.

Nadja kunde icke svara. Hon låg redan utan medvetande. Gubben fick med
en ny silfverpenning befallning att icke gå in. Han förstod och höll sig
undan.

På morgonen hade Samuli köpt en omgång vanliga bomullstygskläder från
en hvitvarubutik i den eleganta stadsdelen. Han fann henne ännu på
golfvet, nu i sömn. Han tog ett ämbar vatten och stälde det bredvid
henne, lade kläderna derjemte.

Ännu en gång gick han ut, köpte denna gång en enkel paletå och en duk i
ett klädstånd och återvände.

Nadja hade vaknat, tvättat och klädt sig. Hon satt på sängen och kammade
sitt hår, oigenkänlig, svullen och i feber.

-- Du blir nog frisk, -- sade Samuli. -- Mat får du när vi äro på vägen.
Det första du dricker något starkt, kommer käppen. Vill du be om
någonting, får du falla på knä for mig. För mig, som är en hederlig
menniska!

Nadja kastade sig på golfvet. -- Lite mat! -- bad hon.

-- Drick vatten. -- Han såg ett stop med vatten i spisen och räckte
henne det, -- och plågas liten smula! Du står nog ut med det. Ja, du!
jag har blifvit elak jag, som nyss var from som ett får, och -- det är
din skuld. Men jag är elak bara emot dem, som ä' sådana som du!

Nadja klagade: -- Åh käre, jag är så sjuk, ge mig en liten smula mat!

-- Klä på dig klädningen, den är anständig och bra, och paletån, duken
och vantarne! Skynda dig, när du är färdig, så gå vi.

Han gick. Gubben stod der nere i tal med en annan gammal man, iklädd
ett slags kuskdrägt. Denne andre hade en smutsig hvit näsduk bunden om
hufvudet, och på detta vis framstod hans gråplussiga och fårade ansigte
tydligt. Ögonen voro dimmiga och utstående, hans tjocka läppar hängde
slappt ned, och öfver hela ansigtet låg ett uttryck af verldstrött
skenhelighet.

Magen stod ut som en trumma och den rynkade rocken hängde som en kjol
ifrån höfterna ned till smalbenet, hvars strumplöshet den osnörda skon
blottade. Bröstet var insjunket och ryggen krokig, men som kjolen
började redan under armarne, spelade öfverkroppen likväl ingen stor
roll.

Men sina långa armar viljelöst hängande ned, som om de varit vissna,
gjorde han ett egendomligt intryck, halft af amfibie, halft af prest.

När de båda männen fingo syn på Samuli, gingo de sakta emot honom. Den
kuskklädde betraktade under sina halffälda ögonlock den stackars Samuli,
som under den andres ordsvall stod alldeles handfallen. Han tyckte sig
blott förstå, att gubben menade, att hans vän i kuskrocken var läkare
och begärde tillstånd att få gå in till den sjuka uppe i rummet.

Samuli nickade och blef alldeles förvånad öfver att derpå se de båda
männen aflägsna sig. Han gick sjelf af och an på gården och väntade.

Om fem minuter hörde han ett ekipage stanna utanför porten. Hans vän,
gubben från vedboden, sprang först fram, öppnade med en gammal rostig
nyckel de stora inkörsportarne, kastade sig, då han fick syn på vagnen,
ned i smutsen, böjde hufvudet, tills det tre gånger berörde marken, steg
sedan upp och bockade sig framför det långsamt inkörande åkdonet ända
till jorden. Så gick han med mössan i handen, alltjemt korsande sig,
framför hästarne, under det han med hög, andäktig röst mumlade några
slavonska bönefraser, hvilkas mening han icke ens sjelf förstod.

Samuli stod och stirrade på hvad han såg. Det var ett slags vagn på fyra
hjul med ett litet lusthusformadt tempel på. Vagn, hjul, lusthus och
allt var måladt i hvit oljefärg och utsiradt med guld. På toppen af det
lilla hvita lusthuset satt ett gyllne kors och inuti på en bänk en i
hvita sidenkläder utstyrd vaxdocka i naturlig storlek, med krona på sitt
svarta, böljande hår, med röda rosor på vaxkinderna och otaliga rader
olika färgade perlor kring hals och armar.

En silfverstickad slöja föll ned ifrån kronan på hennes hufvud, och ett
grannt, stenbeprydt bälte var knäpt om det veka lifvet. Hon hade en
spetsnäsduk i ena handen, i den andra ett krucifix.

En mängd folk sprang in på gården efter »den hvita guds moder».
Arbetare, käringar, pigor och barn. Det var ett bullersamt sällskap, de
talade med hvarandra, korsade sig, jemrade sig och beskrefvo för kusken
eller diakonen, som satt bredvid honom, sina lidandens historier.

Det slamrades med penningar och mynt, det handlades och prutades,
afslogs och ingicks köp om den underliga vara, som kusken, han med
näsduken på hufvudet, kallade »Guds moders välsignelse». De allra
fattigaste nöjde sig med att kasta sig ned på gårdens smuts för att med
händerna omfatta de »heliga» hjulen och på så vis möjligen göra sig
helbregda, andra kysste fransen på det smutshvita sammetstäcke madonnan
hade öfver fötterna, men detta kostade redan fem kopek. Åter andra, som
fingo bestryka sina sjuka ställen med en flik af hennes klädning, fingo
betala 25 kopek.

Det var flere, som fingo styrka och kraft, som blefvo tröstade eller
läkta genom att kyssa, trycka eller beröra kuskens rock. Men det var
icke så dyrt. Denna lycka betalades mest med varor. Några stucko en
strut med konfekt, russin eller torkad frukt i lådan under kuskbocken,
andra kommo med en butelj öl, en flaska bränvin eller en droppflaska,
full med konjak. Barn med kålhufvuden i händerna sprungo fram och bådo
om välsignelse, små flickor med tändsticksaskar eller en knippa lök
erhöllo nådegåfvan och handpåläggning för hvad de erlagt.

Allt vandrade i vagnslådan eller i bottnen på vagnen, der kuskens
strumplösa fötter hade plats, och handpåläggningen följde med
välsignelsen, uttalad i denna enformiga sångton med stor intervall på
slutordet, som är den ryska messan egen. Alla gingo derifrån, glada och
lyckliga, strålande af tillfredsställelse, de sjuka friska, de sorgsna
fulla af nyvaknadt hopp.

Diakonen sjelf satt under denna ceremoni lika orörlig som den heliga
madonnan sjelf. Hans ansigte, till tre fjerndelar bevuxet med mörkbrunt
skägg, uttryckte oomkullrunkeligt lugn.

Gubben från vedboden gick under allt detta till Samuli och gjorde honom
en mängd vänliga frågor under lifliga gester, dels pekande på madonnan,
dels på fönstret, der Nadja fans.

Samuli svor och bad honom dra ät Helsingland. Gubben nickade förnöjd,
som om han fått höra den angenämaste sak i verlden, gjorde ett tecken åt
diakonen, och så blef der ett sjungande, ett välsignande och ett bråk.
Kusken steg ned, diakonen steg ned. Kusken bockade, tills hufvudet
nästan berörde jorden, diakonen bockade. Kusken korsade sig, diakonen
korsade sig. Kusken tog fram ett rökelsekar, svängde det och sjöng.
Diakonen sekunderade, en oktav lägre i basen.

Så höjde de rösterna tillsammans och rabblade upp dubbelt så många ord
som nyss, på dubbelt så kort tid. Derpå togo de under djupa bugningar
den heliga guds moder, en under hvardera armen och buro henne under
idkeligt bockande och sjungande upp mot det rum, der Nadja satt.

Väl der uppe sattes dockan på bordet mot fönstret. De båda männen föllo
på knä under korsningar.

Gubben inträdde derpå med två bränvinsbuteljer. Han räckte en till
diakonen, en till kusken. Sedan dessa båda herrar uppfriskat sina
strupar en smula, togo de på nytt fatt der de slutat och sjöngo så
mycket de orkade.

Nadja satt på sängen iklädd duk och paletå. Hon var blek och uppsvullen,
med stora blånader öfver hela ansigtet. Hennes kropp skälfde af den
smärta slagen förorsakat henne, och ögonen lyste af feber och oro.

Men uppträdet med madonnan roade henne dock. Hon drog en smula på munnen
och sade på svenska till Samuli, som stod i dörren, att det var för
hennes helbregdagörelse och heliggörelse som man släpat dit upp den
heliga hvita Maria. -- De veta, att jag är en synderska -- sade hon --
nu skall det här göra mig ren igen. Hm -- som om det hjelpte med sådant.

När diakonen hörde de främmande, i hånfull ton uttalade orden på det
främmande tungomålet, svängde han rökelsekaret öfver Nadja, sjöng i
djupa basen och gestikulerade emellan madonnan och patienten.

Så tog han Nadjas hand, ledde henne till bordet och lät den hvita
vaxhanden ett ögonblick beröra Nadjas panna. Med en qvick rörelse grep
hon efter bränvinsflaskan, som tittade ut ur fickan på hans rock och var
i färd med att föra den till sina läppar, när ett kraftigt slag kom
henne att fälla handen.

Samuli hade fått nog af uppträdet. Han bad herrarne på god finska att
packa in och gå sin väg, hans religiösa känsla, i början tilltalad af
det märkvärdiga i denna mystiska helbregdagörelse, gaf vika för hans
sunda förnuft, och han blef ond öfver det föga heliga i diakonens såväl
som kuskens uppförande.

Men de ville alls icke aflägsna sig. Samuli gick då fram till bordet,
lyfte vaxbelätet, så att perlorna skramlade, och bar henne ned i vagnen
under de tre männens förskräckta utrop, svordomar och förbannelser.

De omringade honom, ruskade om honom och skreko alla tre på »dengi,
dengi, tio rubel för ett besök af hvita Guds moder, tio rubel, tio
rubel». Han ref upp från sina fickor några stora och små
silfverpenningar, kastade dem i bröstet på kusken, skuffade undan diakon
och vedgubbe, så att de föllo i smutsen, tog Nadja under armen och gick
med väldiga steg bort. Innan man hann räkna pengarne och rädda sin
värdighet, var han försvunnen i folkhopen och ute på gatan.

En timme senare sutto de båda i en tredje klassens kupé på godståget
till St. Petersburg. Hon var ombunden med en duk om pannan, den andra
svarta ylleduken dolde för öfrigt hela hennes ansigte. Hon kunde knappt
stå af smärta, att sitta var lika plågsamt. Hon halflåg med ögonen
slutna och qved hela tiden.

Då och då hemtade han henne vid stationerna ett glas starkt té med bröd.
Eljes talade han icke ett ord med henne.

Efter ett par dygns resa sutto de natten öfver på finska
jernvägsstationen i St. Petersburg. Hon hade lagt sig på en stenbänk,
han satt ett stycke derifrån.

Hon låg likt ett bylte kläder, ditkastade på måfå. Hon plågades af kyla.
Utan hufvudgärd, nästan utan hvila. De brände, hennes sår, som eld, och
dock skakades hon af köld. Det var kallt, marken frusen och storm ute.

Samuli hade gjort upp sitt program för sig. Nadja kunde inte visas för
modern. Han trodde, att Kajsa ingenting visste, och hade ingen aning om,
att Jussi, Ulfs betjent, omtalat så mycket.

Kajsa skulle, så tänkte han, i sitt nuvarande svaghetstillstånd icke
kunna bära åsynen af Nadja. Hon skulle dödas af vissheten att hennes
dotter vore en förlorad varelse, en fullkomligt förfallen qvinna. Hon
skulle sörja döden på sig, och det var bättre, att den stackars qvinnan
fick somna af i frid, i tron på sitt kära barns oskuld.

Han ville leda Nadjas närmaste framtid sjelf. Sjelf ville han straffa
henne. Och hennes framtid skulle bli ett enda långt och hårdt straff.

Först skulle hon fysiskt utmattas, ända derhän, att »djefvulen kunde
drifvas» ur kroppen på henne. Så skulle hon komma i ordentlig skola. Han
kände till en inrättning, der man tog vård om personer, som man var nog
vänlig att kalla »värnlösa» qvinnor. Der fans flera af Nadjas sort. Den
dam, som ledde styrelsen af detta hem, var en af landets mest högättade
qvinnor, på samma gång hon var en af de mest begåfvade, de mest modiga
och de mest godhjertade man kunde finna.

Han tänkte vända sig till henne.

Men var hon tillräckligt sträng, kunde hon utföra det svåra
uppfostringsverk, som var af nöden? Samuli påminte sig, att hon hade en
annan qvinna till sin hjelp, en som »gjorde det grofva arbetet». Denna
var van att skipa rättvisa. Det var hon, som med sin jernhand styrde det
vilda spannet, hon, som såg till att föreståndarinnans befallningar
gingo i verkställighet prompt och korrekt.

Till detta arbetshem ville han föra Nadja. Hon skulle ändtligen få lära
sig arbeta, med eller mot sin vilja. Upp om morgonen före solen, gnida
och gno i tvätthuset, hela dagen igenom, mager kost, bön, tukt och
Herrans förmaning.

Fru Lund, underföreståndarinnan, kände han ju dessutom till. Hon hade
varit gift med en handelsman i staden och som enka tagit emot denna
befattning. Det var ett rappt och dugligt fruntimmer, som kunde klämma
till, då det behöfdes.

Nadja skulle läras ordning och flit. Modern hade ju alltid varit för
svag och husmödrarne för ointresserade för att ge sig af med att
uppfostra en vildkatt sådan som hon.

Samuli hade från början fått i sitt hufvud, att Nadja ursprungligen hade
så mycket godt i sig, att hon icke för alltid skulle stanna qvar på
samma dåliga moraliska ståndpunkt. Han trodde, att det ursprungligt goda
en gång skulle komma fram. Hur mycket hade han ej hört om hennes ömhet
för gamle Jaska, hans far. Den tiden hade Nadja lappat gubbens strumpor,
bäddat hans säng, ja, tvättat och kammat honom. Jaska skulle ej med sina
halfslocknande ögon betraktat henne så ömt och med ett sådant uttryck af
tacksamhet, om hon ej varit god emot honom.

Der han satt i den kalla vinternatten på bangården vaktande hennes sömn,
tänkte han på allt detta. Han gick igenom hvad han mindes af underverken
i bibliska historien, specielt funderade han öfver den samaritanska
qvinnan.

Detta var ju en omvändelse. Hvarför skulle hon der ej kunna räddas
genom bönen. Om straffet i hans hand kunde skärpas ännu ytterligare, så
ginge det nog. Hon, den eländiga menniskovarelsen der borta, hon skulle
kanske ännu kunna vinna syndernas förlåtelse inför Gud och bli
återupprättad. Icke att hon kunde bli lika god som andra, nej, bara bli
så pass duglig, att hon icke mer gjorde ondt. Kanske man kunde förmå
henne att arbeta sig fri från fördömelsen.

Några sömniga banvakter gingo med släpande steg längs golfven, tände
någon lampa här och der, sopade perrongen och smälde i dörrarne så det
dånade.

Morgonen randades blekgrå och daskig. Ändtligen blef der lifligt,
passagerarne anlände, det dånade och brakade vid bagagets inlemnande i
godsdepartementet, klockor ringde och tåget afgick mot den finska
gränsen.

Timme efter timme förgick. De suto stumma i kupén. Samuli med rynkad
panna och slutna läppar, Nadja bruten och utan en smula af sitt forna
kurage.

Ändtligen böjde hon sig framåt, såg på Samuli och frågade:

-- När får jag se mor?

-- Det vet jag inte, -- svarade han.

-- Är hon frisk?

-- När jag sist skref, fick du veta, att hon haft inflammation och icke
kunde bli frisk; hvarför frågar du då?

-- Får jag inte se mor, som är sjuk? Tänk om hon dör!

-- Hon lefver inte länge, men fick hon se dig, så skulle hon inte kunna
lefva en dag till.

Der blef en tystnad. Nadja såg med dof resignation ut från kupéfönstret.
-- Vet hon ingenting?

-- Åh jo, en del. Men inte hälften.

Åter en paus. Hon stirrade alltjemt ut. De voro nära hufvudstaden.
Thölöviken låg frusen, träden i parken stodo hvita af rimfrost. De
vackra klipporna aftecknade sina dristiga konturer mot qvällhimmeln,
hela trakten lyste fager i aftonsolens skimmer.

Samuli pekade mot vester.

-- Der borta bakom bergen och sjön är Drumsö. Der var en gång ditt hem.
Du var en gång der en hederlig qvinnas enda glädje. En gammal man
älskade dig, som om du varit hans dotter. Den tiden var du ett barn. Jag
tror, att du en gång kan få din synd förlåten, ifall du vänder om nu.

-- Det är för sent, jag kan inte numer.

-- Mins du hvad Herren sade...

-- Börjar du predika, så stoppar jag igen öronen på mig. Jag tål inte
prestgnället. Det är det, som alltid hållit mig ifrån dig.

Samuli vände henne ryggen.

-- Förlåt, -- bad hon. -- Jag glömde! Jag vill inte säga så der mera.
Jag skall försöka tåla det. Jag skall inte supa mer. Men -- om du visste
hvad det bränner...

-- Om du inte lofvar att hålla dig ordentlig, så får du inte en bit mat
på flere dygn. Nu tar du sakerna och följer mig. Bär!

Hon bar kappsäcken och gick med lutadt hufvud efter honom från bangården
längs gatorna. Han vände sig plötsligt om och sade med ett sällsamt
tonfall:

-- Vill du rymma ifrån mig nu, så kan du. Gör du det, så tar jag aldrig
mer upp dig. Och du kan roa dig i din frihet hur mycket du vill. Men
följer du mig, så gäller det att gå igenom straff, och det blir en
sträng kasern du kommer i. Gör nu hvad du vill här nere, jag går upp och
köper mig mat här.

Han gick. Hon stannade vid gathörnet med kappsäcken i handen. Några
soldater gingo förbi. Så några glada studenter. Ingen såg på den
hopsjunkna gestalten. Der kommo två pigor med hvar sin gesällpojke under
armen. De hade friserade luggar, sjaletterna kokett på de höga
frisurerna, och skrattade utmanande och rått åt sina kavaljerer.

Nadja kände som en elektrisk stöt. Hon höjde på hufvudet, rätade på sig,
lystrade som en kasserad militärhäst efter en bekant marschmelodi.

Hon tog ett steg som för att lemna alltsamman, men stannade. Hon kunde
icke. Hon ville icke. Missmodig och flat vände hon tillbaka, tog den
tunga kappsäcken som ett barn i armarne och stälde sig der han lemnat
henne.

Om ett ögonblick gingo några damer förbi. Det frasade af siden och
småklingade af perlor och armband. Då de gingo förbi, kände Nadja en
stark bedöfvande lukt af dyrbar violetessens. En bidoft af fin
cigarettrök slog henne för näsan.

Hon såg rödsminkade och pudrade ansigten, som dolde vissnande rosor...
Det var elegans och förfining, hennes hjerta började att klappa, hon var
nära att springa efter dem, bönfallande.

Några enkelt klädda arbeterskor med glada ansigten mötte de eleganta
damerna och yttrade skoningslöst dygdigt förakt för dem.

-- Jag skulle inte våga ta i samma lås som en sådan der luktpåse för
aldrig det, -- sade den yngsta, -- för 'en kunde få ondt för hela sin
tid, -- och så trippade de förnöjda hemåt med sina tvättkorgar på
armarne.

Nadja gick närmare huset. I ett af fönstren hängde spetsar och dukar,
sidenband och solfjädrar, i det andra charkuterivaror. Hon gick från det
ena till det andra. Så han dröjde!

-- Ur vägen, käring! -- En gatpojke med ett tunnband kom svängande på
trottoaren och gaf henne en knuff. Nadja var färdig att ta honom i
nacken och ge honom en örfil, men hon afstod. I stället suckade hon och
lät hufvudet sjunka än djupare. -- Käring, ja, det är jag visst, och det
är det lugnaste ... bara jag slapp svedan af allt ondt -- bara jag fick
mat.

-- Så, du är här ännu. -- Samuli kom ned med ett stort paket. -- Jag
tänkte du var borta. Vet du hvart vi ska' gå?

-- Vill inspektorn aldrig mer gifta sig med mig, ifall jag blir
ordentlig? -- Hon stammade en smula och såg upp förstulet. -- Om jag
blir riktigt ordentlig?

-- Är du galen, menniska? -- Han stannade och såg på henne, -- med dig!
Jag ämnar föra dig till arbetshemmet, till fru Lund, och höra, om hon
vill ta dig. Du vet hur der är. Förhåller du dig hyggligt der, så det
blir folk af dig, så kan du tjena dig opp att en gång få komma bland
menniskor igen. Eljes inte. Jag lemnar dig ännu en gång, jag skall köpa
din mor en sjal här; du kan rymma, om du vill.

Hon satt qvar på butiktrappan, då han återvände.

-- När träffar inspektorn mor?

-- I morgon; hvad har du att säga?

-- Att jag har sträng tjenst och -- -- arbetar.

-- Bra.

De gingo ett stycke utom staden. Der låg ett ensamt hus, omgifvet af
träd och inhägnadt af ett plank. En skylt ofvanför inkörsporten angaf:
»Arbetshem för värnlösa qvinnor.»

Samuli ringde på. Dörren öppnades. Han steg in följd af Nadja.

       *       *       *       *       *

Inspektören hade talat med patronen en timmes tid eller mer. Han skulle
först återtaga arbetet andra dagen. De hade resonnerat om resan och om
Nadja. Patron kände hela historien om flickan från Torparbacken, han
intresserade sig mycket för Samulis nya funderingar och gillade hans
planer.

Kajsa hade dagligen blifvit sämre och väntade bara med oro »barnens»
hemkomst. Hon kunde ej arbeta mer, men man sände henne dagligen mat från
gården. Som hon ju ärligt tjenat dem i flere decennier, skulle de nog
sköta om henne till det sista. Dessutom hade hon en sparbanksbok med 60
mark. Patron bad honom skynda till den sjuka, hon hade visst inte långt
qvar.

Inspektören tog på sig söndagskläderna och gick. Land och vatten var i
vinterdrägt, skatorna hoppade på taken, det var lugnt och grått och
snötunga moln hängde lågt ned.

Torparbacken tycktes honom som om den krumpit ihop och blifvit ännu
gråare än förr. Ett sådant litet mullvadshål med små dåliga fönster och
förfallna skorstenar! Eller rättare, ett sådant getingbo uppe bland
stenarne på kullen. Och der inne bodde en engel, som snart skulle flytta
bort.

Hon sof, då han kom. Som vanligt satte han sig vid bordet. Den gamla
qvinnan, som de sista dygnen skött Kajsa, neg litet vårdslöst för
»spektorn», tog sin söm, den stora saxen och gick in till sig.

Då den sjuka vaknade, såg hon upp. Ett strålande och gladt leende. Hon
såg nästan frisk ut med sina röda kinder och läppar. Den magra, nu så
hvita handen sträckte hon ut.

-- Än flickan, lefver hon, har spektorn henne med sig? -- Hon talade
sakta, men tydligt och med en ton af så glad tillförsigt, att Samuli
fann, att han måste göra sitt ansigte så gladt som möjligt för att inte
störa henne.

-- Jo, visst lefver hon, och frisk är hon också. Bad så mycket hälsa mor
sin. Och skicka' med så många vackra saker till er, Kajsa, jag har hela
kappsäcken full.

Den sjuka fick ögonen fulla af tårar. Hennes ansigte lyste af glädje.

-- Hvad jag är för en lycklig menniska. Alla är så goda mot mig och jag
har så bra, vet spektorn. Sjuk är jag inte mera, bara trött, men det går
nog öfver nu. Jaså, det var inte sant, som Jussi sade, att hon var så
dålig. Det har gnagt mig länge, men i sista veckan kom spektorns bref,
att allt skulle gå bra, och det gjorde mig liksom frisk igen. Hela
trycket och tyngden på bröstet gick bort. Herre Gud, så lycklig jag är,
som fått höra allt det goda om henne. Men säg, när kommer hon sjelf?

-- Hon har tjenst nu, och kan inte komma ifrån ... hos en prost, nära
Viborg ... ett stort hus ... frun håller henne som en perla ... och...

Spektorn hade svårt att få fram orden, men Kajsas stora strålande ögon
belönade honom för hans bemödanden.

-- Tycker Nadja om herrskapet? Det gjorde hon inte riktigt med sina
förra herrskaper.

-- Jo, nu är hon nöjd, mor Kajsa. Hon är så innerligt nöjd. Det är ett
sådant rart herrskap. Fina vackra fröknar och sådan välsignadt bra
prost.

Samuli hade redan vänjt sig en smula, det gick nu bättre.

-- Der fins inga -- hm -- unga herrar?

-- Neej, inte en.

-- Har hon jungfruplats, eller hurudan?

-- Hon är hushållerska.

-- Såå! Gudskelof! Hon har då lärt sig mycket på de åren... Ordning och
allt. Hvad det var för ett välsignadt land, det Ryssland, och för ena
välsignadt goda menniskor, de ryssarne, som hon var hos, eftersom hon
lärde sig så dugliga saker hos dem. Ja ja, hon hade nog ändå rätt och
jag orätt. Hon visste nog hvad hon gjorde, då hon for. Fastän jag i min
blindhet sörjde och grät. Jag har visst varit bra orättvis och gnatig
mot henne, stackare. Jag gamla tråkiga mor.

Inspektören gick till spisen och vände på bränderna med sin käpp. Kajsa
slöt trött sina ögon, andtruten af talandet.

Då hon hemtat sig, vinkade hon honom att komma närmare.

-- Spektor, jag vill sofva nu ... men lofva mig först en sak, med handen
här på postillan -- lofvar han?

Samuli nickade: -- Om jag kan hålla det.

-- Han kan nog, och jag tror också han vill. -- Hon log smått skälmskt.
Man såg fördjupningarne i hennes kinder, som förr i hennes ungdom spelat
rollen af »kärleksgropar», och tänderna syntes en smula:

-- Låt henne inte vara der länge, ni gifter er ju -- -- -- så fort ni
kan, lofva mig det.

Samuli betänkte sig. Men hon såg så bedjande på honom. -- Säg, det gör
ni ju, så fort ni bara kan.

-- Ja, -- hans röst var nu fast. Jag lofvar, så fort jag kan. Jag gifter
mig med henne, så fort jag kan.

Det var ett uttryck i rösten, som Kajsa icke förstod. Men hon glömde
det snart och tryckte sakta hans hand.

-- Nu har jag så bra. Patrons skickar god mat och vin, och
Gustafssonskan gör rummet här snyggt i ordning. Alla grannarne ä' så
vänliga, och Carlson, han som söp, är borta. Här är lugnare nu och
riktigt godt. Jag sofver hela dan, jag får så god medicin af doktorn,
som jag tar tre gånger hvar dag. Jag blir nog snart frisk, jag sofver
mig allt till stora krafter, skall spektorn tro. Gud är god mot mig,
fattiga synderska. Presten var här i förra veckan. Han bad så vackra
böner, så. Och -- -- -- -- nu kom den allra största glädjen, den med
Nadja. Och så gifter ni er i vår och flytta in i stora byggningen. Nya
tapeter, ljusa och nätta. Hvitt golf och hvita, stora fönster. Nadja
håller ju rent nu, hon också! Och hon är arbetsam och kan sjunga. Små
sommarvisor och julvisor och påskvisor. Alltihop till Guds lof. Och
barnen skall jag lära älska Gud, som ... som ... hafver barnen kär.

Hon somnade med samma lycksaliga leende på läpparne, som nyss upplyst
hela hennes ansigte. Sömnen blekte henne dock snart, och »spektorn»
gick. Tidigt på morgonen fick han bud, att hon var död. Hon hade aldrig
vaknat.




I hemmet.


Fina stod vid pulpeten och bläddrade i kontorsböckerna. Det Mäienenska
blodet på hennes kinder hade koncentrerats inom några skarpt begränsade
konturer, och de energiska blickarne hade under tio förflutna år icke
förlorat något af sin glans. Hon bar ännu glasögon liksom den tid, då
hon öfvade sju timmar dagligen på »stora konserten», och hon hade under
det förflutna decenniet icke förlorat något af sitt lyckliga mäienenska
sjelfförtroende. Tvärtom.

Nu var det »Hemmets för värnlösa qvinnor» affärer hon skötte med samma
utomordentliga flit som fordom sina fortepianostudier. Hon hade för sex
år sedan öfvertagit bokföringen på inrättningens kontor och hade strax
kastat sig öfver det ekonomiskt administrativa med en märkvärdig, nästan
virtuosmässig talent. Hon kalkylerade, gjorde upp räkenskaper, skref in
och skref ut som en hel bokhållare. Hon lemnade ut och fördelade numera
arbetet mellan de »värnlösa qvinnorna», höll räkning på allt, skref upp
allt och glömde aldrig något.

Håret bar hon nu för tiden alldeles kortklippt och nyttjade på kontoret
en herraktig rock af svart kläde. Pennan bakom örat, några skarpa veck
mellan ögonbrynen. Eljes icke en rynka. Vid tjugonio år hade hon aldrig
haft en sorg.

Böckerna voro i det utmärktaste skick. Hon hade utom hufvudböckerna 43
små filialhäften, en för hvar och en af de »värnlösa». Dessa häftens
innehåll var af mer privat natur, ett slags betyg för vederbörandes
uppförande, tecknadt upp efter underförestånderskans uppgifter dag efter
dag.

Det skulle komma besök i hemmet i dag, först skulle presten göra sin
vanliga rond, derefter väntades några af Finas egna vänner för att hälsa
på. Det var en lycka, att allt var så väl i ordning. Direktrisen var
utrikes på föreläsningsresa, men underföreståndarinnan var på sin plats,
likaså uppsyningsfrun, tvättföreståndarinnan, syfröken och sist och
förnämst hon sjelf, Josefina Susanna Mäienen.

Det knackade. I stället för pastor Mielk kom der en annan andans man,
åtföljd af sin adjunkt. Herrarne bockade sig och började sina frågor.
Pastorn hade antagit en gråtmild, sorgsen och beklagande ton, som
Josefina alls icke tyckte om.

-- Med hvad sysselsättas dessa arma qvinnor?

-- Med arbete, hvad annars?

-- Jag trodde med bön och sång.

-- Jaså, pastorn trodde det! Det skulle vara skönt! Med bön! Våra
flickor skulle sysselsättas hela dagen med bön! Då ginge det rakt uppåt
väggarne. Och med sång! De få sjunga sina visor en half timme efter
aftongröten, och det är nog.

Pastorn böjde sorgset sitt hufvud och såg beklagande till sin adjunkt.

-- Har hemmet kunnat omvända några till den saliggörande kristliga tron?

-- Nej, det tror jag inte. Men vänta, jo, der fins ett par sjuka gamla
flickor, som gå och sucka dagen om. Den ena har lungsot, den andra
ryggmärgslidande. De orka inte arbeta, utan sjunga verkligen för det
mesta. Men dem ska' vi skicka bort till något sjukhus, så fort det bara
passar, och det fastän de sjelfva inte vilja bort. För se, vi här...

Fina höll på att glömma sina föresatser och komma in i den gamla takten
att berätta om allt och alla, då tvenne yngre flickor med famnarne fulla
af ved och qvistbränsle trädde in.

Pastorn vände sig mot dem och frågade i långt utdragen predikoton: --
Nå, ni stackars förlorade varelser, äro ni härifrån staden eller hvar ha
ni fördrifvit ert syndiga lif förrän ni togs in här?

Fina tog pennan från örat och rynkade sina ögonbryn.

-- Hvad säger pastorn, stackars förlorade varelser! Hvad vill det säga?
Hvad menar herrn med det? Syndiga ä' vi allihop, herrn med och jag och
vi allesamman. Stackra dem alls inte! De är' inte sämre än annat folk!
De arbeta så godt de kunna. Gå ut, flickor, och be Maja komma in, om jag
ringer. Muntra er nu i vedboden båda två. Du sågar ännu ett par mått,
Visu, och Lotta hugger famnen till slut. Du! lemna inte en pinne, hör
du! Så farväl, mina grisar, friskt kurage, och upp med hufvudena. Var
bara inte ledsna!

Flickorna sågo tacksamt på Fina, sneglade på pastorn och försvunno. Fina
öppnade en motsatt dörr och erbjöd sig att »visa lägenheten».

De kommo först in i en aflång sal med stora bord. Nio eller tio qvinnor
af olika åldrar sutto här och sydde, klippte till eller stickade på
maskin. Några stego upp och hälsade på de inträdande, andra gömde
fnittrande och skrattande sina hufvud i sina handarbeten eller vände sig
bort med sura miner. En ännu ung qvinna med ett anständigt ansigte och
blek hy satt och »höll ordning». Pastorn vände sig med sina frågor till
henne.

Adjunkten betraktade generad ett färdigt klädningslif, som låg på ett af
borden. Han visste icke hvart han skulle se, det var som om luften i
detta rum hade gjort honom yr i hufvudet. En af de yngre flickorna
passade på, smög sig fram ett halft steg, ryckte honom i rocken och satt
i samma sekund på stolen igen, stel och stram, syende som gälde det
lifvet.

Den stackars adjunkten gick längre in i rummet och stannade vid ett
nytt bord. Den unga flickan behöfde nu en sax, steg sakta upp, gick
förbi adjunkten, drog åter i rocken och gled derefter hal som en ål
tillbaka med saxen i hand och ett skenheligt uttryck i ansigtet.

Adjunkten rodnade och såg ut, som ville han brista i gråt. Fina hade
bakom glasögonen sett uppträdet, gick till flickan, utan att säga ett
ord, och medan hon halfhögt kritiserade ett af de andras arbeten, knep
hon med sina långa naglar i örat på den unga flickan så länge och så
eftertryckligt, att det strax svullnade upp, blått och nästan blödande.
Den tillrättavisade satt derunder och sydde, hon vågade icke ett knyst.

I nästa rum ströks och stärktes. Här stodo tolf stycken, ifrigt
sysselsatta under ett fett och svettigt äldre fruntimmers uppsigt. På
ett par undantag när, voro arbeterskorna alla litet äldre och sågo
härjade ut. De flesta af dessa ansigten hade ett obehagligt, förvildadt
uttryck, de voro gråbleka eller blåröda och sågo ut att ha lemnat ett
brokigt lif bakom sig.

Endast borta vid fönstret stod en ensam ännu ung qvinna och strök
plisséer. Hon slog skyggt ned sina ögon och rodnade, då hon såg de
främmande. Hennes drägt var mörk och anständig och man kunde af hennes
yttre ej sluta till något som helst, som icke talade till hennes förmån.

Presten bad strykfrun underrätta honom om denna unga flickas historia.
Men han fick intet direkt svar. -- Hon är en flink strykerska, -- blef
det sagdt, -- en gång rymde hon, det var för ett par år sedan, men nu
vill hon inte bort, fastän hon blifvit erbjuden flere platser. Vi kunna
heller inte mista henne nu mera. Och, -- tillade hon sakta, -- hon har
så fint sätt, en riktig dam. Hon är också prestdotter -- har varit
mycket olycklig och mycket sjuk. Men nu är hon, tack vare fru von Bilde,
alldeles frisk, både till kropp och själ, och vi tycka alla riktigt om
henne!

-- Guds nåd ha vi att tacka för denna omvändelse från mörker till ljus,
-- pastorn hostade och höjde rösten. -- Kära -- hm -- barn -- hm -- I
skolen vaka och bedja, att I icke falla i frestelse för djefvulen i
edert eget kött.

En af stärkerskorna nere vid spiseln började vid dessa hans ord att
snyfta högljudt. Hon förvred sitt fula ansigte till grin och gjorde
stort väsen med näsa och näsduk. Ett par af de andra gjorde henne
sällskap, några småfnissade öfver sina jern åt alltihop. Ingen såg upp.
Efter en stunds idkeligt förmanande i samma snyftande ton gick pastorn
in i matsalarne, der dukningen som bäst försiggick. Han skakade hela
tiden på hufvudet, som om han hade något slags spasmer, och drog
mungiporna ännu längre ned. Adjunkten trampade honom i hälarne, skygg,
liksom ett barn i sin mors kjolfållar, och vågade inte se upp från
golfvet.

Vid borden sysslade två snygga flickor i alldagliga, icke obehagliga
ansigten. Äfven de sågo hederliga och beskedliga ut, hade ingenting af
denna »värnlöshet» öfver sig som gifvit inrättningen namn, och tycktes
trifvas utmärkt.

Fina, som tillfrågades om dem, svarade, att de voro två riktigt hyggliga
och bra flickor, som blifvit fångade på gatan, bjudna på »té» till
hemmet och stannat. Den ena hade varit »för polisen» i flere år, den
andra hade _bara_ varit lösdrifverska och haft stora anlag för superi.
Båda voro nu utmärkta och uppförde sig klanderfritt.

-- Bland strykerskorna ha vi för tillfället våra värsta -- upplyste hon
vidare. -- Två af dem ha suttit ut sin bästa tid i fängelse, båda för
barnamord, en har stulit och suttit inne för det, de andra ha eljes
varit litet äfventyrliga. -- Men nu -- sade hon raskt -- nu äro de
riktigt bra och snälla. De göra hvad de ska' och slåss sällan. Om någon
ibland rymmer, så kryper hon snart till bönboken igen, kommer tillbaka,
och är då dubbelt bättre än förr.

Pastorn befann sig icke rätt väl, han såg på sin klocka, hviskade något
i örat på adjunkten och gick med en kall bugning för fröken Mäienen.
Fina gjorde en liten fnurrig knyck på hufvudet, tog vägen till sitt
kontor, antecknade i privatböckerna och var knappt färdig dermed, då
det åter ringde.

Hon öppnade. Hela tamburen var full af folk. De trängdes in allesamman,
barnen först. Fina tog ett par på armarne, medan ett tredje omfamnade
henne öfver knäna.

En tjock och glänsande herre med långt artisthår kom med utbredda armar
emot henne, kysste henne åtskilliga gånger på munnen och de röda
kinderna, svängde om med henne och kysste henne åter igen. Hans långa
hemväfda stoppade paletå var alltjemt i vägen och hans vida och något
korta byxor stodo som stubbar om hans ben.

-- Åh, min hjertans pojke, min söta lilla Dion, hvad du är dig lik,
alldeles dig sjelf minsann, precist som i fjor...

Fru Dion, som sysselsatt sig med att i tamburen pelsa af ett af barnen,
kröp nu fram, tunn och slank som en ande, hälsade hjertligt på
svägerskan och presenterade yngste sonen, en knubbig treåring.

De kysstes allesamman om igen och satte sig i Finas breda och stora
kontorssoffa.

-- Men fet har du blifvit i Janakkala, det är visst mjölken hos svärfar,
hvasa?

Fina knep honom i den stinna kinden och gaf honom en liten puff i magen.
-- Men artisthåret har han qvar, gudskelof, det var då roligt. Nå, hur
må dina kalfvar och dina kor ... svärfar har ju en hel hop, lyckliga ost
der!

Dion bara skrattade och svarade icke. Han drog ned sin hustru på ena
knät, yngsta flickan på det andra och gungade. Han var sig så olik som
möjligt. »Andre Wieniawsky» var som bortblåst, en ärlig landtis fans i
stället med ett ansigte som en basunspelande kyrkengel och en mage som
en prest.

-- Nå, der kommer Clara med sin pojke, det blir ju ett riktigt
slägtmöte! Och Lilli med! Att hon sluppit från sin skola så här tidigt.
Välkommen, mina englar. Sitt ned! Sitt ned!

Småfröknarna hade blifvit stora. Clara var gift med en litteratör, som
kunde föda både hustru och barn och sig sjelf dessutom. Barnen slogos
redan i farstun om en karamell och gåfvo sig ingen ro, förrän Fina fann
på ett bra sätt att lösa den gordiska knuten, i det hon proponerade, att
den äldsta skulle suga den half och den andra ta resten. Sjelf
öfvervakade hon domens verkställande, och frid stiftades.

Lilli var ej uteslutande skollärarinna. Hon hade inte liksom systrarna
alldeles öfvergifvit musiken, utan uppträdde stundom på konserter i
qvartetter eller duetter. Hon liknade alltjemt en blåklocka, gick i
ljusblå rosetter och blickade omkring med blå förgätmigej-ögon,
anständig och nätt.

Kontoret genljöd af munterhet. Barnen stojade, föräldrarne suto i det
vänligaste samspråk. Finas seminaristiska miner hade försvunnit, hon
bara diskuterade med Dion om allt angående hans landtliga hem, hans
förvaltareverksamhet och sådant. Lilla Janakkala-frun satt och berättade
Clara sin sista sjukdoms besvärligheter, det var alldeles förskräckligt,
och Dion hade varit som galen af ängslan och gråtit.

Lilli gnolade på sopranstämman i en af Mozarts terzetter, gjorde små
vigilanta löpningar och gladde sig åt sin lilla stämmas stora böjlighet.

Kaffet dracks under trugningar och krus. Fina hade låtit koka det
riktigt starkt och godt. Så skulle man bese inrättningen.

De gingo öfver gården, till tvätthuset, alla damerna. En ljum, våt ånga
slog dem till mötes. Den låga och stora källarsalen var för tillfället
litet skum, i en väldig spisel brann en eld, hvars sken färgade
vattenångorna röda och visade de arbetande qvinnorna i rödflammande
belysning.

De stodo vid sina höga bunkar och gnodde, så löddret skummade högt. De
pratade, så orden flöto i kaskader från evigt rörliga läppar. Några
sjöngo, en eller ett par borta vid fönstret hvisslade flinkt och
behändigt några dansanta och lättsinniga melodier.

Bara armar, röda som tulpaner. Kraftiga höfter, kinder i ponso, svettiga
pannor. När de besökande inträdde, blef der en liten stiltje, men blott
för ett ögonblick. Flere par armar sattes i sidorna, och det blef ett
ömsesidigt beskådande. När man fått nog, begynte arbetet igen.

Vid stora kitteln stod tvätterskornas kommendant och öfversteprestinna,
i hvardagslag kallad »farmor». Det var en gladlynt men sträng fältherre,
som förstod att på samma gång göra sig älskad och åtlydd. De nitton
tvätterskorna sågo upp till »farmor» som till en högre försyn, hon var
deras ideal och deras afgud. De voro lyckliga att arbeta under henne och
gjorde allt hvad hon bjöd. Hon tillät dem att hålla sig glada med sång
och prat under arbetet, som derför gick än bättre.

Farmor svängde om byken i lutvattnet. Hon hörde på ungdomen och gjorde
bara då och då en mustig anmärkning, som ofelbart kom hela flocken att
brista ut i skratt. Men ve! om någon slarfvade eller drönade vid
arbetet. Då tog »farmor» spiran ur luten och smekte med den heta
trädstöten vederbörandes kinder tämligen omildt. Också undvek man att
göra henne ledsen. Farmors vrede var tung att bära. Hellre hvad som
helst.

Tvättstaben var inrättningens stolthet. Man levererade ifrån
tvättafdelningen en utmärkt tvätt. Allmänhetens förtroende var vunnet,
och det var egentligen tvätthusets förtjenst, att inrättningen
ekonomiskt bar sig.

»Farmors» flickor gjorde alltså rätt för sig. Hon höll dem i styr, der
var ständigt god ordning. Inga rymningar, inga bränvinshistorier, intet
kif, ingen kurtis. En mönsterbataljon styrd af en idealkommendant.

De främmande gingo omkring till de olika grupperna och resonnerade lite
smått. Fina, som stod något afsides vid dörren, berättade lilla
svägerskan »farmors» historia i korta drag. Hon, den som helgon dyrkade
gamla, som omvändt så många af de värsta synderskorna, som genom sitt
personliga inflytande kunde tämja den vildaste och för ett ordnadt lif
vinna den mest depraverade, hon hade tillbragt trettio år af sitt lif i
fängelse. Hon hade lösdrifvit, varit under polis och så stulit, rymt och
åter stulit. Hon hade »öfverfallit öfverhetsperson», slagits och Gud vet
inte allt hvad. För tio år tillbaka hade direktrisen tagit henne, samma
dag hon uttjent sitt sista straff vid femtio års ålder. Och under dessa
tio år hade hon varit exemplarisk.

Fina gick ändtligen fram till tvätterskorna, inledde här och der ett
litet samtal, klappade några af flickorna på kinderna, tog de vackrare
under hakan och gaf »farmor» en smekning på axeln, som skulle ha fält en
vanlig spinkig balkavaljer till marken. »Farmors» runda skuldra bågnade
icke under tyngden, den stod godt emot, och den gamla skrattade, så att
de ännu friska tänderna lyste.

Hvar hon gick fram, »kontorsfröken», logo de emot henne, vexlade små
frimodiga repliker och nickade vänligt. Dion, som skötte småbarnen
utanför, blef otålig och stack in hufvudet. -- Uh, hvad här var varmt,
kom nu.

Man gick ut. Endast svägerskan ville se ännu litet till. Kanske köket.

Fina tog afsked af de andra och följde lilla svägerskan. Hon omtalade,
att köket här var det bäst ordnade kök, hon någonsin sett. Ehuru det var
alldeles för litet för så stor matlagning, kunde kokerskan likväl sköta
alltsamman med underbar skicklighet. Hon lagade ensam dagligen mat för
nära femtio personer, och ändå var der alltid exemplariskt snyggt i kök,
skafferi och spisel.

Kokerskan stod vid kaffepannan, då de kommo in, hon hälsade buttert på
Fina och vände ryggen till, så fort hon såg den främmande. Det var en
hög och ännu rak gestalt, hon bar en mörkgrå bomullstygskjol, svart
kofta och duk på hufvudet. Det tittade ett par mörka, lifliga ögon fram,
men bara en enda gång, eljes såg hon oafbrutet ned på sin svarta
blankskurade jernspisel.

Unga fru Mäienen tilltalade henne en gång med den vänligaste röst. Det
kom ett mummel till svar, omöjligt att förstå. Fina närmade sig och
försökte inleda en konversation. Det gick inte.

-- Han kommer ju i dag, kärestan, inte sant? Det är lördag, hans dag. Då
har han åter igen något roligt med sig att läsa, få se hvad det blir?

Hon mumlade åter, det kunde vara både ja och nej. -- Det är en af
»farmors» omvändelser, hviskade Fina, -- hon är eljes en mycket
märkvärdig person. Ingen vill hon tala med, och hon är heller inte tåld
af någon här i hemmet, utom oss föreståndarinnor, förstås!

-- Hur länge har ni varit här nu, Maja? -- frågade Fina, denna gång i en
ton, som fordrade svar.

-- Tio år. -- Svaret, ehuru hörbart, uppmuntrade icke till vidare
frågor.

Man beundrade golfvets hvithet, de nyskurade bordens glans, träkärlens
aptitliga renlighet och messingskastrullers och kittlars blänkande
fägring. Skafferiet med sina lårar, hyllor, lådor, tunnor, askar, påsar
och fat väckte fru Dions entusiasm. Hon utropade alldeles hänryckt: Åh,
herre Gud, Fina, jag har då aldrig sett något så nätt och väl
arrangeradt; Dion borde ovilkorligen vara med, han som påstår, att kök
och skafferier alltid komma honom att qväljas. Men det här! kan man se!
Och så fort hon fått det fint efter middagen. Fina lilla, få vi ropa på
Dion?

Kokerskan vände sig för första gången om, såg med en mörk blick på Fina,
gick fram till henne och bad: -- Fröken, tag inte honom hit, jag ber,
inte honom.

-- Var lugn, Maja, vi gå nu! Du kokar väl godt kaffe åt din inspektor,
hoppas jag. Hälsa honom från mig. Och hör du, skicka honom upp efter
skåpnyckeln till mig, så du får duka honom en liten sexa. Sedan kommer
jag kanske sjelf och hälsar på, innan ni gå ut på aftonpromenaden.

Maja neg och lilla svägerskan också. Hon såg med sina grå, beundrande
och vänliga ögon på denna stora, groteska figur utan behag, utan mjukhet
och utan någonting tilltalande i sitt yttre. Hon, den unga frun, förstod
dock att beundra detta sällsynta och utmärkta exemplar af en tjenarinna.
Hon böjde sig ovilkorligen och ofrivilligt för denna duglighet, som så
eklatant uppenbarade sig der inne i detta lilla bristfälliga kök, der så
många moderna beqvämligheter saknades.

-- Det är en argbigga -- sade Fina -- men en utmärkt menniska.

-- Hvarför är hon här? -- frågade svägerskan -- hon ser ju så korrekt
ut? Har hon stulit?

-- Neej. -- Det var liksom Fina hade smittats af kokerskans ovillighet
att svara på frågor.

-- Har hon kanske mördat? -- Svägerskan ryste till. -- Det var verkligen
något hemskt i hennes bruna ögon och rödaktiga hår.

-- Nej du, aldrig -- direkte.

-- Nu förstår jag inte, Fina. Hon, den der, hon har väl aldrig i verlden
varit lättsinnig.

-- Åh jo, -- det är just det.

Lilla svägerskan öppnade sina alltid häpna ögon ännu mer.

-- Det är väl inte möjligt, hon, som ser så sträng ut. Och ful se'n.

-- Hon var inte ful för tio, tolf år se'n, då hon ännu hade sin hvita
hy.

-- Så löjligt, hvem kunde ha smak för en sådan rödhårig fuling! Och hon
har ju ärr i ansigtet, icke sant?

-- Jag vet inte, jag har aldrig fått se henne riktigt noga. Du vet, att
jag är så närsynt. Hon visar sig också ogerna.

-- Har hon inte rymt?

-- Inte på min tid, se'n hon kom under »farmor». Hon uppfostrades först
under fyra år i tvättstugan. Hon lär ha varit farmors hårdaste nöt. Men
knäckt blef hon, och nu är hon säker.

-- Om jag bara visste hur någon kunde ha smak att förföra _henne_.

-- Åh, förföra, det gjorde hon sjelf, söta du! Du skulle bara veta! Åh,
du skulle bara veta. -- Fina tog lilla svägerskan varsamt om hakan och
såg medlidsamt ned på hennes oskyldiga ansigte med dess hjelplösa min.

-- Och så talte du om kärestan, en inspektor, hvad vill det säga? Har
den der gamla menniskan ännu en käresta och en inspektor till på köpet?

Finas ansigte fick ett uttryck af allvar och hennes röst klingade litet
ovanlig, då hon sade:

-- Den der märkvärdiga nu snart trettioåttaåriga qvinnan har fått erfara
mera trohet och kärlek här i verlden än de flesta sköna och begåfvade
damer. En präktig och duktig karl har i omkring tjugo års tid hållit af
henne, hvad säger du om det? Och under den tiden har hon varit amma ett
par gånger, varit aktris på skojteatrar, dansat på kaféchantanger, och
jag tror haft polisuppsigt öfver sig också i några år. Nå, jag vet inte
... ingen känner till det så noga. För tolf, tretton år se'n, i min
första ungdom, hörde jag lite talas om henne. Men hon var så otäck då,
usch -- låt oss inte tänka på det. Jag blir ond på verlden och på de
otäcka qvinnfolken, bara jag råkar tänka ditåt, och det passar inte min
nuvarande ställning. Inte heller mina filantropiska
qvinnoemancipationssträfvanden, nej! Maja är nog bra, hon nu!

-- Och hennes inspektor?

-- Han kommer hvarenda lördagseftermiddag kl 1/2 5. Så sitta de i köket,
och han läser högt.

-- Ah, hvad då, du?

-- Historia och geografi. Allt möjligt. Också resebeskrifningar.

-- Aldrig Guds ord?

-- Nej, hon tycks ha någon inrotad fördom mot predikningar. På sista
tiden ha vi dock ertappat henne med ett nytt testamente under
hufvudgärden... Jag vet inte hvad det betyder.

-- Och hvarför gifta de sig inte, ha de inte råd?

-- Det är gåtan! Han vill visst inte ännu. Och inte vill hon ta' tjenst,
fast många fina hus ha låtit höra efter, om hon är ledig. Nej, han vill
inte, och hon -- hon väntar väl.

-- Nå, vill _han_ då verkligen, vet man det?

-- Direktrisen lär ha talat med honom i julas. Han lär då ha' sagt, att
om hon nu, »det sista pröfvoåret», förhöll sig lika bra som de fem, sex
föregående, så skulle han ta henne hem till sommaren. Så troligen mista
vi henne till midsommar. Det blir riktigt ledsamt.

-- Så märkvärdigt allt det der! Är det nu ingenting aktrisaktigt mer
qvar hos henne se'n den tiden hon var på kafé?

-- Ingen går nu så enkelt klädd som hon. Ingen har så släta kjortlar och
ingen har så vid, ful kofta som hon. Hon har fullkomligt återgått till
sitt eget stånds sätt att vara, i seder och klädedrägt. Det fick
»farmor» henne till. Troligen inverkade kärestan också. Ja, kom nu in
till mig, det är fuktigt att promenera så länge här i vinterluften. De
andra äro längese'n hos mamma.

Fina gick in till sig, tog på sig hatt och kappa och kom ut igen. Lilla
svägerskan stod under ett af gårdens nu löflösa träd och blickade
svärmiskt mot köksfönstret, der föremålet för så trogen kärlek ännu stod
vid sina kaffekoppar. I porten syntes en böjd medelålders man, hvars
ljusgula hår hängde långt ned i nacken. Han bar ett par böcker under
armen och styrde sina fasta och trygga steg långsamt mot kökstrappan.
Han blottade hufvudet, då han såg Nadja i fönstret, tog de låga
trappstegen i ett, knackade ljudligt på och steg in. Dörren slöt sig
efter honom, och der inne i det varma lilla köket tändes lampan.





End of the Project Gutenberg EBook of "Sämre folk", by Daniel Sten

*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK "SÄMRE FOLK" ***

***** This file should be named 15024-8.txt or 15024-8.zip *****
This and all associated files of various formats will be found in:
        http://www.gutenberg.net/1/5/0/2/15024/

Produced by Matti Järvinen and Distributed Proofreaders Europe.

Updated editions will replace the previous one--the old editions
will be renamed.

Creating the works from public domain print editions means that no
one owns a United States copyright in these works, so the Foundation
(and you!) can copy and distribute it in the United States without
permission and without paying copyright royalties.  Special rules,
set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to
copying and distributing Project Gutenberg-tm electronic works to
protect the PROJECT GUTENBERG-tm concept and trademark.  Project
Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you
charge for the eBooks, unless you receive specific permission.  If you
do not charge anything for copies of this eBook, complying with the
rules is very easy.  You may use this eBook for nearly any purpose
such as creation of derivative works, reports, performances and
research.  They may be modified and printed and given away--you may do
practically ANYTHING with public domain eBooks.  Redistribution is
subject to the trademark license, especially commercial
redistribution.



*** START: FULL LICENSE ***

THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE
PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK

To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free
distribution of electronic works, by using or distributing this work
(or any other work associated in any way with the phrase "Project
Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full Project
Gutenberg-tm License (available with this file or online at
http://gutenberg.net/license).


Section 1.  General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg-tm
electronic works

1.A.  By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm
electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
and accept all the terms of this license and intellectual property
(trademark/copyright) agreement.  If you do not agree to abide by all
the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy
all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your possession.
If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project
Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound by the
terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or
entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8.

1.B.  "Project Gutenberg" is a registered trademark.  It may only be
used on or associated in any way with an electronic work by people who
agree to be bound by the terms of this agreement.  There are a few
things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works
even without complying with the full terms of this agreement.  See
paragraph 1.C below.  There are a lot of things you can do with Project
Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this agreement
and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm electronic
works.  See paragraph 1.E below.

1.C.  The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the Foundation"
or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project
Gutenberg-tm electronic works.  Nearly all the individual works in the
collection are in the public domain in the United States.  If an
individual work is in the public domain in the United States and you are
located in the United States, we do not claim a right to prevent you from
copying, distributing, performing, displaying or creating derivative
works based on the work as long as all references to Project Gutenberg
are removed.  Of course, we hope that you will support the Project
Gutenberg-tm mission of promoting free access to electronic works by
freely sharing Project Gutenberg-tm works in compliance with the terms of
this agreement for keeping the Project Gutenberg-tm name associated with
the work.  You can easily comply with the terms of this agreement by
keeping this work in the same format with its attached full Project
Gutenberg-tm License when you share it without charge with others.

1.D.  The copyright laws of the place where you are located also govern
what you can do with this work.  Copyright laws in most countries are in
a constant state of change.  If you are outside the United States, check
the laws of your country in addition to the terms of this agreement
before downloading, copying, displaying, performing, distributing or
creating derivative works based on this work or any other Project
Gutenberg-tm work.  The Foundation makes no representations concerning
the copyright status of any work in any country outside the United
States.

1.E.  Unless you have removed all references to Project Gutenberg:

1.E.1.  The following sentence, with active links to, or other immediate
access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear prominently
whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work on which the
phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the phrase "Project
Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, performed, viewed,
copied or distributed:

This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
with this eBook or online at www.gutenberg.net

1.E.2.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is derived
from the public domain (does not contain a notice indicating that it is
posted with permission of the copyright holder), the work can be copied
and distributed to anyone in the United States without paying any fees
or charges.  If you are redistributing or providing access to a work
with the phrase "Project Gutenberg" associated with or appearing on the
work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1
through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the
Project Gutenberg-tm trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or
1.E.9.

1.E.3.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted
with the permission of the copyright holder, your use and distribution
must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional
terms imposed by the copyright holder.  Additional terms will be linked
to the Project Gutenberg-tm License for all works posted with the
permission of the copyright holder found at the beginning of this work.

1.E.4.  Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm
License terms from this work, or any files containing a part of this
work or any other work associated with Project Gutenberg-tm.

1.E.5.  Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
electronic work, or any part of this electronic work, without
prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
active links or immediate access to the full terms of the Project
Gutenberg-tm License.

1.E.6.  You may convert to and distribute this work in any binary,
compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any
word processing or hypertext form.  However, if you provide access to or
distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format other than
"Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official version
posted on the official Project Gutenberg-tm web site (www.gutenberg.net),
you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a
copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon
request, of the work in its original "Plain Vanilla ASCII" or other
form.  Any alternate format must include the full Project Gutenberg-tm
License as specified in paragraph 1.E.1.

1.E.7.  Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works
unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.8.  You may charge a reasonable fee for copies of or providing
access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works provided
that

- You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
     the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method
     you already use to calculate your applicable taxes.  The fee is
     owed to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he
     has agreed to donate royalties under this paragraph to the
     Project Gutenberg Literary Archive Foundation.  Royalty payments
     must be paid within 60 days following each date on which you
     prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax
     returns.  Royalty payments should be clearly marked as such and
     sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the
     address specified in Section 4, "Information about donations to
     the Project Gutenberg Literary Archive Foundation."

- You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
     you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
     does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm
     License.  You must require such a user to return or
     destroy all copies of the works possessed in a physical medium
     and discontinue all use of and all access to other copies of
     Project Gutenberg-tm works.

- You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any
     money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
     electronic work is discovered and reported to you within 90 days
     of receipt of the work.

- You comply with all other terms of this agreement for free
     distribution of Project Gutenberg-tm works.

1.E.9.  If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg-tm
electronic work or group of works on different terms than are set
forth in this agreement, you must obtain permission in writing from
both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and Michael
Hart, the owner of the Project Gutenberg-tm trademark.  Contact the
Foundation as set forth in Section 3 below.

1.F.

1.F.1.  Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
public domain works in creating the Project Gutenberg-tm
collection.  Despite these efforts, Project Gutenberg-tm electronic
works, and the medium on which they may be stored, may contain
"Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or
corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual
property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a
computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by
your equipment.

1.F.2.  LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right
of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project
Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all
liability to you for damages, costs and expenses, including legal
fees.  YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
PROVIDED IN PARAGRAPH F3.  YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
DAMAGE.

1.F.3.  LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
written explanation to the person you received the work from.  If you
received the work on a physical medium, you must return the medium with
your written explanation.  The person or entity that provided you with
the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a
refund.  If you received the work electronically, the person or entity
providing it to you may choose to give you a second opportunity to
receive the work electronically in lieu of a refund.  If the second copy
is also defective, you may demand a refund in writing without further
opportunities to fix the problem.

1.F.4.  Except for the limited right of replacement or refund set forth
in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS' WITH NO OTHER
WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO
WARRANTIES OF MERCHANTIBILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.

1.F.5.  Some states do not allow disclaimers of certain implied
warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages.
If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the
law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be
interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by
the applicable state law.  The invalidity or unenforceability of any
provision of this agreement shall not void the remaining provisions.

1.F.6.  INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in accordance
with this agreement, and any volunteers associated with the production,
promotion and distribution of Project Gutenberg-tm electronic works,
harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees,
that arise directly or indirectly from any of the following which you do
or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg-tm
work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any
Project Gutenberg-tm work, and (c) any Defect you cause.


Section  2.  Information about the Mission of Project Gutenberg-tm

Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of
electronic works in formats readable by the widest variety of computers
including obsolete, old, middle-aged and new computers.  It exists
because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from
people in all walks of life.

Volunteers and financial support to provide volunteers with the
assistance they need, is critical to reaching Project Gutenberg-tm's
goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will
remain freely available for generations to come.  In 2001, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
and permanent future for Project Gutenberg-tm and future generations.
To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation
and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4
and the Foundation web page at http://www.pglaf.org.


Section 3.  Information about the Project Gutenberg Literary Archive
Foundation

The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit
501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
Revenue Service.  The Foundation's EIN or federal tax identification
number is 64-6221541.  Its 501(c)(3) letter is posted at
http://pglaf.org/fundraising.  Contributions to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent
permitted by U.S. federal laws and your state's laws.

The Foundation's principal office is located at 4557 Melan Dr. S.
Fairbanks, AK, 99712., but its volunteers and employees are scattered
throughout numerous locations.  Its business office is located at
809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887, email
business@pglaf.org.  Email contact links and up to date contact
information can be found at the Foundation's web site and official
page at http://pglaf.org

For additional contact information:
     Dr. Gregory B. Newby
     Chief Executive and Director
     gbnewby@pglaf.org


Section 4.  Information about Donations to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation

Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide
spread public support and donations to carry out its mission of
increasing the number of public domain and licensed works that can be
freely distributed in machine readable form accessible by the widest
array of equipment including outdated equipment.  Many small donations
($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
status with the IRS.

The Foundation is committed to complying with the laws regulating
charities and charitable donations in all 50 states of the United
States.  Compliance requirements are not uniform and it takes a
considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
with these requirements.  We do not solicit donations in locations
where we have not received written confirmation of compliance.  To
SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any
particular state visit http://pglaf.org

While we cannot and do not solicit contributions from states where we
have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
against accepting unsolicited donations from donors in such states who
approach us with offers to donate.

International donations are gratefully accepted, but we cannot make
any statements concerning tax treatment of donations received from
outside the United States.  U.S. laws alone swamp our small staff.

Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation
methods and addresses.  Donations are accepted in a number of other
ways including including checks, online payments and credit card
donations.  To donate, please visit: http://pglaf.org/donate


Section 5.  General Information About Project Gutenberg-tm electronic
works.

Professor Michael S. Hart is the originator of the Project Gutenberg-tm
concept of a library of electronic works that could be freely shared
with anyone.  For thirty years, he produced and distributed Project
Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of volunteer support.


Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed
editions, all of which are confirmed as Public Domain in the U.S.
unless a copyright notice is included.  Thus, we do not necessarily
keep eBooks in compliance with any particular paper edition.


Most people start at our Web site which has the main PG search facility:

     http://www.gutenberg.net

This Web site includes information about Project Gutenberg-tm,
including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.